fredag 26 februari 2010

I have my fears, but they don’t have me

M: Under en stor del av mitt liv har jag känt mig som en inverterad kung Midas när det gäller relationer; allt jag rör vid blir till skit.
Jag är uppvuxen i en tämligen dysfunktionell familj och utsattes för systematisk mobbing under större delen av min grundskoletid. Utan att gå in på detaljer så vet jag att det– i kombination med en del andra faktorer – medförde att jag tidigt internaliserade en väldigt dålig självkänsla. Det har präglat mitt beteende i de relationer jag haft genom åren.
Framför allt har det gjort mig väldigt rädd.
Rädd att förstöra och att bli ”lämnad” – av vänner, kärlekar och allt däremellan.

År av terapi och medicinering har medfört att jag är en förhållandevis välfungerande människa idag. Och jag har lärt mig mycket av de relationer jag haft och har. Men då och då dyker hen upp igen; den osäkra 10-, 14-, 17-, 21-årigen som är rädd för att allt ska gå åt helvete.
Den finns där oavsett hur den/de relationer som jag råkar befinna mig i för tillfället ser ut och definieras.
Det är helt enkelt inte en fråga om relationsform.

Jag tror inte att det stämmer att ickenormativa relationsformer förutsätter en god självkänsla för att fungera. Få personer jag känner är nämligen välsignade med en sådan och de lyckas uppenbarligen leva som polys, relationsanarkister, slampor etc. utan att vara de emotionella robotar som vissa påstår att de är.
Jag tror inte heller ickemonogami kräver ett större mått av trygghet än monogami (med tanke på folks svårigheter att ”hålla ihop” monogama relationer).
Jag tror helt enkelt inte att det bara handlar om känslan i sig själv.

Hanna säger ofta väldigt kloka saker. Något jag tagit till mig handlar just om rädslor, svartsjuka och obekväma tankar: Det som är avgörande är hur en agerar på känslan. Det går inte att säga att någon ”känner fel”. Men om hen låter förnimmelsen styra inte bara sitt eget liv utan även låter den inkräkta på andras frihet och livsrum, då står fan i farstun.
Jag har säkert själv gjort misstag av det här slaget många gånger, i många olika typer av relationer, och säkert sårat flera människor. Jag tror i alla fall att jag har lärt mig något av varje misstag. Och jag kan inte göra saker ogjorda; bara uppriktigt och ärligt be om ursäkt till de personer som drabbats. Och inte upprepa beteendet.

Jag är verkligen ingen teoretiker på området polyamori och relationsanarki och kan ibland känna mig lite dum och dåligt påläst i sällskap som diskuterar dessa frågor. Men jag är en praktiker, även om jag ogärna sätter något epitet på mina relationsformer. Jag känner helt enkelt inget behov av det. Tyvärr accepteras inte denna abstrakta inställning av vissa.
För några år sedan blev en person som jag hade en relation med intervjuad av en stor dagstidning med anledning av hen är polyamorös. Trots att hen sade att jag inte var intresserad av att ställa upp på en intervju ringde journalisten upp mig och försökte ställa frågor. Jag avböjde återigen men sade att det var helt okej om jag nämndes i texten (vilket kom att ske i stor utsträckning).
Men när jag läste utkastet till artikeln höll jag på att trilla av stolen. Där stod bland annat:
”Martin vill inte bli intervjuad men säger att han står för sin läggning.”
Det kändes minst sagt obekvämt att bli pådyvlad en ”läggning” och efter en minst lika obekväm mejlväxling fick jag journalisten att ta bort den formuleringen.

Den här oviljan att bli kategoriserad utifrån stil, utseende och beteende har jag länge haft (kategorin ”man” är en annan sak, men det är en lite för stor diskussion för att jag ska orka gå in på den just nu). Jag inser att normen att sortera i människor i olika fack är stark och att det är en vanlig strategi för att förstå och förhålla sig till världen. Och i vissa avseenden kan det finnas en poäng i att göra det. Men utomståendes slentrianmässiga sortering av människor – i synnerhet dem som av olika sätt faller utanför normen – blir ofta bara olustig.

