söndag 17 oktober 2010

Tillsammans är vi tusen gånger starkare

H: För några veckor sedan gick två tredjedelar av VSASS på bio och såg [Tusen gånger starkare]. Martin har skrivit en utmärkt [recension] av filmen för ETC.
Några säten från oss i salongen satt ett barn och en vuxen i sällskap. Efter filmen råkade jag höra när de pratade med varandra:
- Jag vill se den igen.
- Jag också.
Så kände jag med, eller, som jag sa senare, "jag vill alltid se den här filmen". Det känns som om jag skulle behöva det. Få fiktionsfilmer har gjort mig på samma gång så glad och så ledsen, så uppgiven och samtidigt så hoppfull. Jag började så snart jag fick tag i den läsa Christina Herrströms roman med samma namn, som filmen bygger på.

Häromdagen satte jag mig in i en del av debatten som uppstått kring filmen och dess bild av situationen i det svenska skolväsendet och samhället. (Det har fokuserats en hel del på att filmen skildrar just skolan, men om förhållandena är på ett visst sätt i förskola och skola är det väl inte direkt långsökt att tänka sig att samma slags strukturer råder även i vuxenlivet?) Den som är intresserad kan börja med Nour El-Refais debattartikel ["Håll käften, ni som förnekar könsmaktsordningen"] och sedan bläddra sig vidare genom svaren på Newsmill. Motargumenten mot Nour El-Refais text är de vanliga när patriarkala strukturer diskuteras: Kvinnor måste sluta vara offer, kvinnor måste ta för sig mer, kvinnor är individer och inte företrädare för en grupp - det är, menar de som inte håller med Nour El-Refai, inte relevant eller konstruktivt att tala om strukturer eftersom dessa frånhänder individen ansvar för sin situation och cementerar kvinnors roll som offer.

Det är kanske inte relevant eller konstruktivt att tala om strukturer - enbart. Men det är inte heller relevant att tala om enbart individer. Det är lika lite fråga om struktur eller individ som det är fråga om svart eller vitt, arv eller miljö. solidaritet eller eget ansvar. Den typen av enkla [dikotomier] hör hemma i sagor. I det som brukar kallas "verkliga livet" - är inte det förresten också motsatsen till "skolan"? - är eller ett och: svart och vitt, arv och miljö, solidaritet och eget ansvar utesluter inte varandra. Och som i Sagas fall, stark och svag.

Signe står till slut upp för Saga och bekräftar hennes bild av det som sker i klassen - att trots talet om att tjejerna behöver en stark förebild är det egentligen ingen som vill ha den typ av förändring en sådan förebild inspirerar till. I filmen rusar Signe efter Saga ut på skolgården. Saga säger att hon vet vad Signe kommer att säga, att hon, Signe, inte är som de andra. "Och hur märks det då?" säger Saga argt och går därifrån. I romanen händer något annat efter scenen i klassrummet. Signe letar efter Saga i och utanför skolan, men hittar henne inte. Efter att ha promenerat runt ett slag går Signe hem:

Jag berättade allt för mamma när hon kom hem. Jag hade föreställt mig att jag skulle gråta, kanske tröstlöst hulkande, när jag skulle berätta det. Men det gjorde jag inte alls. Jag berättade det bara, sakligt och lugnt. [---]
Mamma lyssnade och tittade på mig. Vaket.
Hon strök mig i pannan. "Bra Signe", sa hon. "Jättebra. Det var jättebra gjort av dig. Du var mycket modig."
Också hon var lite annorlunda som om också hon hade fått en annan styrka.

Signe står upp som individ, men i ett sammanhang, en möjlig motstruktur. Denna motstruktur är tydligare i romanen än i filmen.

Det strukturerna, normerna, gör är att de fastställer och begränsar svängrummet och bestraffar den som överskrider det. Visst kan enskilda individer trotsa strukturerna och gå utanför de givna ramarna. Men för att vidmakthålla överskridandet är det inte nog att vara tusen gånger starkare. Det krävs flera.

Inga kommentarer: