lördag 29 maj 2010

"En hjälte" - så gick det sedan

H: Jag har tidigare skrivit - [här] och [här] - om DO-anmälan mot Söders kött&fläsk AB. Företagets ägare Stefan Ullander avfärdade Diana Sjöström Schreiber, som sökte jobb som styckmästarlärling, med motiveringen: "Jobbet är för slitsamt för kvinnor. Det är blodigt, grisigt, kallt och jävligt." Den anmälande partens kommentar var bland annat det lysande:

"[...] jag som kvinna hanterar blod en gång i månaden och svinigt, det är det ganska ofta i största allmänhet i livet och kallt och jävligt, det kan jag tänka mig att det är att jobba här om ni har den inställningen till kvinnor."

Nu får Diana Sjöström Schreiber 70 000 kronor i skadestånd efter förlikning mellan DO och företaget, rapporterar [DN], och: "Företaget har beklagat det inträffade och erkänt att uttalande [sic] inte var så lyckligt [sic]." Nej, det är väl det minsta en kan säga; däremot blev jag lycklig när jag läste det.

torsdag 27 maj 2010

Partner i plural på psyk

M: I morse besökte jag Huddinge sjukhus för att göra en psykologisk utvärdering. Det första formuläret i jättebibban som skulle gås igenom behandlade formalia såsom yrke, barn, närstående person att kontakta och – here we go again – civilstånd.

Läk: ”Är du singel, gift eller har partner?”
Jag: ”Förlåt, men jag känner mig väldigt obekväm med de där definitionerna. Jag tycker inte att någon stämmer in på mina relationer.”
Läk: ”Okej, men om vi tänker att ”partner” kan innebära fler än en relation då?”
Jag: ”Öh, okej då.”

Hej polykompetens!
Jag blev positivt överraskad av läkarens förslag, och även om den valda definitionen fortfarande inte känns optimal så påpekade Hanna att det enligt Svenska Akademiens rekommendationer heter ”partner”, dvs utan -s, även i plural.
Det kan vara bra att minnas nästa gång ett formulär ska fyllas i.

onsdag 26 maj 2010

You will be assimilated

M: Igår kväll bildgooglade jag på frasen "This is what a feminist looks like". Det var, som väntat, en garanterad humörhöjare.
Sen såg jag detta*

Och hjärtat brast nästan av lycka.

Svårare än så är det inte att göra mig glad ibland.

* Ja, det är Patrick Stewart, a k a Jean-Luc Picard, befälhavare på USS Enterprise. Hen deltar i den brittiska jämställdhetskampanjen [Fawcett].

tisdag 25 maj 2010

Happy Geek Pride Day #2

M: För min del var valet av tröja också självklart idag. Således sportade jag den här fantastiska kreationen, med tryck formgivet av Hanna.


Happy Geek Pride Day!

Happy Geek Pride Day!

H: När Martin uppmärksammade mig på att det är [Geek Pride Day] i dag var det ganska givet vilken dagens tisha skulle bli.

Happy Geek Pride Day!

fredag 21 maj 2010

Bästa låten om feminism

H: När [Elin och Siska] i mars frågade oss vilken den bästa låten om feminism är, [svarade] jag Alanis Morissettes "Sister Blister".

Nu tycker jag att det är [Tikkle Mes] ["Remind the world"]. Helt galet bra är den.

Liksom hela debutskivan Tikkle Me som jag tycker att ni ska lyssna på när ni ändå lyssnar på den bästa låten om feminism. Gillar ni det ni hör, stöd ett bra band - köp skivan.

torsdag 20 maj 2010

Stoppa stoppa langningen!

M: Via Twitter och [Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina] blev jag uppmärksammad på organisationen [Stoppa Langningens] nya kampanj.

Här är en av deras affischer.



Övriga budskap i kampanjen är bland andra:

Han du gav en flaska sprit har inget körkort. Kanske kör han hem din dotter ändå.
Dränk en kompis.
Hjälp en vän att hoppa.
Knäck en flickväns näsben.
Gör inte mitt barn en tjänst.
Tack MAMMA nu vet alla vem jag är.

Tillsammans med bilder av killar och tjejer (definierade utifrån min uppfattning om normativa genusuttryck, och jag tvivlar på att den här organisationen är kompetent nog att tweaka dem) sänder affischerna ut en signal om att killar gör tokiga och farliga grejer på fyllan och tjejer blir horor.
Fräscht. Not.