Kategoriseringen kan även fungera som ett sätt att kritisera andras sätt att leva. På vissa håll verkar det ha uppkommit ett slags ställningskrig mellan monogama och polys/RA-folk. Plötsligt hamnar argumenten på nivån ”Jag vill gärna vara ägd av någon”, ”du är konservativ” eller ”du är inte kär på riktigt om du inte kan nöja dig med en”. Meningslösa motsättningar. Allra värst är de måttlöst inkompetenta så kallade relationscoacher som i princip sjukförklarar stora grupper människor med utläggningar om ”problem i anknytningsfasen” eller annat pseudovetenskapligt bullshit.
Överlag verkar fixeringen vid relationsformer ibland viktigare än kvalitén på relationen. Det är rena upp- och nervända världen.

Kärlek och relationer är fan inte lätt – de är nog till och med det svåraste av allt. Men de är också de företeelser som ger störst glädje om de vattnas med öppenhet och ömsesidig respekt. Hur relationsformen ser ut i praktiken eller hur många som är inblandade är inte viktigt. Alls. Bara alla är med på noterna.

Hur ska en hantera rädslan i monogama, polyamorösa, relationsanarkistiska etc. relationer?
Så här gör jag.
Jag brukar börja med att försöka definiera vad det rent konkret är som jag är rädd för. Sedan försöker jag ta reda på varför jag är rädd för det. Ofta kommer jag långt bara med det. Jag har också förmånen att ha en väldigt bra och förstående person att prata om mina rädslor med.
Dessutom har jag en hyfsat välfungerande strategi för att bryta dåliga tankespiraler innan de utvecklas till ett destruktivt ältande.

Det är faktiskt inte fel att vara rädd. Det kan till och med vara en öppning till att lära sig något nytt.
Men låt det för allt i världen inte begränsa dig eller – ännu värre – någon i din närhet.

För tillfället lyssnar jag väldigt mycket på en låt av Peter Gabriel: [Darkness], som jag hämtat titeln till det här inlägget ifrån. Den texten säger så otroligt mycket om hur jag försöker förhålla mig till mina rädslor. De går inte att tänka bort dem i en handvändning; de är en del av mig.
Jag har mina rädslor.
Men de har inte mig.
(Och nu vet hur nästa tatuering ska se ut.)

torsdag 25 februari 2010

Sensus börjar använda ”hen”

M: [Det här] var trevliga nyheter.

Att studieförbundet Sensus, som artikelrubriken anger, ”inför ett tredje kön”, känns förvisso inte som en helt korrekt beskrivning. Men jag tycker att initiativet - som bland annat innebär att den som söker jobb på Sensus kan registrera sig som ”hen” - är mycket sympatiskt.
Som ett brev på posten upprörs förstås flera läsare av SvD:s språkspalt över detta, och i läsarkommentarerna raljeras det friskt.
Att ett så litet ord kan göra människor så arga...

Sensus förklarar reformen [här]. Bland annat skriver de:

”Vår tanke var inte att väcka debatt, att provocera eller att förändra språket. Sensus vill helt enkelt vara inkluderande och ge människor rätten att få vara sig själva på jobbet.”

Väldigt bra.
När gör ABF samma sak?

måndag 22 februari 2010

Amningsfail

F: Som jag pratat om tidigare på bloggen så har vår plan varit från början att inte amma utan att pumpa ut mjölk och på så sätt kunna mata barnet båda två. Men detta innebar att jag var tvungen att få igång brösten genom amning, så när vi väl befann oss på BB så försökte jag bejaka amningen så gott jag kunde. Det var aldrig uppe för diskussion att en inte skulle vilja amma, det var självklart, liksom det var självklart att det var en angelägenhet mellan mig och barnet och där pappans betydelse var lika med noll. Det var en konstig känsla. Mitt i natten på BB, min partner var hemskickad, jag var nyförlöst och ihopsydd, runthasande i blodigt SLL-nattlinne och min nya unge, som jag inte alls känner men älskar trots det, börjar skrika. Avdelningen är nedsläckt, alla sover eller förväntas sova – från vissa rum hörs lite barngnäll. Jag stapplar iväg för att hitta en barnmorska som på nåt sätt kanske kan hjälpa mig med mitt skrikande barn, för jag har ingen aning om vad jag ska göra. Hon sätter mig i en soffa och försöker få mig att amma. Mitt barn som är mer djur än människa nosar runt mitt bröst och hugger plötsligt tag. Skithårt. Ont som attan gör det, jag sitter nästan dubbelvikt över henom, och barnmorskan klappar mig uppmuntrande på axeln och går iväg.

