På väg

H: Jag började skriva på ett inlägg om förväntningar och att trivas i kroppen, och plötsligt trivdes jag inte alls. (Det är tillfälligt, som så många gånger förut, och på väg att gå över, så det där inlägget kommer säkert att bli färdigskrivet i sinom tid.) Av någon anledning, som jag inte förstod förrän jag pratade med underbart kloka vännen X häromveckan, sammanfaller alltid känslan av att inte alls trivas i kroppen med perioder då jag haft ett friskt ätbeteende, ätit då jag varit hungrig och vad jag känt för och inte funderat så mycket över det. (Jag funderar nästan alltid över ätande, men i vissa perioder tänker jag mindre på det. Känslan av att inte trivas i kroppen brukar trigga negativa, ätstörda tankar.) Så sa X ungefär så här: "Det är för att ätstörningen håller på att dö under de perioderna." Och det känns helt logiskt. Ätstörningen kan inte leva på egen hand, utanför sin värdkropp. För ett ögonblick kändes det konstigt att tänka på ätstörningen som något som inte är jag, en parasit, något som har sin egen logik och bibehåller sig själv. Men kanske är det just så jag behöver se på den.

En sak som jag funderat över och upprepat för mig själv under den här jobbiga perioden är detta: Att äta en kanelbulle i veckan är inte ett tecken på ätstörningar. Däremot kan det vara ett tecken på ätstörningar att äta tre stora kanelbullar på raken utan att känna efter. Att inte äta den där enda kanelbullen i veckan för att tanken på att göra det skrämmer en på något sätt kan vara ett tecken på ätstörningar. Det kan också vara ett tecken på ätstörningar att efter att ha ätit veckans enda kanelbulle må dåligt över att ha ätit den. Genom åren har jag betett mig enligt alla de tre mönstren. Nu befinner jag mig på det sistnämnda stadiet, som jag också tror kan vara det sista stadiet i min ätstörning. Det är det mest friska och samtidigt mest förrädiskt sjuka stadium jag befunnit mig i. Men jag ska lämna även det bakom mig.

Vägen till nykterhet från ätstörningarna är ingen rak väg. Jag kan visserligen sätta fingret på den punkt i tiden då jag blev ätstörd: det kom "över en natt", inte smygande fast jag kan se tendenser ännu längre bak i mitt liv som pekade fram mot det som sedan blev. Däremot kan jag inte säga när jag började sluta vara ätstörd. Det är frustrerande för mig eftersom jag alltid har tänkt i termer av "om bara". Om bara det och det händer så kommer jag att bli frisk. Om bara den och den personen händer. Jag trodde allvarligt på att någon skulle kunna rädda mig. Om bara den eller den. (Det är lika realistiskt som att tänka "om jag bara" - om jag bara går ner de där kilona, om jag bara slutar hetsäta kan jag eller ska jag få göra det och det. Varför skulle vi inte förtjäna att må bra, trivas i kroppen och göra de där roliga sakerna NU?) Jag vet nu att det inte fungerar så, åtminstone inte för mig. (Jag utesluter inte att någon kan rädda någon annan, men det är inte - långt ifrån - hela sanningen.) Jag kan se att olika personer har haft och har roller i mitt tillfrisknande, men ingen enskild person är den som fick vågskålen att tippa över. Eller jo, en. Jag själv. Och där landar allt: Om jag inte själv hade kommit fram till den punkt där jag bestämde mig för att jag ville bli nykter, hade jag aldrig blivit det. Ingen tvångsvård i världen hade kunnat göra mig fri när jag inte var redo. Redo blev jag först i höstas. För ett år sedan hade jag knappt erkänt för mig själv att jag hade en ätstörning. Vägen är på samma gång så kort och så lång, den känns oändlig åt båda hållen.

Jag känner mig ganska dum (och ganska Mia Törnblomsk) när jag står framför spegeln och pratar högt med mig själv om att jag kan döda min ätstörning och att det inte är jag som ska vara rädd för den, utan att den ska vara rädd för mig. Ganska dum men väldigt stolt. Jag har vunnit så många små segrar på vägen från i höstas att jag på allvar börjat tro att det jag säger är sant. Jag pratar högt med mig själv ganska ofta, i synnerhet när det är fråga om att vinna de där små segrarna. När jag håller på att få ett återfall hjälper det att stanna upp ett ögonblick och argumentera med mig själv om vad det är som händer. Det hjälper, och då får det kännas så dumt det vill. Det är värt det.

För övrigt ...
... hetsläste jag nyss Hillevi Wahls matmissbruksberättelse Hungerflickan. Ful och hemsk och vacker och ont-i-hjärtat-engagerande. Läs, läs, läs!