fredag 30 april 2010

Let beauty loose*

Jo jag är ju en sån där diskryttare (dj) ibland. Jag började spela skivor på Zombie Bar (R.I.P.) när jag var 17. På mitt första dj-set spelade jag bara Kraftwerklåtar, vilket resulterade i att en människa från Hannas krog (ett väldigt hippt ställe i Hufvudstaden och Dödermalm på 1990-talet) kom fram till mig och sa att jag borde spela där.
På senare år har repertoaren breddats lite.

Dj-världen är inte så mansdominerad som en kan tro. Däremot präglas den av prestationsångest, prestigepress och tanklös (stundtals hejdlös) chauvinism. Jag har tidigare skrivit om det [här].
Liza skriver väldigt bra om hur patetiska människor kan vara i [det här blogginlägget]. Quote on quote:

"Det må så vara att många tjejer vill ragga på DJn, men det är fan jävligt sällan några killar vill ragga på DJn. De kan tänka sig att komma fram och försöka bossa mig lite och tala ner till mig. De värsta är de som först bossar mig lite och sedan försöker ragga. Totalt verklighetsfrånvänt."

Jag har för övrigt bara blivit uppraggad (i egenskap av dj) en enda gång under mina femton år i diverse bås - och det var av en snubbe. (Hen lånade min DM 101-VHS och postade den sedan till mig...)
Beträffande låtönskningar så är jag förresten inte så lätt att kommunicera med när jag spelar skivor eftersom jag tycker att det är roligare att dansa och mixa än att lova att spela Everything Counts och Combichrist (De två vanligaste önskemålen. En gång fick jag dock - på allvar - frågan om jag kunde spela 50 Cent. Det var i Göteborg.). Jag brukar lösa det med att låta folk säga vad de vill höra innan jag ställer mig i dj-båset och blir synth-Rainman.

Hur som helst: Imorgon, den 1 maj, ska jag, efter avklarad demonstration med Syndikalisterna, packa mig iväg till årets första [Synthpicknick]. Dagen till ära ska jag spela revolutionsromantiserande anarkist-, feminist- och arbetarsynth. En kan ju behöva påminna om att 1980-talssynthen, i synnerhet den från Storbritannien, i ganska stor utsträckning präglades av kritik mot Thatcher och kapitalismen.
Kom gärna förbi och picknicka och lyssna! Jag kommer bland annat spela den här låten, med världens bästa Grace Jones:



* = [Ja precis]

onsdag 28 april 2010

Dagens fångst i rss-floden

H: När jag konsumerar traditionella medier blir jag ofta arg/irriterad/uppgiven över de perspektiv som framförs och som bereds plats. (Det är väl inga nyheter direkt.) När jag läser bloggar blir jag däremot ofta peppad av att det finns så många som tänker andra tankar och formulerar sig så bra. Min best of bloggläsning idag:

"Den del av heteronormen som framförallt handlar om vem (aldrig vilka…) man förväntas älska och hur man förväntas bygga sina relationer visar sig bara lite då och då, diskret i vardagen."


[Trollhare] synliggör mononormen med små medel. Lysande.

"Rätten till det fula, fumliga, och ibland rentav charmlösa är viktig om man vill uppnå ett oberoende kritiskt tänkande, som ett vapen mot den egna längtan efter att få beröm och bli omtyckt och betraktad som duktig."

[Thisemptyflow] citerar Aase Berg.

"Min syster sa till mig att 'man inte är en bra ryttare innan man fallit ur sadeln minst hundra gånger', vilket fascinerade mig. I själva utvecklingen till framgång anses misslyckandet vara en självklar del, vilket går tvärs emot det inslag av först uppnådd perfektionism innan uttalad duktighet som brukar förfölja tjejer annars."

Anna Tholl på [Glitterfittorna] skriver om duktighetskomplex, bland annat.

"Icke-kommunikation och icke-uttalade premisser är om något en grund för att maktstrukturer blir svaret på Månssons fråga kring på vems villkor en relation formuleras."

[Queers mot kapitalism] skriver om artikeln ["I sikte: stjärnfamilj"] (Trelleborgs Allehanda).

tisdag 27 april 2010

Att komma ut som ätstörd*

H: Senaste inlägget på [Healthy Girl], ["Dealing With Friends, Co-workers, Dates and Parents When You've Got Food Issues"], fick mig att fundera över mina egna strategier för att komma ut som ätstörd. Jag övar på det och jag har blivit mycket bättre på det på kort tid (för ett år sedan hade jag knappt erkänt det för mig själv), men det är fortfarande svårt. Det är fortfarande mycket skuld och skam inblandade. Jag märker också att ju närmare relation jag har med personen jag ska till att komma ut med min ätstörning för, desto svårare är det. Det är ju betydligt större risk att närstående - i jämförelse med ytligare kontakter, bloggläsare med flera - dels blir vittnen till mina ätbeteenden i sig, dels ställer följdfrågor som är jobbiga för mig att svara på (men bra. Det är alltid okej att fråga. Om det på motsvarande sätt är okej att jag inte alltid kan svara.).

På jobbet håller jag mig till förklaring 1A, "jag håller på att göra mig fri från en ätstörning, den gör att jag mår väldigt dåligt om jag inte får äta när jag behöver det" och den räcker, det känns som lagom mycket information och den förklarar förhoppningsvis mina humörsvängningar (även om jag blivit mycket bättre också i fråga om dem) tillräckligt. Ganska ofta kompletterar jag med att be om ursäkt för när jag måste ta akut matrast för att inte klappa ihop. Jobbet är jobbigt i det avseendet. Ibland känns det som att kafébranschen är en plantskola för konstiga ätbeteenden ...