Jag har ibland läst att amning är en fantastisk känsla. Jag kände bara vämjelse. Det gjorde ont och det kom inget, min lilla unge sög tills bröstvårtorna var helt såriga och hen var ändå missnöjd och bara gnällde och skrek och jag kände motvilja mot dess behov av att göra mig illa. BB-vården är godtycklig i det att barnmorskor går skift och alla har helt olika idéer om vad som är passande. En tyckte att jag kunde handmjölka ut i en kopp och mata ungen med utöver amningen, en annan trodde att det berodde på hur hen sög så den barnmorskan ville komma in och övervaka amningen, en tredje kastade ett öga på mina bröstvårtor och tyckte att det där var väl inget att gnälla på. Jag började känna mig lätt desperat. Till slut gick det på en barnmorska som direkt sa att jag skulle låta mina bröst vila och som omedelbart gav oss ersättning för att stilla lillungens hunger. Hen blev som förbytt. Sov djupt och tillfredställt och skrek inte längre.

I EU diskuteras det nu förslag om [obligatorisk mammaledighet i sex veckor]. Enligt en [artikel i DN] så fanns från början ett förslag om sex månaders obligatorisk amning med. Som tur var förkastades det, men att det överhuvudtaget fanns med skrämmer skiten ur mig. Hur skulle det genomföras? Skulle någon kontrollera att det efterföljdes och skulle socialen i annat fall ta barnet? Vad skulle hända om en inte kunde amma? Och vad händer med våra fria val? I sådana här frågor känner jag en stark och mörk motvilja mot EU.
Förslaget om obligatorisk mammaledighet i sex veckor är också uppåt väggarna, och det ser ut att klubbas. I praktiken innebär det att nyblivna mammor förbjuds att arbeta. Backlash. Valet av sex veckor just syftar till både medicinska skäl (mamman ska återhämtas efter förlossning) samt att amningen ska komma igång ordentligt. Det som vi har sett som en rättighet - att få vara ledig med sitt barn - skulle nu bli tvång. För kvinnor som vill gå tillbaka till jobbet tidigare (t ex Birgitta Ohlsson) skulle det vid ett sådant beslut bli en omöjlighet. Förslaget säger inte heller någonting om män. Endast mammor är viktiga för barnet. Ingen obligatorisk pappaledighet.

Efter ett dygn på BB av tänk och ångest och en elektrisk pump som fick mina bröstvårtor att blöda gav jag upp amningen. Samma barnmorska var tillbaka på förmiddagen och stöttade oss i beslutet så fort hon förstod att jag inte kände någon ångest över att inte amma. Tack vare henne så gick allt sen hur bra som helst. Så fort vi gav upp tanken på amning kunde vi använda flaska istället för kopp och vi kunde ge lillungen en napp för att stilla sugbehovet. Tuttförvirring all the way. De barnmorskor som sen följde läste i journalen att vi inte ammade och lämnade oss mer eller mindre ifred, med undantag för en och annan ”är du helt säker på att det här är vad du vill?”-fråga och med en försäkran om att det ofta går att få igång mjölken igen om jag skulle ångra mig. Och sen dess har allt gått som på räls. Både jag och min partner kan mata lika mycket, vi kan dela på nattmatning vilket ger oss (mig) mer sömn, min partner kan göra saker själv med vårt barn som att ta promenader eller ta med hen hem till kompisar. Jag kan gå på skrivarkurs. Och kiddo mår hur bra som helst. Det var någon som skrev i kommentarerna att blicken i hens barns ögon när hen ammade var det som fick henom att välja att amma. Jag måste kontra med känslan av att se min partner mata vårt barn och se den relation som utvecklas mellan dem. Jag skulle inte vilja ha det för mig själv.

lördag 20 februari 2010

Om Dolph Lundgren

M: Här är månadens krönika, som publicerades i ETC.nu igår och på [etc.se] idag:

Dolph – min hjälte

I lördags för två veckor sedan tittade jag på Melodifestivalen för första gången på mer än tio år. Nej, jag har inte börjat gilla musiken och tycker dessutom att hela konceptet alltmer utvecklats till ett riktigt ointressant, ytligt spektakel. Men nu gjorde jag alltså ett undantag.

