My body isn't the boss of me, my brain is the boss of me

F: Att vara gravid är att dö en smula. I betydelsen att förlora kontrollen över sin kropp. Att vara (hög)gravid är att vara helt utlämnad till kroppens nycker. Det är en tid då den blivande mamman går in i sig själv och känner sin egen kropp, sägs det. En tid då partnern kanske kan känna sig lite utanför. Den blivande mamman blir ett med det biologiska under som snart ska ta över, och det är viktigt att vila och äta mycket kolhydrater. Som inför ett vasalopp. Sägs det.

Tyvärr är alla sportmetaforer helt bortslösade på mig. Jag har aldrig i hela mitt liv gått in för att träna, och jag har aldrig i hela mitt liv känt min kropp så pass väl att jag gett den vad den vill ha. Jag har pressat min osunda livsstil tills jag gått in i väggen och pajjat tarmarna, och den biologiska och moderliga instinkt som förväntades svepa in och få mig att vilja äta nyttigt för min avkommas skull har skrikit med sin frånvaro. Hur nu en frånvaro skriker. Men det är ju så det sägs.

Och nu är jag en val. En val som förväntas bara vila och äta mycket kolhydrater. Som inför ett vasalopp.

En och en halv vecka till beräknad förlossning. Jag blev erbjuden att gå en utbildning på jobbet, det fanns en plats kvar och jag kunde få den och det var en jätterolig utbildning i HBT och mångfald som jag verkligen ville gå. Så jag bara ”visst”. Två heldagar 8-17. Jag kände att detta var för mycket egentligen, men jag tänkte att det här var den sista ansträngningen, den sista slutspurten. Jag tänkte att jag kanske kunde ta lite extra pauser och flasha gravidkortet om det behövdes, nu om någonsin är det ju giltigt. Kvällen innan utbildningen gick jag och lade mig tidigt, skulle jag klara två heldagar utbildning med mycket aktivt deltagande i mitt valliknande tillstånd behövde jag vila, tänkte jag.

Men min kropp tänkte ”no way josé” och höll mig vaken hela natten med halsbränna och foglossning. Klockan fem på morgonen insåg jag ju att jag var tvungen att sjuka mig från utbildningen. Och det kändes liksom som att min kropp lade krokben för mig, för att jag inte skulle ge mig in i något som skulle överanstränga mig. Jag låg klockan fem på morgonen på soffan (jag var tvungen att flytta mig till soffan efter ett tag, det är så jobbigt att ligga vaken bredvid någon som sover) och tänkte på Liz Lemon i 30 Rock som försöker förminska sin längtan efter barn genom att säga ”my body isnt the boss of me, my brain is the boss of me”. Men min kropp bestämmer över mig just nu. Jag måste ta en paus i vissa saker. Och det suger. Hur kul det än ska bli med barn så suger det en aning att inte kunna göra allt samtidigt. Det suger en aning att behöva säga ”jag vet inte om jag kommer kunna vara med på nånting de närmaste månaderna eftersom jag inte vet hur det är att ha barn och hur mycket tid det tar”. Det suger inte 100%. Men det suger. Och jag står för att jag tycker det. En får ta det goda med det onda.

Kroppens makt över hjärnan har varit det svåraste med graviditeten.

För mig hänger detta ihop med känslan av att inte vilja amma. Jag känner att min kropp nu är lite av ett fängelse. Jag vill få tillbaka min kropp. Jag vill att ungen inte längre ska vara beroende av min kropp. Både [Linna Johansson] och [Eva i en krönika i aftonbladet] pratar om viljan att inte amma som en självständighetsvilja. En vilja att återerövra sin kropp, att inte utplåna sig själv ytterligare utan faktiskt säga att - nej, den här fysiska påfrestningen som är graviditeten räcker. Jag behöver inte ge mitt barn mer av min kropp för att vara en bra förälder, jag kan ge den annat.

Tänk att allt alltid handlar om amning i slutändan. Jag börjar ju se ett slut på graviditeten, och i det slutet vill jag bryta med graviditeten. Jag vill att min kropp ska sluta vara det som hindrar mig att göra saker. Och om jag blir en sådan mamma som inte vill lämna sin unge så vill jag hellre att det är baserat på kärlek, än på det biologiska faktum att jag inte kan gå någonstans utan att ta maten med mig. Jag vill sluta vara en biologisk varelse nu.