Häromdagen ansåg jag att det var nödvändigt att utveckla förklaring 1A för en ny närstående person, tillika middagssällskap. Det blev någonting i stil med "om du undrar eller om du tycker att jag äter dåligt eller att jag går ner mycket i vikt, som jag vet att jag gör nu, så vill jag att du ska veta att jag inte har en anorektisk ätstörning, utan tvärtom". För, som jag diskuterade med två andra närstående härom veckan - jag har den enorma fördelen att umgås med några personer som vet vad jag pratar om, fast jag önskar att de slapp veta det av egen erfarenhet, och som går att älta med och dela både det bra och det dåliga med -, det känns fortfarande som att det är de anorektiska ätstörningarna som räknas, det är de som syns, dem som människor känner till, dem som vården främst inriktar sig mot. Dessutom misstänker jag att det inte står "ätande som tvångshandling" i pannan på mig, även om det känns så ganska ofta.

* Jfr [att komma ut ur tvångströjan], tack [trollhare] för den språkliga innovationen!

fredag 23 april 2010

Borgerlig feminism?


M: Idag startar [Small Press Expo], imorgon är det [Feministiskt Forum] (där VSASS arrangerar [bloggpanelsamtal]) och i september är det [val]. Således är det på plats med en bild som jag precis fick mejlad till mig från den fantastiske David Liljemark.

tisdag 20 april 2010

Panelsamtal på Feministiskt forum: Att blogga mot normen

Vi som aldrig sa sexist presenterar stolt:

Fyra grymma skribenter i ett panelsamtal om normkritiskt bloggande på [Feministiskt forum] 2010:

Liza Andersson [...like a bad girl should]
Immanuel Brändemo ([Trollhare])
Karin Olsson ([Framfallet]/[Slöjd Manifesto])
Amanda Svalin ([Intersektionell solidaritet, frihetlig socialism och feminism])

Lördag 24 april 11.15-12.15
ABF-huset, Sveavägen 41, Beskowsalen

Saxat om panelsamtalet ur Feministiskt forums program:

"Att blogga mot normen
Panelsamtal där normkritiska skribenter diskuterar bloggens funktion som aktivistiskt och politiskt verktyg. Samtalet kretsar kring bloggandets förutsättningar för en intersektionell normkritik, där bland annat klass, genus och etnicitet problematiseras."

På sina respektive bloggar laddar några av skribenterna inför Feministiskt forum, läs gärna!

Intersektionell solidaritet, frihetlig socialism och feminism: ["Det värsta och bästa med internet"], ["Vikten av intersektionalitet i politiken"]
Trollhare: ["Att blogga mot normen"]

Här kan du läsa en Skypeintervju Karin Olsson gjort med Immanuel Brändemo: ["'Psyksjuk - och sjukt stolt'"].

Hoppas att vi ses på lördag!
/VSASS

tisdag 13 april 2010

Nedslag i uppslagsboken

Jag vände mig precis till min gamla trotjänare SAOL XII för att kolla upp den obestämda nominativformen av ordet sambo. Där stod det:

s. -n -r person som utan äktenskap sammanbor med annan av motsatt kön

Denna upplaga av Svenska Akademiens Ordlista publicerades 1998, det vill säga fem år innan sambolagen, som neutralt stipulerar att sambor är ”två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll”.
Jag blev trots detta förvånad över trögheten i ordboken. Hade det inte hänt mer på språk-/begreppsfronten för tolv år sedan?

Jag kunde heller inte undgå att notera att sambolagen förutsätter ett "parförhållande" för att vara giltig, vilket exkluderar en hel del människor som har relationer utan att för den saken skull vara "par".
Hur denna formulering bedöms av lagens ryttare kan jag dock inte avgöra.

Sambo har för övrigt ytterligare en betydelse enligt SAOL XII; en som jag aldrig hört tidigare och som känns lite bisarr:

<åld.> avkomling av svart person o. indian

Kan någon läsare upplysa om hur det ser ut i de senare versionerna av SAOL? De reviderar ju ordlistan vid varje upplaga och det vore intressent att veta om hetero- och etnonormativiteten fortfarande hänger kvar.

fredag 2 april 2010

It's complicated - the Christian way

H: Jag brukar bläddra igenom QX och tycka att det är tråkigt att en tidning med så stor upplaga inte är mer radikal och opinionsbildande, men som nöjestidning gör den sitt jobb. I senaste numret (april) fastnade jag på det här citatet ur intervjun med biskopen i Stockholms stift Eva Brunne:

"Jag är en monogam och trogen människa och tycker att andra människor ska vara det också. Det blir enklare och mindre komplicerat. Motsatsen blir att man kan skada andra människor och sig själv."

Jag har av olika anledningar fortsatt vara medlem i Svenska kyrkan och har något slags kristen tro, även om det som hållit den vid liv genom åren för det mesta varit gammal vana. För mig kommer människor som jobbar inom kyrkan nästan alltid ivägen när jag reflekterar över tro, vilket ovanstående citat är ett tydligt exempel på. Jag tycker att jag och andra människor ska få välja förhållningssätt till relationer själva och tillsammans med dem vi har relationer med. Att ett visst sätt skulle vara enklare och mindre komplicerat känns inte som ett självändamål. (Det är givetvis inte det svåra och mer komplicerade heller, men faktum är att oftast när jag gör något jag tycker är läskigt och svårt slutar det med att det känns som att jag växer i och med det.)

Och risker att skada andra människor och sig själv, det tror jag att vem som helst som väljer att över huvud taget ha relationer med människor tar. Det är inte så enkelt som att det är en fråga om förhållandeform.