Anledningen? En och endast en: Dolph Lundgren var en av programledarna. Och det ryktades att kompisen Sylvester Stallone, som han spelade mot i Rocky IV, kanske dök upp. (Nu blev det tyvärr inte så.)
Dolph skötte sig helt okej under sändningen, men det var tråkigt att behöva vänta till de sista fem minuterna för att få se lite action. För det är ju det som var poängen. Och när han slog sönder isblocken slog han sig även in tv-historien – och i många tv-tittares hjärtan.
Äntligen lite action i schlagern!

I mitt hjärta har Dolph Lundgren funnits sedan början av 90-talet. När jag var 14 år gammal lyckades jag ljuga mig in på biografen där den tämligen bisarra Lundgren-/Van Damme-filmen Universal Soldier visades med 15-årsgräns. På den tiden konsumerade jag mycket actionfilm. På så vis kanaliserade jag de blodiga hämndfantasier jag hade om mina mobbare. Efter att ha genomlidit ytterligare en skoldag med kränkande tillmälen var det minst sagt befriande att se Dolph Lundgren, Jean-Claude van Damme eller Arnold Schwarzenegger ha ihjäl folk på löpande band. (För protokollets skull kan jag tillägga att jag i praktiken var och fortfarande är pacifist. Så mycket för videovåldsmoralismen.)

Sedan tonåren har jag därför ett gott öga till den 52-årige civilingenjören och actionhjälten. (Att kalla honom ”hjälte” är i och för sig tämligen missvisande eftersom han oftast får spela elak.)
Nu för tiden kvarstår min fascination för Dolph, men den har delvis ändrat karaktär till att handla om genus (det vill säga våra sociala könsroller). På ett sätt är han urtypen för ett extremt utmejslat mansideal – som känns så omodernt att det borde skyddsmärkas.

Men maskuliniteten överdrivs så mycket att ”mannen” i fråga blir en parodisk imitation av sig själv. Dolph Lundgren är helt enkelt queerteoretikern Judith Butlers teorier live in action. Han spelar på människors förväntningar med en självklarhet som lätt skulle kunna tas för bristande självdistans om den inte verkade så medveten. Nu blir han lite som en seriefigur istället.
De är verkligen tacksamma att analysera, actionmännen. För de säger så mycket om män i allmänhet. Sylvester Stallone upptar för övrigt ett helt kapitel i Susan Faludis utmärkta reportagebok Ställd – förräderiet mot mannen. Det är roande, men lite sorglig, läsning.

I dessa melodifestivaltider är det lätt att glömma att få svenska utlandskändisar faktiskt har blivit så förgörande mobbade i svensk media som Dolph Lundgren. Han nischade sig tidigt inom actiongenren och fick roller där antalet repliker kunde räknas på ena handens fingrar. Inga kulturpoäng där inte. Och när han envisades med att prata engelska under en intervju i SVT under 80-talet bekräftade det mångas bild av Dolph som ett blåst muskelberg.

Men nu är det andra tider och Melodifestivalen verkar ha blivit ett lyckokast. Dolph Lundgren dyker förvisso inte upp live igen förrän det är dags för final, men det kan jag leva med. (Det blir mindre schlager att genomlida.) Men jag lär sitta bänkad när han dyker upp i programledarrollen igen i finalen – trots musiken. För om jag får se Ivan Drago och Rocky Balboa på samma scen igen, då spelar det ingen roll att det är ett schlagerspektakel.
Då kommer jag få hjärtsnörp av lycka.

Martin Halldin

onsdag 17 februari 2010

Något bara kvinnor kan...

F: För knappt en vecka sedan kom hen ut, äntligen! Och det har varit en vecka instängd på BB med barnmorskor av olika slag och med olika ideologiska utgångspunkter, trötthet och ensamhet och utelämnande och partnerfrustration och tuttförvirring. Och såklart supermycket lycka. Jag kommer att blogga om allting, men jag behöver lite tid att spjälka upp det och sortera mina erfarenheter till övergripliga blogginlägg. Amningen är ju såklart ett viktigt kapitel för sig. Tuttförvirring ftw, men mer om det senare.