Expert

F: Jag inleder min första dag som för-föräldraledig med att fundera lite över min nya roll som heltidshemmavarande. Ja, jag har ganska stora issues med att hantera ojämställdheten. Inte för att den finns där. Utan för att jag oroar mig för den. Hur kommer det kännas att vara den som inte är den som jobbar?

Det första sådana beslutet som fattades idag var att jag, eftersom jag är ledig i två veckor innan beräknat plopp-datum (även om det kan ske tidigare), får ta ansvar för att köpa in alla saker vi behöver inför ungens ankomst. Jag har fått mandat att nalla ur vår gemensamma hushållskassa, fatta beslut om vilka nappflaskor och skötprylar vi behöver och kanske pynta lite runt spjälsängen. Att arbetsdela är egentligen inget konstigt. Att göra allting gemensamt skulle vara superkrångligt och skulle ta väldigt mycket tid från min partner som fortfarande jobbar. Och jag tycker ju att det är roligt att gå i affärer och jag tycker att det är roligt att inreda. Samtidigt så oroar jag mig för att jag då redan blir "experten", hen som har koll på vad allt ska användas till. Och det kommer ju att fortsätta så, eftersom jag har det första ledighetspasset hemma med ungen. Jag kommer att bli experten, och jag vill så himla mycket inte vara experten. Det är så lätt att lämna över till experten, och jag vill att vi ska kunna lika mycket om vårt barn.

Men hur administrerar en det? Körs det en kort briefing på kvällen: "idag gjorde ungen det här, hen verkar inte gilla när jag gör såhär, på det här sättet tycker den om flaskan" etc? Kanske. Det krävs nog en del jobb. Av vad jag har förstått så känner alla nyblivna föräldrar sig som experter på barn i början. Det låter fint, men jag vill inte vara den inför min partner. Jag vill att vi ska vara lika mycket sakkunniga.

Det enda sättet att göra det på är att vara hemma båda två under en ganska lång tid i början. Försäkringskassan borde reformera villkoren för uttaget av ledigheten så att båda kan ta ut föräldraförsäkring samtidigt, inte bara de första 10 dagarna. Om föräldraförsäkringen individualiseras är det kanske rimligare, två personer i ett hushåll kan ju ta ut sjukförsäkring samtidigt så då borde det ju även funka med en föräldraförsäkring som är knuten till individen, inte familjen. Jag ville gärna att vi båda skulle vara hemma en längre tid i början, men vi gör istället så att jag bara tar ett halvår först och min partner ett år sammanhängande efter det. Då blir hen experten medan jag jobbar. Vi får turas om med expertisen.

Det blir en intressant omställning som börjar frånochmed nu. Heltidsvårdnadshavare. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag inte att låsa in mig hemma och förpassa mig själv till den privata sfären. Jag har till exempel anmält mig till en skrivarkurs för föräldralediga på Folkuniversitetet som är en gång i veckan (dit en får ta med ungen, så himla bra med anpassade kurser!), dels för att passa på - jag har länge velat men inte vågat - och dels för att ha något att hänga upp våren kring utöver barnet. Jag längtar jättemycket efter barnet och allting, men jag vill inte uppslukas av det. Jag vill ha en livlina till min offentliga värld.

Och angående amning så tog vi upp frågan med vår barnmorska idag. Hen uppmuntrade oss att göra så som vi ville, men pratade en del om att pappans roll kommer senare och att det är viktigt för barnet att knyta an till mamman. Jag förstår inte varför. Varför kommer pappans roll senare och i så fall när då och vad är den rollen?
Trots det gillar jag min barnmorska, hen är tysk och lite antroposofisk och har ett öppet sinne, och jag har lättare att hantera det än vår förra barnmorska som hade den bryska översittande sjuksyster-stilen. Vi förklarade att vår tanke med att pumpa inte bara handlar om att barnet ska knyta an till oss båda, utan att vi två snabbt ska falla in i ett jämställt mönster och kunna dela på ansvaret för barnet. Detta för att vår relation ska förbli så bra som möjligt. Allt handlar faktiskt inte om barnets bästa. En del handlar om vårt bästa.

