fredag 17 december 2010

Prata om det

H: Följande text är ett bidrag inom nätverket [Prata om det].

Jag tänker att jag aldrig kan ha blivit utsatt för sexuella övergrepp. Däremot har jag haft massor av sex jag inte velat ha. Rent fysiskt behöver det inte vara skillnad mellan sex och sex som övergrepp. De kan se likadana ut, kännas likadant i kroppen. Som betraktare och ibland även som deltagare kan det vara omöjligt att säga vad som är vad. Ett nej kan vara en del av ett rollspel. Ett ja kan vara frampressat av förväntningar. Jag kan inte känna igen mig i bilden av offret, främst eftersom offret antas vara passivt.
Jag måste tro att jag aktivt har velat detta. Även om det innebär att jag medverkat i övergrepp mot mig själv. Dock har jag haft god hjälp av normer och strukturer där jag på olika sätt inte räknas eller räknas mindre än den jag har sex med.

Jag brukar säga att jag varit sexmissbrukare, men det riskerar att ge fel associationer och täcker inte vad jag menar när jag säger det. Det ligger närmare sanningen att säga att jag haft sex som självskadebeteende. För att göra mig själv så illa som möjligt har jag gjort sådant jag inte alls velat. Det har fungerat. Jag har funnit något slags lugn i att tvätta och städa efter episoderna. Ett lugn som övergått i rastlöshet när inget trots allt blivit rent. En rastlöshet som tvingat upp mig igen, igen och igen.


Första gången jag hånglar med någon. Hens lust springer före min, hen smeker mig på sätt jag inte vill bli smekt på, där jag inte vill bli rörd. Jag är sjutton år och jag vet inte vad jag vill men jag vet att jag inte vill detta. Jag vet inte hur jag ska säga nej, men jag säger att jag måste gå hem. Hen vill att jag ska stanna längre nästa gång. Jag vet att det inte kommer att bli någon nästa gång, men jag säger inget eftersom jag vill komma bort därifrån. Jag lämnar soffan, lägenheten, jag ringer mamma. Jag tror att jag gråter. Jag kommer att tränga undan detta, eftersom jag så gärna vill vara normal.

Jag får en partner som försöker övertala mig att ha kuken i fittan-sex. Jag vägrar så länge jag inte har hunnit börja med p-piller eftersom jag är rädd att bli gravid. Vi har massor av sex utan penetration. Hen talar om för mig att jag borde få vaginalorgasmer. All lust jag känt innan dess, allt sex jag haft och lärt mig njuta av, räknas inte.



Jag började ha sex också för att få bekräftelse, inte främst för att vara åtråvärd utan för att vara normal. Sex som prestation, i de fall egen njutning var inblandad stod den långt ner på prioriteringslistan, långt under partnerns njutning. Normala kvinnor utvecklar inte vestibulit, så jag hade sex fast det gjorde så ont att jag grät. Normala kvinnor kommer av vaginal penetration, så jag skötte mina klitorisorgasmer när partnern gått för att tvätta av sig.


Vi är vänner. En dag när vi är på väg från lokalen där hen bor ser hen till att vi blir inlåsta i källaren och försöker övertala mig att kyssas. Det är första gången jag är rädd på riktigt att bli utsatt för ett sexuellt övergrepp, så rädd att jag inte blir arg fast personen går över mina emotionella och fysiska gränser. Gränsen mellan tillit och skräck. Jag minns inte hur jag pratar mig ur situationen.

Någon och jag ligger på sängen i hens lägenhet. Hen tar mig om halsen. Konstaterar: ”När jag gör så här gör du en sur min ...” Tar mig om halsen igen.

Jag är i ett förhållande där jag långsamt försvinner. Jag är inte monogam, men jag har blandat ihop kärlek med ägande. Att vara någons flickvän. ”Min lilla hora”, kallar hen mig ibland. I början lämnar jag rätten att bestämma över mig själv till henom och trivs med det, sedan är det som att det har blivit en del av vårt kontakt. Jag har sagt ja en gång, alltså har jag sagt ja också för framtida gånger. Hen bestämmer. Jag låter mig formas och vägledas till någonting bättre. Det gäller inte minst sex. Men ibland vill jag inte. En gång gråter jag och säger att jag inte vill. Hen lyssnar inte. Jag har inget säkerhetsord som kan lösa mig från vårt kontrakt och nej räknas inte. Vi har inte sex. Hen har sex med mig den gången. Flera gånger. Inget preventivmedel funkar för mig och kondom funkar inte för henom; jag blir gravid. Ett kroppsäckel utan motstycke. Jag utvecklar en anorektisk ätstörning under en period och tappar allt intresse för sex. Jag går på antidepressiva och förlorar förmågan att fysiskt njuta av sex. Hen vet om allt detta och jag ställer upp ändå. Då slipper jag kritik på en punkt, bortsett från att jag fortfarande kommer på fel sätt. En gång säger hen: ”Vad ska man ha en flickvän till om man inte får ligga med henne när man vill?” Gränsen mellan skämt och allvar är upplöst. Jag är ägd. Jag är ingenting av mig själv. När jag väl lämnar förhållandet är det inte för att jag vill, utan för att jag känner att jag kommer att dö annars.