En erfarenhet som dock följde oss under hela vistelsen på BB var moderskapet kontra faderskapet. Under förlossningen hade min partner sin självklara roll som stöttepelare, och all personal uppmärksammade hans närvaro och använde sig av den som en resurs. Så fort ungen var ute och vi slussades till BB så var hens roll dock överspelad. Allt handlade om mamman och barnet. Vi fick inte ens ett rum där min partner kunde stanna över natten, utan tre timmar efter att vår vackra unge kommit till världen var hen tvungen att åka hem för att sen återvända tidigt morgonen därpå. Vi kände oss båda väldigt överkörda. Jag för att jag var skör, öm, och lämnad ensam med en okänd unge och en konstig nattbarnmorska som typ visade mig hur en ammar klockan tre på natten och sen tyckte att jag kunde klara mig själv. Min partner för att hen blev ivägkörd utan någon mer information om läget och trots att hen just genomgått en exakt lika stor händelse som jag, förutom det fysiska. Det fortsatte såhär under två dagar, misär och ångest och amningsskuld och utelämnande av min partner, men sedan fick vi ett eget rum och en jättebra barnmorska dök upp på två pass i rad och räddade livet på oss. Godtyckligheten i vad en kan få för vård/stöd beroende på vilken barnmorska som går vilket skift är ganska skrämmande. Vi har tur att vi stötte på en enda under vår fyra dagars vistelse på BB som verkligen lyssnade och hjälpte oss. Och efter hen hade vi styrkan att stå på oss emot resten.

Det som är så bra med debatten om Birgitta Ohlssons graviditet är att det just har väckt frågan om faderskapet: det som inte debatteras, det som bara förutsätts där bakom. Killar höjer sina röster, både [Carlos Rojas] i Aftonbladet och [Gustav Almestad] i en superbra krönika på [Allt om jämställdhet], och vår egen [Martin Halldin] här på bloggen. Det har också bildats ett nätverk som heter Pappor för en individualiserad föräldraförsäkring [Piff] som bland annat skrev en bra [replik till Göran Hägglund] på DNs debattsida. Pappor vill ha rätt. Vistelsen på BB blev en ögonöppnare för min partner och mig i hur det faktiskt fungerar. På allvar. Även om jag har läst det flera gånger hade jag faktiskt inte trott det. Det försiggick systematisk diskriminering och osynliggörande av barnets pappa i allt från att barnmorskor alltid vände sig till mig när vi pratade, till litteraturen vi fick att läsa där det stod om endast mammans betydelse för barnet, till småsaker - som antydningar att det var jobbigare för mig som mamma att se någon ta ett blodprov på min tre dagar gamla bebis, än vad det var för pappan. Pappans roll var nog snarare att trösta mamman.

Väl hemma känns allting hur bra som helst och vi är båda lika bra bästisar med vår fina unge, men när jag låg och bläddrade i en vänta-barn bok för att hitta instruktioner för bäckebotten-knip snubblade jag över följande formulering:

"du som pappa kan känna dig utanför när allt kretsar kring barnet".

...utanför vad? Och vilket allt som inte inkluderar pappan kretsar kring barnet? Den formuleringen väver liksom in hela problematiken. Pappans liv kretsar inte kring barnet. Mamma-barn är familjen. Om pappan känner sig utanför familjen, eller bara i relation till mamman framgår inte. Men istället för att inkludera pappan i livet som kretsar kring barnet, så exkluderar en sådan formulering henom.

Läs också gärna mitt gamla blogginlägg om [faderskapet]. Jag gillar det fortfarande.

torsdag 11 februari 2010

VSASS efterlyser

Kära fans,

medan vissa ägnar sig åt att föda barn ägnar sig andra åt att föda fram idéer, men för det sistnämnda skulle vi behöva lite hjälp av er.

Lördagen den 3 april ställer VSASS till med stor födelsedagsfest (vi fyller två år strax innan internationella kvinnodagen, men för att inte krocka med den och för att få fler tillfällen att festa firar vi alltså i april istället) på fantastiska [Högkvarteret] i Stockholm. Boka in det redan nu - ni är givetvis varmt välkomna att fira med oss! (Mer info om festen kommer i mars.)

Vi kan redan nu utlova två finfina dj-kollektiv, men vi skulle också vilja boka ett band eller en performancegrupp t ex, och det är här vi behöver den där hjälpen vi pratade om i början.