Min första tanke när jag såg det här var "är det på riktigt?". Maken till paternalistisk (tack Henrik, för det klockrena ordvalet), genuskonserverande, moralistisk dynga var det länge sedan jag såg. Och, som till exempel [Isobel Hadley Kamptz] påpekat på Twitter, kan en ställa sig frågan om inte det här är svensk hederskultur.

Själv funderar jag över kampanjens effektivitet. Kan ett budskap med ovanstående anakronistiska (Öh, 2010 någon?) värderingar verkligen göra positiv skillnad i fråga om (vuxnas attityder till) ungas attityder till alkohol? Känns osäkert.

På Stoppa Langningens [Facebooksida] samsas för övrigt lagbrytande medborgargarden som begår hemfridsbrott med kristna evangelister. Det är rena farsen.
Du får de vänner du förtjänar, helt enkelt.

Uppdatering: Nu har [Johanness Forssberg på Expressen] skrivit om kampanjen också. Tänk att 26 svenska kommuner står bakom det här budskapet.

fredag 14 maj 2010

Gamla nyheter

H: Här åker jag bort och arbetar i lugn och ro i skogen en vecka, och så händer [det här]!

(Bakgrund: I [januari] skrev jag: "ganska sugen på att gå in på den lokala frisersalongen och be om en herrklippning, som är några tior billigare än damditon". Sagt och gjort. Sedan blev det en DO-anmälan på det. Och jo, lagen mot olika prissättning beroende på - uppfattat - biologiskt kön - som "tjejtaxa" i taxi, olika åldersgränser på krogen av typen "tjejer 18, killar 20" och just olika pris hos frisören för "herr" och "dam" - trädde i kraft för snart fem år sedan. Den är fortfarande inte implementerad i frisörbranschen.)

onsdag 12 maj 2010

Fettaktivism ftw!

H: På tisdag är det [FETTIVAL!] på [Högkvarteret]. Jag har inte möjlighet att närvara, vilket jag tycker är tråkigt eftersom jag är övertygad om att det kommer att bli hur fint som helst. Om du är det minsta nyfiken på fettaktivism tycker jag att du ska ta dig dit.

Apropå fettaktivism i allmänhet och FETTIVAL! i synnerhet läste jag ett blogginlägg av en person som skriver att den tar illa vid sig av att bli inbjuden till detta och liknande evenemang och hårdrar [dikotomin] fet versus sund och stark. Det är helt främmande för mig att ta illa vid mig av inbjudan eller göra de kopplingar som den här bloggskribenten gör.
Aktivisterna i nätverket [FAT:UP] bjuder knappast in gäster till FETTIVAL! med tanken att de ska ta illa vid sig eller med något slags underförstått krav att alla måste bli fettaktivister. (Jag brukar halvt på skämt - oftast i samband med att jag lyssnar på Ring P1 under Stockholm Pride - prata om människor som inte ser skillnad mellan HBTQ-rörelsen och ett HBTQ-världsherravälde där alla som inte är HBTQ ska utrotas, det här känns lite ditåt.) Jag är (just nu) lika obekväm med tanken att bli fettaktivist som med tanken att bli [femmeaktivist]. Jag ser ingen motsättning mellan det och att jag högaktar fettaktivisterna och att de utmanar normerna för hur kroppar får se ut och ta plats. Jag tror att det kan gynna alla kroppar. Så här skriver FAT:UP i programförklaringen för FETTIVAL!:

"Feta är alla som någon gång känt sig feta. Eller nä, feta är bara vi som upplever fett som stigma. Äsch, vi vet inte riktigt. Men vi vet att du är välkommen att haka med oss. Fat:UP finns till för att hylla din kropp, oavsett hur den ser ut."