Långt ifrån kackel

H: I den uppblossade bloggdebatten om "hen" - som började med att Lisa Magnusson kallade ordet ["ett dumfeministiskt fjäderfä"] vilket genererade ett lysande vackert inlägg från [Elin Grelsson] och en både rolig och allvarlig exempelsamling från [trollhare] - sätter [cupcake carny] som alltid träffsäkert fingret på en riktigt öm punkt:

"Ok, det finns massor av feminister som inte tycker som Lisa Magnusson. Det finns garanterat massor av feminister som inte tycker som jag heller. Men varför bara ösa ur sig skit om feminister och håna dem om man nu skriver något som många kommer läsa? Vad är det folk kommer komma ihåg? Just det: att feminister och deras åsikter är skit. Alla feminister (ja, utom Magnusson då). Men varför? Vem tjänar på det? Feminister kommer alla från samma grundidé och ingen kommer komma någonstans med något om inte folk slutar mellanstadiegnälla på andra inom samma grupp. Den tiden och orken, och speciellt publiciteten, kan läggas på vettigare saker än backstabbing."

Amen to that.

För övrigt...
... vill jag lite sent tipsa dem av er som vill använda ordet "hen" i statusuppdateringar på Facebook att bli fans av [hen], så går det lätt att länka ordet dit.
... är jag ganska sugen på att gå in på den lokala frisersalongen och be om en herrklippning, som är några tior billigare än damditon. Skulle inte den ordningen vara borta nu, förresten?

Avlyssnat på jobbet

Vid kassan står Gäst 1 och Gäst 2. Gäst 1 har just beställt frukost till sig själv och en latte till Gäst 2, och undrar om Gäst 2 inte vill ha något mer.

Gäst 2: Jag äter inte kolhydrater! Jag har gått ner si-och-så mycket på si-och-så kort tid!
Gäst 1: ...
Gäst 2 (till Personal): Är latten sötad?
Personal: Nej.
Gäst 2: Var finns det socker?

In denial

F: Alltså, det ska på allvar komma ut ett barn ur min slida om ca 3 veckor. Detta barn ska sedan växa av sig själv. Det är typ som att min hand skulle fortsätta leva om jag klippte av den. Det är alldeles för freaky för att kunna förstå.

Jag börjar också drabbas av "JAGVILLINTEJAGVILLINTEJAGVILLINTE" känslor när jag tänker på förlossningen. Jag förstår inte hur det ska gå till. Jag har ju fattat ett beslut om att inte göra kejsarsnitt, lite av nyfikenhet inför förlossningskedet och lite för att jag faktiskt är mer rädd för sådana typer av ingrepp än för smärta. Jag hatar sjukhus, jag har aldrig varit inlagd någonstans för någonting och enda gången jag var tvungen att göra något som var lite mer allvarligt än blodprov (vilket jag tycker är läskigast på jorden) så var jag så rädd så att de sövde ner mig - detta var för en gastroskopi som de flesta gör i vaket tillstånd. Jag vill alltså inte bli skuren i.

Men hur i helvete är det tänkt att en förlossning ska gå till? Häromdagen slog det mig att ungen skulle kunna bestämma sig för att komma ut NÄRSOMHELST och tanken på att helt plötsligt behöva åka till sjukhuset och sätta igång någon form av förlossningsarbete gjorde mig livrädd och lämnade mig bara med känslan av "jag är inte redo".

Jag har haft en helt komplikationsfri graviditet (i förhållande till ungens hälsa och utveckling) och jag är inte ett dugg orolig för att något ska gå fel egentligen. Jag räknar med att allt kommer att gå som det ska. Jag bara tror inte på förlossningen. Jag tror inte på att jag har en unge i magen. Jag tror inte på att den ska klämmas ut och sen leva av sig själv. Jag tror att det är en stor konspiration eller nåt och att de hämtar barnet från ett annat rum och sen håller upp den och säger att den kom ur min mage. Och sen försöker inbilla mig att klet som kommer ur mitt bröst (blä) är dess viktigaste föda. Allt är way too freaky. Jag är inte en biologisk varelse, jag vägrar befatta mig med det här.