Alltså: Vem/vilka vill ni se på scen på VSASS födelsedagsfest? Våra kriterier är att akten ska ha något slags feministisk relevans och att förslagen ska vara rimliga (hur gärna vi än skulle vilja bjuda er på Emilie Autumn eller Le Tigre i april kommer det liksom inte att hända, tyvärr). Så är ni själva med i ett schyst band/en dito performancegrupp osv, har ni bra kontakter eller annars bra förslag, tipsa oss!

visomaldrig@gmail.com

Vi ses i april!

måndag 8 februari 2010

Cyborg-mama

F: Angående [tuttförvirring]: fick nyligen nys om att det finns en [plast-nipple] som en kan sätta på sin bröstvårta vid amning. Den används ifall en har känslig bröstvårta och därför får ont av att amma. Eftersom vi har tänkt att vi vill vänja vår unge så tidigt som möjligt vid flaskmatning öppnades ju en helt ny möjlighet - i de situationer då vi kanske måste amma (i början kanske det går lite trögt med pumpandet tills vi fått in stajlen) kan vi alltså använda denna platsnipple ovanpå min bröstvårta vilket gör ungen van vid plastkänslan och troligen lättare tar till sig flaskan. Tuttförvirring long gone.

Hört i lunchrummet

Person 1: "Barnen är bara sju månader och jag och min sambo vill vänta lite med att sätta dem på dagis eftersom barngrupperna är så stora."
Person 2: "Din sambo, är han hemma med barnen nu?"
Person 1: "Hon är hemma med dem."

Backlash?

F: Jag tycker att jag överallt de senaste dagarna får höra att kvinnor som har barn inte kan göra något annat. Senast nu [Mats Qviberg] som menar att kvinnor mitt i karriären med småbarn inte borde hålla på att springa efter styrelseposter. Det är tidskrävande, tungt jobb och trots allt inte så spännande. Enligt Qviberg. Att säga att styrelseposter inte är så himla spännande som det utmålas och att kvinnor därför borde sluta vilja ha dom är ett hån. Det är som att säga "men alltså, det är ett väldigt stort ansvar att ha rösträtt. Det är ganska jobbigt, och egentligen inte särskilt kul. Det är mycket roligare att ta hand om barn, det skulle jag välja att göra helt klart (om jag inte var tvungen att sitta i den här styrelsen och tjäna sjukt mycket pengar...)".

I gårdagens Spanarna i P1 så dissades Birgitta Ohlsson ännu mer än vad hen redan har råkat ut för. Inte bara för att hen är gravid utan också för att hen har stort hår. Frågan om att hen är gravid viftades bort med att EU-ministerposten är den mest meningslösa av alla ministerposter och det är tur att hen ska bli mamma så att hen har något att göra på dagarna. Kvinnor i karriären med småbarn. Tsk tsk.

Men män i karriären med småbarn? Många kvinnor i karriären med småbarn har en motsvarande man i karriären med småbarn. Det är inget problem för män i karriären med småbarn att samtidigt sitta i styrelser. Och har någon brytt sig om att prata med Birgitta Ohlssons kille och kanske kolla med henom vad hen tycker om att kallas dinosaurie av Eva Sternberg och att från flera håll höra att en inte duger som komplement till en arbetande mamma?

Jag får ofta kommentarer här och var ifrån om hur mycket tid min blivande unge kommer att ta, och hur jag (liksom alla mammor) inte kommer att vilja göra något annat eller prata om något annat och hur alla mina prioriteringar kommer att förändras och att jag kan skämta nu om att gå ut och ta en öl med kompisarna eller gå en skrivarkurs, men sen när barnet väl kommit kommer du inte att vilja lämna den. Och jag säger alltid "Men vi är ju två!".
Det argumentet har aldrig landat.

fredag 5 februari 2010

Till Sannatoriet


H: Det finns tillfällen som är värda att fira; ibland blir samma tillfällen också tillfällen att handarbeta. Grattis [Susanna], som skriver så bra om ideal (och mycket annat) och som precis blivit utskriven från sin ätstörningsbehandling!

Väldigt sen uppdatering (10 mars 2011): Jag hade glömt var jag hittade mönstret (så kan det gå när en bara sparar ner bilder från nätet i sin inspirationsmapp), men i dag, mer än ett år senare, blev jag påmind om att det kom från [cross yr stitches]. [Här] finns mönstret. Tack Johanna för en bra blogg och för inspiration till present till kär vän.

torsdag 4 februari 2010

En operation, två bilder, tre månader

H:
November 2009: Jag har ingen aning om vilka Emma och Anna R är, men det här klottret på sjukhusmadrassen var med om att göra min operationsdag bra.

Februari 2010: Ultraljud och konstaterandet att operationen lyckats.