När förslaget om att införa krav på samtycke i sexbrottslagstiftningen diskuterades för några år sedan, [bloggade jag om det] (utan att kunna prata om det jag varit med om):


”En samtyckeslag har potential att revolutionera vår syn på sex. Om sexbrottslagstiftningen innefattade krav på samtycke skulle många fler, även undertecknad, ha blivit utsatta för sexualbrott. Fokus skulle kunna flyttas från ’Varför sa jag inte ifrån?’ till ’Varför lyssnade hen inte på mig?’. Var jag inte värd att lyssna på? Jag skulle kunna vara det, jag skulle kunna vara lika mycket värd som du. Kanske krävs det en lag för det.”


Jag tror att det behövs en lag, men jag tror också att det behövs en revolution. En revolution för att all lust och njutning som inte skadar är lika mycket värd, alla röster värda att lyssnas på och respekteras. Det är inte bara ett nej som är ett nej.

Fotnot: Ja, visst använder jag en traditionell och ganska uttjatad form (dramatiskt presens) när jag skriver om det, men jag ville försöka närma mig sådant jag tidigare valt att lägga så långt bakom mig som möjligt. Vissa av händelserna jag försökt berätta om ovan har jag inte tänkt på på flera år. Att tränga undan är inte det bästa sättet att hantera det på, även om det för stunden gör att en inte behöver känna skam. En revolution av det slag jag skisserat ovan tror jag skulle göra en hel del för att placera skammen där den hör hemma.

8 kommentarer:

Agnes sa...

Hanna, tack för att jag får ta del av detta. Jag känner igen en hel del av det du berättar om.

Har skrivit om det här: http://bastjustnu.blogspot.com/2009/07/dagens-gransland-090729.html

Och som jag skriver i texten, det är något jag helst hade sluppit att återvända till. Samtidigt är det svårt att förneka erfarenheten.

j sa...

"Det ligger närmare sanningen att säga att jag haft sex som självskadebeteende. För att göra mig själv så illa som möjligt har jag gjort sådant jag inte alls velat."

Jag hade kunnat skriva det. Tack.

Mikusagi sa...

Bra skrivet
och bra ATT det är skrivet (och publicerat)!
old saying: det personliga är politiskt

Fler verkligheter måste få ta plats för att människor skall förstå hur komplicerat och mångfacetterat det här är, relationer, lust, sex, kontroll, kommunikation och allt annat som ingår i detta ämne.

Mia sa...

Tack for vad du skrivit. Som andra sa kanner jag igen mig alltfor val. Speciellt i hur man forvantas "stalla upp" pa sex i ett forhallande fast det ar direkt obehagligt. Ganska konstigt hur manga personer som inte bryr sig att den andra praktiskt taget ligger och LIDER for att de ska ha det skont.

esti sa...

fantastiskt skrivet! tack för att du delar med dig av dina erfarenheter, jag tror det betyder mycket för många.

Sarah sa...

Fantastiskt inlägg! Tack!

Sol sa...

Det är inte första gången du skriver rakt och ärligt om viktiga, men svåra, saker. Du är fantastisk som gör det!

Och det är inte bara ett nej som är ett nej, precis så.

Hanna sa...

@ alla: Tack för era fina kommentarer och för allt beröm!

Jag är lite nyfiken på vad ni tror: Tror ni att Prata om det-rörelsen gör någon skillnad, och i så fall vilken/hur/för vem? Jag vet att den gjort skillnad för mig; sedan den startade har jag för första gången som jag kan minnas "pratat om det" utan att det funnits något problem att prata om. Det tror jag är viktigt, att bryta mot normen att det ska finnas ett problem för att det ska finnas något att prata om. Det var skrämmande men kändes väldigt bra efteråt.