Fettaktivism ftw!

H: På tisdag är det [FETTIVAL!] på [Högkvarteret]. Jag har inte möjlighet att närvara, vilket jag tycker är tråkigt eftersom jag är övertygad om att det kommer att bli hur fint som helst. Om du är det minsta nyfiken på fettaktivism tycker jag att du ska ta dig dit.

Apropå fettaktivism i allmänhet och FETTIVAL! i synnerhet läste jag ett blogginlägg av en person som skriver att den tar illa vid sig av att bli inbjuden till detta och liknande evenemang och hårdrar [dikotomin] fet versus sund och stark. Det är helt främmande för mig att ta illa vid mig av inbjudan eller göra de kopplingar som den här bloggskribenten gör.
Aktivisterna i nätverket [FAT:UP] bjuder knappast in gäster till FETTIVAL! med tanken att de ska ta illa vid sig eller med något slags underförstått krav att alla måste bli fettaktivister. (Jag brukar halvt på skämt - oftast i samband med att jag lyssnar på Ring P1 under Stockholm Pride - prata om människor som inte ser skillnad mellan HBTQ-rörelsen och ett HBTQ-världsherravälde där alla som inte är HBTQ ska utrotas, det här känns lite ditåt.) Jag är (just nu) lika obekväm med tanken att bli fettaktivist som med tanken att bli [femmeaktivist]. Jag ser ingen motsättning mellan det och att jag högaktar fettaktivisterna och att de utmanar normerna för hur kroppar får se ut och ta plats. Jag tror att det kan gynna alla kroppar. Så här skriver FAT:UP i programförklaringen för FETTIVAL!:

"Feta är alla som någon gång känt sig feta. Eller nä, feta är bara vi som upplever fett som stigma. Äsch, vi vet inte riktigt. Men vi vet att du är välkommen att haka med oss. Fat:UP finns till för att hylla din kropp, oavsett hur den ser ut."

I mina ögon är fettaktivisterna sjukt starka och står upp mot ett sjukt ideal. För let's face it, idealet säger inte "sund och stark". Möjligen "smal, sund och stark", men betoningen ligger definitivt på "smal". Det är inte liktydigt med de båda andra egenskaperna.
Under den enda sammanhängande period i mitt ätstörda liv som jag har svält mig (för att jag kände mig fet) stämde jag in på ett helt gäng av de fördomar människor tenderar att ha om fetma: Svag. Sjuk (konstant hosta och hopklappade leder bland annat). Tänker bara på mat. Benägen att äta okontrollerat. Korkad. Jag har varken förr eller senare mått så dåligt i min kropp - fysiskt och psykiskt - som då jag hade magrutor och fick komplimanger för mina tydliga axelmuskler.
En fettaktivist jag känner berättade att hen fick beröm av en läkare för att hen hade gått ned i vikt sedan de träffades senast. Det föll inte läkaren in att personen i fråga kunde ha gått ned i vikt för att hen hade slutat äta över huvud taget. Läkaren är specialiserad på ätstörningar. Det om något känns talande för hur fokus läggs på ett smalt kroppsideal medan frågor om ätbeteende och att må bra i kroppen prioriteras ned - eller helt och hållet bort. Det gör mig förbannad och det skulle göra mig uppgiven om det inte fanns sådana som FAT:UP som säger emot.

För övrigt ...
... ser jag fram emot [Beth Dittos] memoarer Coal to Diamonds. Släpps i september.
... fick jag precis ett mail från min favorittidskrift [Venus Zine] (jag har tidigare förklarat min kärlek till den [här]), som fyller 15 och ska bredda sitt fokus, få ny design samt byta namn, eftersom tidskriften kommit långt från starten som fanzine 1995 och rätten till originalnamnet Venus ägs av några som inte vill dela med sig. Ett av förslagen till nytt namn är - Ditto.