Tuttförvirring

F: Efter ett besök på SÖS förlossningsföreläsning slogs jag och min partner åter ner av den enorma amningslobbyn. Eller nej, så farligt var det inte, men jag känner mig väldigt lätt otrygg när jag blir motarbetad av dem som ska ta hand om mig på sjukhuset. Jag önskar mig hela tiden en snäll och förstående feministtant som skuttar upp från sin stol i ren och skär glädje över att någon vill dela jämnt på matningen av ungen. Rädslan för att barnmorskorna ska tycka illa om mig, att de ska titta på mig och skaka på huvudet och tänka "dålig mamma" eller "störig knäppgök" eller vad som helst, är irrationell men ändå påtaglig. Jag tror det ligger en oro i botten för att inte få bra vård om de inte tycker om mig.

Som jag har skrivit [tidigare] här på bloggen är amning ett hett ämne. Jag och min partner kände att vi behövde goda argument om vi skulle lyckas ta fajten med BB så vi satte igång med lite efterforskning när vi kom hem, och snubblade snabbt över [Amningshjälpen] som är en pro-amningsorganisation grundad 1973. Organisationen har fått ganska hög status inom vårdapparaten och driver en välrenommerad telefonjour bestående av kvinnor som själva har ammat och tycker att amning är bra. En kollega berättade om dem, och då fick jag uppfattningen att de tillhörde landstinget - så etablerade tycks de vara. [Linna Johansson] skriver att av alla de otäcka mail hon fått som reaktion på hennes attack mot amningsfanatismen i Sverige, kom de allra flesta från kvinnor inom Amningshjälpen. Amningshjälpen får även ganska mycket bidrag av staten och de flesta av riksdagspartierna tyckte i ett budgetbetänkande från 1999 att Amningshjälpens arbete var folkhälsomässigt viktigt och borde stödjas. De svenska sjukhusen har dessutom antagit ett [tio-stegs handlingsprogram] för vad som kallas ett mer "amningsvänligt" sjukhus, där sjukhusen exempelvis SKA informera om och uppmuntra amning och SKA upplysa nyblivna föräldrar om fenomen som [tuttförvirring] som spädbarn tydligen kan drabbas av om en stoppar något annat i munnen på dem än en bröstvårta. (Vi fick höra det här begreppet första gången när vi försökte ventilera vår idé med att mata jämställt för SÖS-personalen. Jag är inte säker på vad som händer i längden om ett spädbarn blir tuttförvirrat, troligen finns det ingen forskning på det, men det är säkert en sån grej som folk förr i tiden trodde gjorde barn homosexuella).

Tyvärr är det skitsvårt att hitta motargument. Jag försöker söka på "pumpa istället för amma" men jag hittar bara tips på hur man gör både och. Jag söker på "inte vilja amma" och hittar en del historier från kvinnor som vägrat amma och berättar om hur friska deras barn är ändå, men hur mycket de fått kämpa mot sina barnmorskor och läkare. [1970] ammades bara 20% av barnen vid fyra månaders ålder men 70-talist generationen verkar ju må bra ändå, eller så är de kanske tuttförvirrade allihopa fast det är ingen som vet vad tuttförvirring innebär eller hur det påverkar människor i det långa loppet så det gör ingenting. Runt 1970 uppmuntrades nämligen inte amning av mödra- och förlossningsvården. Trenden vände strax därefter, bland annat tack vare Amningshjälpen som grundades 1973.

Det som är läskigt är just det att kvinnor som väljer att inte amma möts med så mycket oförståelse. En kommentar i Linna Johanssons blogg ifrågasätter Linnas roll som förälder - inte som mamma, men som förälder. Vilket är intressant eftersom ingen ifrågasätter mäns roll som förälder fast de ständigt gör valet att inte försöka få sina bröst att laktera [mer om det här]. En [berättelse] jag snubblade över berättar hur hen vägrade amma och blev ifrågasatt först av barnmorska, sen av barnmorska på BB, och sen av barnläkare. En bekant berättade att hen inte får något som helst stöd från BVC i hur en kan [koppmata] sin fyra veckors bebis - vilket i amningstermer inte ens kan orsaka tuttförvirring utan troligen mest bara anses konstigt. Jag och min partner fick höra att det finns tusen andra sätt som min partner kan komma nära sitt barn, till exempel genom att bada det! Just maten måste dock inte delas på.

Jag söker lite strategier och goda exempel. Vi funderar nu på att bara spela med på BB och sen göra som vi vill när vi kommer hem. Men då kanske BVC ingriper istället. Någon som har tips på en bra vårdcentral i Stockholm som är öppen för alternativa matningsformer? Det är så kämpigt att ständigt slåss i motvind.

