fredag 30 juli 2010

En liten seger

H: Min favoritblogg Healthy Girl* har en återkommande etikett som heter ["Little Victories"] för inlägg där skribenterna och läsarna delar med sig av sina små segrar, det vill säga, med skribenten Morgans ord, "the small (yet important) steps, moments, thoughts that eventually pave the way to big changes and recovery". Eftersom Little Victories är en fredagstradition hos HG och jag har en liten seger från i onsdags, tänkte jag skriva om den här och nu.

Socker är min största ["trigger food"], utan tvekan. (Ropar du "Kakmonster!" i en folksamling där jag befinner mig är chansen överhängande att jag räcker upp handen och ropar "Här!" - men testa helst inte.) På senare tid har jag tyckt att det har hjälpt att utesluta socker i vissa former ur min kost - socker i flytande form (läs: saft och läsk) kan vara okej, särskilt när jag jobbar och ofta behöver både vätska och snabb energi, men socker i fast form i allmänhet och kakor i synnerhet fungerar inte så bra för mig att äta, eftersom jag tenderar att börja överäta, både sött och annat, då. Jag vet att det inte hjälper att "förbjuda" vissa livsmedel - det gör dem bara mer lockande - och jag vill inte göra det i ett längre perspektiv, men i kortare perioder har jag upplevt att det kan vara rätt skönt med den typen av frivilliga begränsningar. Ungefär som att ta en vit månad.

Hur som helst, i onsdags efter panelsamtalet gick M och jag och fikade och jag åt kakor för första gången på ett par veckor. Tre veganska småkakor för tio spänn, bara det borde kvalificera [Vegan Kickass Cupcakes] på Pride Ung för ett besök. Och - här kommer segern - det var gott och sedan var jag nöjd och kände inget behov av att överäta något alls. Och sedan dess har jag ätit som jag brukar. Jag kan ärligt säga att det här scenariot skulle ha varit otänkbart för bara någon månad sedan, även om jag skulle ha hoppats att jag skulle fungera så här och verkligen hade försökt. Även om jag hade lyckats med att bara äta tre småkakor och sedan äta som vanligt skulle jag ha mått dåligt över att jag åt de där kakorna och förmodligen ha blivit triggad i min kroppsnoja.
Det hände inte den här gången. Jag är så djupt tacksam över det att det kan jag inte ens uttrycka. Det är klart att en kan tycka att det här är fånigt - liksom, ät dina kakor och sluta gnäll, människa, och du behöver ju verkligen inte tänka på vikten i alla fall osv osv -, men det är sådana här saker som gör att jag ser att det händer något. Att jag gör framsteg.


* Förlåt om jag verkar tjatig, men HG har hjälpt mig mycket på vägen mot tillfrisknande från ätstörningen och jag vill ge dem som gör bloggen credd för att de gör den så bra. Sunny Sea Gold som startade HG håller dessutom på att skriva en bok om det bloggen huvudsakligen handlar om, ätstörningar hos unga kvinnor, och den ser jag med spänning fram emot.

8 kommentarer:

Oscar sa...

pepp!

Hanna sa...

@ Oscar: Tack! Jag la till den etiketten på inlägget nu också. (:

Zettermark sa...

Grattis! Heja!
Skulle också vilja läsa den boken. Även om jag inte har några egna erfarenheter är det svårt att växa upp i det här samhället som tjej utan att påverkas av ätstörningar på ett eller annat sätt.

Sol sa...

Gudinna vad fint och starkt. Jag kan verkligen relatera, både till tankarna kring socker och till känslan i segern. Verkligen pepp! Jag tänker att om en lyckas utesluta socker i ca en månad, så försvinner även suget och "behovet" som gör att en triggas till att överäta när en väl börjar.

Min seger (vill dela, den må låta banal men är STOR!) bestod nyligen i att kunna köpa en godispåse inför ett biobesök, och inte äta upp samtliga bitar utan bara äta så länge det fortfarande var gott.

Sol sa...

Förresten, tack för att du skriver om ätstörningar. Det är så befriande med andra som talar om sina f.d. sådana utan skamkänslor som jag upplever att många känner även om de kommit ur/igenom ätstörningen. Pepp igen!

Hälsningar från en som ökat sitt BMI med 3 enheter till "normalvikt". Haha, BMI, detta trubbiga mått, men dock.

Hanna sa...

@ Zettermark: Tack! På ett tidigare inlägg fick jag en kommentar som jag tycker sätter fingret precis på varför det är så svårt att inte, som du skriver, påverkas av ätstörningar: "Jag tycker egentligen som Diamanda gör om HIV; vi är alla ätstörda eftersom samhället är ätstört. [...] Låt det bli hört - we all have an eating disorder!" (Och tack Stefan, som skrev den kommentaren.)

Hanna sa...

@ Sol: Tack själv för dina kommentarer och för att du delar med dig av dina erfarenheter, det sätter jag stort värde på! Jag relaterar till det du skriver om din seger, även om jag inte riktigt är där ännu att jag skulle klara av det du klarade. (Jag har mina knep för att hantera sådant: Lösviktsgodis regerar, jag har mycket lättare att avgöra hur mycket jag vill ha innan jag börjar äta. Eller, om det är en förpackning med mer än jag vill äta upp, att lägga upp lagom mängd på ett fat/i en skål.)

Det skamliga är att vi lever i ett samhälle som i mer eller mindre hög grad understödjer, premierar och lägger locket på om ätstörningar. Därmed inte sagt att jag inte skäms själv också.

Massor av pepp tillbaka till dig!

Sol sa...

@Hanna: Klart att en skäms, jag skäms också, men tänker att det är en sak att känna skam och en annan sak att uttrycka skam. Jag tycker att du skriver om ätstörningar med något slags stolthet, vilket är helt rätt väg. Klart en ska vara stolt, om en kommit igenom det. Vi är inte dåliga som drabbats, vi är bra som försöker tala om det öppet, säger jag till mig själv när skamkänslorna smyger sig på.