Små q har också öron

H: Häromdagen var jag på ett möte där jag gjorde en ganska intressant iakttagelse. Vi hade precis diskuterat hbtq-frågor och heteronormen. Därpå pratades det om arbetsrättsliga frågor. Personen som hade ordet refererade till en av parterna i en facklig förhandlingssituation som "kärringen", kastade en snabb blick på mig och sa "förlåt", fortsatte sedan att beskriva förhandlingen. Jag måste erkänna att jag tappade intresset för diskussionen här och i stället började fundera över hur den där sekundsnabba ursäkten i sig kunde läsas som ett uttryck för heteronormen. Jag visste sedan tidigare att personen som pratade uppfattade mig som biologisk kvinna och sig själv som biologisk man (det blev ganska tydligt när vi diskuterade genitalpiercingar). Antingen, tänkte jag, ursäktade sig personen eftersom jag som kvinna antas försystra mig med andra kvinnor eller att jag som kvinna antas ha känsligare öron än andra.
En tänkbar orsak är också att ordet "kärring" skulle kunna tolkas som något slags allmänt kvinnoförakt och därför måste pareras med en ursäkt - både för att personen som säger det inte vill tolkas som misogyn och för att klargöra att jag inte är en "kärring" för att jag är kvinna. En intressant fråga är hur det skulle uppfattas om jag i en motsvarande situation pratade om en man som "gubbjäveln" och hur det skulle uppfattas i förhållande till om de jag pratar med uppfattar mig som feminist.
Slutsats: Heteronormen handlar inte bara om att förutsätta att alla är heterosexuella - som vi pratade om på mötet - utan också om att förutsätta att det finns två kön med särskiljande egenskaper. Jag hoppas verkligen att jag kan ta med mig ett normkritiskt synsätt genom arbetslivet.

För övrigt ...
... verkar ännu en period av [kroppsnoja] vara på gång. Tröttsamt, inte minst eftersom jag knappt hunnit återhämta mig från den förra. Jag motar den på de sätt jag känner till: tränar och äter mycket tofu. (Det kan vara mitt minne av den som har fabricerat detta, men en av de saker jag minns av Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är hur hen bara äter "snäll" mat under sina depressiva perioder. Jag kan verkligen relatera till det. Min trygghetsmat är framför allt tofu och avocado.) Det fungerar bättre än jag hade vågat hoppas på hittills, faktiskt.
... Martin tipsade mig om programmet [Maten i huvudet] i P1. Jag är för att ätstörningar uppmärksammas på bred front, men varför, varför är ätstörningar så ofta synonymt med självsvält när vi vet att verkligheten inte ser ut så? Det finns normer i ätstörningsvärlden också.