Amningshjälpen är för övrigt troligen en väldigt bra organisation för de som vill amma och som behöver stöd. Min kollega ringde ofta dit och fick råd igenom amningen. Men när jag och min partner frågade barnmorskorna på SÖS om vi kunde få hjälp på BB med att lära oss pumpa så blev vi bara bortsjasade. Det måste vi alltså lära oss själva.

Länktips: ”Jag vill inte vara den enda”

M: Med jämna mellanrum uppmärksammar media poly- och/eller RA-frågor. Ibland blir det pannkaka och ibland bra. [Denna intervju] med två polypersoner tycker jag nog kvalar in i den sistnämnda kategorin.

Jag håller dock inte med om att svartsjuka "är en del av den mänskliga naturen", som Gabriel säger. Men det är viktigt att diskutera företeelsen eftersom den - "naturlig" eller ej - är en del av många människors liv.
Jag gillar även att de inte försöker få ickemonogamin att framstå som en oproblematisk utopi helt befriad från svartsjuka. Skönmålningar hör helt enkelt inte hemma i dessa sammanhang och gör ofta mer skada än nytta, särskilt när en diskuterar frågan med oinsatta och skeptiker.
Däremot har jag fått uppfattningen att ickemonogama personer ofta har mer konstruktiva strategier för att hantera svartsjukan än de som inte brukar problematisera den alls.
Det är inte Utopia kanske, men väldigt mycket mer att föredra.

[Det här] är också en intressant text, som ligger i anslutning till ovanstående artikel. Psykologen Olle Wadström drar paralleller mellan svår svartsjuka och tvångssyndrom.
Läskigt. Men jag tror att hen har en poäng.

2009: I backspegeln

H: Jag är böjd att hålla med Martin om att 2009 var ett skitår, även om det för mig inte kunde mäta sig i jävlighet med sammanbrottsåret 2000, ortorexi- och depressionsåret 2005 och frigörelseåret 2007, för att bara nämna några. (Men som jag säkert sagt tidigare: Det är inte konstruktivt att tävla i lidande.) Mitt 00-tal – som väl får sägas sammanfalla med vad som kan kallas mitt vuxna liv – har innehållit stora svängningar, men på slutet började jag känna mig mer sammansatt och att det så att säga var jag som höll i rodret. Får se vart jag ska styra skutan under 2010 (några allmänna riktlinjer ska jag försöka formulera nedan).

En del bra saker hände också 2009. De två största sakerna var att jag bestämde mig för att ta itu med mina ätstörningar och att jag efter moget övervägande genomgick en steriliseringsoperation.

Annat som lyste upp 2009 var (utan inbördes ordning och långt ifrån fulltaligt): De svart-rosa blocken i första maj-tåget och Prideparaden. [Bryt!]-utbildningen och all intressant kurslitteratur till den. P.M.S. som pysslade och peppade. Stockholms RA som träffades och diskuterade relationsanarki och mycket annat. Objektivfestivalen och innan dess Rumänska kulturinstitutets filmdagar där jag för första gången såg [I was a teenage feminist] (den var minst lika bra vid andra tittningen). Högkvarteret i allmänhet och klubben [QBR] i synnerhet. [Umeå feministfestival] och [Kärleksakuten] som bjöd in mig att prata relationsanarki och [=Oslo] som publicerade en text jag skrivit om samma ämne, översatt till norska. Aniela på [Flash Fighters] som förverkligade mina feministiska tatueringsidéer. Läsarna, bloggarna, vännerna, drömmarna.

Jag brukar inte ge nyårslöften (av samma princip som jag inte börjar nya liv på måndagar), men jag utlovade ju ett försök till några allmänna riktlinjer. Nåja: 2010 planerar jag att fortsätta med mina påbörjade projekt, inte skjuta upp saker i onödan och försöka att inte bara jobba. Som vanligt önskar jag mig lite mer civilkurage och råg i ryggen. Och så tänker jag fortsätta nörda in på vad det innebär att vara politiskt feministisk, politiskt relationsanarkistisk och vegan. Och nörd.


Två saker jag gjorde 2009: Var 1990-talsnostalgisk. Lärde känna personer som Scapa, Sannatoriet och Sara. Den här låten får sammanfatta något av året som gick.