Jag har funderat på hur jag ska förhålla mig till min sterilisering - som jag längtat efter -, väntat på en reaktion efteråt i form av ett stort Ja eller ett stort Nej. Inget sådant har kommit, bara stora oreflekterade leenden när jag satt i sjukhussängen efter operationen och utanför läkarmottagningen efter ultraljudsundersökningen. Innan operationen tänkte jag givetvis en massa och formulerande mig kring vad jag ville och kände, men avvaktade med att skriva något innan jag visste hur det skulle gå. Nu tänker jag att steriliseringen har gjort så att min kropp har kommit lite närmare min uppfattning om den. Jag stämmer lite bättre överens nu.

onsdag 3 februari 2010

Eva Sternberg hatar män

M: Jag har aldrig någonsin känt mig kränkt eller orättvist förfördelad av kvinnorörelsen eller i feministiska sammanhang. Jag tycker överlag att ordet (dvs "kränkt") ofta används av privilegierade personer för att skuldbelägga andra, till exempel dem som pekar på generella orättvisor. Därför använder jag det mycket sällan.
Men idag blev jag riktigt arg och kände mig – ja – kränkt.

Jag läste [Eva Sternberg i Expressen], angående utnämningen av Birgitta Ohlsson (FP) till EU-minister:

”Hon påstår att hennes man inte är en dinosaurie, utan en modern man, som klarar av att bli far även i Bryssel. Den bistra sanningen, Birgitta, är att din man är en likadan man som din far och hans far och hans far. Det skapas inga "nya" män på kortare tid än åtta miljoner års evolution.”

Tack för den upplysningen! Att vi har något som heter kultur, civilisation och samhälle sedan minst 10 000 år tillbaka, samt att människor gärna delar bördor och ansvar med varandra, verkar Sternberg ha missat.
Hen lever uppenbarligen en tortonisk tidsålder.
(Snälla, åk tillbaka dit, ta med dig ditt förakt, och stanna där.)

[Emma Gray Munthe] hittar dessutom följande på Sternbergs blogg:

”Pojkar far särskilt illa av att inte bli ständigt sedda och påpassade och uppmuntrade av sina mödrar. Deras hjärnor behöver stöd och hjälp med rangordningen till andra.”

Rangordning?! Påpassade?! Hjälp?!
Uppenbarligen anser Sternberg att ”män” är förståndshandikappade.

En sådan biologistisk och verklighetsfrånvänd attityd sorterar jag in under kategorin ”manshat”.

till stöd för Birgitta Ohlsson och alla andra starka [gravida] kvinnor därute

F: Läste just [den här krönikan i expressen] och blev ledsen. Inte ett dugg förvånad, men ledsen. Att vara gravid och feminist i den här världen är något av det knepigaste som finns eftersom en måste hantera sådana här påhopp hela tiden. Det kallas dubbelbestraffning och är en välkänd härskarteknik: inte tillräckligt bra mamma om en gör karriär samtidigt, inte en tillräckligt självständig kvinna om en offrar det minsta av sin karriär för barnens skull. Jag hörde en kvinna på Ring P1 igår som hade samma argument som författaren till ovan nämnda krönika. Och förutom den allmänna harm jag känner för att själv bli påhoppad, min egen självpåtagna skuld och oro över att faktiskt bli en bra mamma trots min självständighet, feminism och karriärism, så undrar jag: tror vi så lite om män?

Det finns väldigt få saker jag håller med Pär Ström, författaren till [Mansförtryck och kvinnovälde], om men här håller jag med honom fullt ut - att anta att män inte vill ta hand om barnen, att inte ge män en chans att ta sitt ansvar, att säga att män inte förändras på 8 miljoner år som Sternberg säger, är förtal och förtryck och leder till rättslig diskriminering i mer allvarliga former (vårdnadstvister etc).

Birgitta Ohlsson, vilket jag har nämnt tidigare, sa i en debatt med Sofia Karlsson från F! att (den heterosexuella) lösningen på jämställdheten i hemmet var att hitta en feministisk man, en man som vill dela på ansvar och ser både de politiska och de sociala vinsterna i att göra så. Det finns massor av sådana män. Jag önskar henne all lycka till och hoppas att det går hur bra som helst både med hennes unge och med hennes nya tjänst som EU-minister. Ohlsson är coolast i Fp (och borde egentligen gå med i F!).