I mina ögon är fettaktivisterna sjukt starka och står upp mot ett sjukt ideal. För let's face it, idealet säger inte "sund och stark". Möjligen "smal, sund och stark", men betoningen ligger definitivt på "smal". Det är inte liktydigt med de båda andra egenskaperna.
Under den enda sammanhängande period i mitt ätstörda liv som jag har svält mig (för att jag kände mig fet) stämde jag in på ett helt gäng av de fördomar människor tenderar att ha om fetma: Svag. Sjuk (konstant hosta och hopklappade leder bland annat). Tänker bara på mat. Benägen att äta okontrollerat. Korkad. Jag har varken förr eller senare mått så dåligt i min kropp - fysiskt och psykiskt - som då jag hade magrutor och fick komplimanger för mina tydliga axelmuskler.
En fettaktivist jag känner berättade att hen fick beröm av en läkare för att hen hade gått ned i vikt sedan de träffades senast. Det föll inte läkaren in att personen i fråga kunde ha gått ned i vikt för att hen hade slutat äta över huvud taget. Läkaren är specialiserad på ätstörningar. Det om något känns talande för hur fokus läggs på ett smalt kroppsideal medan frågor om ätbeteende och att må bra i kroppen prioriteras ned - eller helt och hållet bort. Det gör mig förbannad och det skulle göra mig uppgiven om det inte fanns sådana som FAT:UP som säger emot.

För övrigt ...
... ser jag fram emot [Beth Dittos] memoarer Coal to Diamonds. Släpps i september.
... fick jag precis ett mail från min favorittidskrift [Venus Zine] (jag har tidigare förklarat min kärlek till den [här]), som fyller 15 och ska bredda sitt fokus, få ny design samt byta namn, eftersom tidskriften kommit långt från starten som fanzine 1995 och rätten till originalnamnet Venus ägs av några som inte vill dela med sig. Ett av förslagen till nytt namn är - Ditto.

fredag 7 maj 2010

Fucked for life enligt Läkemedelsverket

M: I februari 2009 [skrev jag om] att Socialstyrelsen var på väg att ändra reglerna i fråga om personer med så kallat sexuellt riskbeteende som vill ge blod. Remissen antogs och enligt de nya föreskrifterna skulle ”män” som har sex med ”män” godkännas som blodgivare, efter en karenstid på sex månader, från och med den 1 mars i år.

Förra veckan gick frågan ut på mitt jobb om medarbetarna var intresserade av att springa [Blodomloppet], en löptävling som ”vill öka uppmärksamheten kring blodgivningen och få fler att ge blod”, enligt hemsidan. Jag påmindes om de nya, mindre homofoba, föreskrifterna men gick för säkerhets skull in på [Geblod.nu] för att kolla att de slagit igenom.

Så här ser det ut på sidan ”Regler för blodgivning”:



Inga nya regler, till synes. Eftersom jag blev förvirrad av de dubbla budskapen så skickade jag ett mejl till Blodcentralerna för att ta reda på hur det egentligen ligger till. Svaret kom några dagar senare:

”Din fråga:
Hej. Vad jag förstått så ändrades socialstyrelsens föreskrifter den 1 mars i år, så att män som haft sex med män får ge blod efter en karensperiod på sex månader. På geblod.nu står det dock fortfarande att denna grupp inte accepteras som blodgivare alls. Vad gäller egentligen? M v h, Martin

Tack för ditt mail!
Först så sköt Socialstyrelsen på sin anvisning till den 1 April av olika orsaker.
Nu regleras blodverksamheten av två myndigheter Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. Tyvärr så har dessa två myndigheter helt olika uppfattning i frågan där den ena tillåter medan den andra är av en annan åsikt.
Vad har nu läkemedelsverket med det hela att göra?
Jo vid blodgivning så tappas helblod bestående av röda och vita blodkroppar, blodplättar och blodplasma. Plasma är den vätska som finns i blodbanan.
Inom sjukvården så används endast 10% av den plasma som ni som blodgivare ger och resten går till läkemedelstillverkning, i dagsläget användes framförallt immunoglobuliner, som används i vården vid ett antal olika tillstånd från immunisering vid graviditet mm. Det är stor brist av denna typ av läkemedelsråvara i världen.
Där står nu de Svenska blodcentralerna mitt emellan, där en halva godkänner det hela medan den andra säger nej.

Vänliga hälsningar
XXX
Överläkare Transfusionsmedicin blodcentralen i Örebro”

Socialstyrelsen har alltså ändrat reglerna, men Läkemedelsverket sätter stopp eftersom de med en dåres envishet håller fast vid uppfattningen att alla ”män” som ägnar sig åt samkönade sexuella aktiviteter är potentiella smittbärare.

Faller du under denna kategori så är du alltså Fucked For Life, enligt Läkemedelsverket, och kan alltså glömma det där med blodgivning.
Det kan vara bra att känna till.

Och Blodomloppet?
Jag avstår nog från att springa det.

torsdag 6 maj 2010

Att komma ut som ätstörd del 2

H: Jag fick en kommentar från Julia Skott, [pangbrud och skjutjärnsjournalist] och personen bakom coola projektet [Kroppsbilder], på mitt inlägg ["Att komma ut som ätstörd"]:

"Det är väldigt svårt. Det är lätt att tänka att man inte vill att folk ska ha det i bakhuvudet hela tiden och särskilt om det dyker upp mat i umgänget."

Ja, det är väldigt svårt. Jag tycker att det är svårt att skriva om ätstörningar och ännu svårare att prata om dem. Samtidigt tror jag att vi måste skriva om dem och prata om dem.
För några år sedan uppmärksammades [pro-ana] och [pro-mia] stort i media, och jag vill minnas att en vanlig uppfattning var att självskadebeteenden, som ätstörningar, smittar om det pratas om dem. Jag betvivlar inte att de gör det. Jag vet av erfarenhet att de kan göra det. Men var ska vi finna utrymme att prata om ätstörningar på ett sätt som kan hjälpa oss att komma till rätta med dem, om den gängse uppfattningen är att det bästa är att tiga ihjäl dem? Vilket jag - det behöver kanske inte påpekas - tror är omöjligt.


Konkret tänker jag när jag läser Julias kommentar på tre känslor som gör det svårt att komma ut som ätstörd. Jag tänker också att det finns motsvarande skäl att göra det ändå.

Skam.
Skam är bland de mest effektiva sätt som finns att tysta obekväma sanningar och åsikter. De behöver inte ens uttalas för att förknippas med skam; skam kan till och med hindra obekväma sanningar och åsikter från att formuleras som tankar. Vi måste prata om det som är förknippat med skam, annars kommer det att fortsätta vara förknippat med skam både på ett individuellt och på ett strukturellt plan. Det fortsätter vara "sånt man inte pratar om": smutsigt, privat, ovidkommande för andra. Ätstörningar är otroligt utbredda. De påverkar många och de påverkar många i stor utsträckning. De angår samhället i högsta grad. Det är samhällets hantering - eller snarare icke-hantering - av dem som är smutsig.

Rädsla för att vara en belastning.
Människor som kan tänkas bry sig om hur en mår till den grad att de känner sig tyngda av ens situation - alltså empatiskt tyngda, inte skuldtyngda - är rimligtvis människor som bryr sig om en. Om det är ömsesidigt förtjänar de den tillit det innebär att berätta. Hellre det än att de märker att något är fel men inte vet vad.

Rädsla för att bli betraktad som "den sjuka".
Jag brukar tänka på det stycke i Prozac: min generations tröst där Elizabeth Wurtzel skriver om hur hen känner att depressionen är hela hens personlighet:

"På nåt underligt sätt hade jag förälskat mig i min depression. [...] Jag älskade den, eftersom jag tyckte det var det enda jag hade. [---] jag [var] rädd att släppa depressionen, eftersom jag fruktade att det sämsta hos mig var också på nåt sätt hela jag. Det var en skrämmande tanke att behöva kasta av mig min depression, att behöva skapa en hel personlighet, ett helt nytt sätt att leva med ett ledmotiv som inte var elände. [---] Hur skulle jag någonsin överleva med mitt normala jag? Och efter alla dessa år, vem var egentligen den personen?"

Jag känner igen mig så mycket i det. Om det är någon som varit bra på att identifiera och definiera mig som "den sjuka" är det jag själv. Andra människor, har jag förstått med åren, ser andra sidor.


I [ett av sina senaste blogginlägg] skriver Julia Skott:

"Om vi för alltid tror att det som står mellan oss och lyckan är två kilo till så kommer vi stå kvar på vågen istället för på barrikaden."

Jag formulerar mig inte lika pricksäkert, men jag tänker att om vi låter bli att prata om ätstörningar - om våra egna ätstörningar och med andra människor om deras ätstörningar - kommer ätstörningarna att fortsätta ha lika skeva proportioner som vi inbillar oss att våra kroppar har. Om ätstörningarna inte får röst kommer de att fortsätta uttrycka sig genom mat och ätande. Och de kommer med framgång att stå i vår väg till barrikaden.