onsdag 30 juni 2010

Små q har också öron

H: Häromdagen var jag på ett möte där jag gjorde en ganska intressant iakttagelse. Vi hade precis diskuterat hbtq-frågor och heteronormen. Därpå pratades det om arbetsrättsliga frågor. Personen som hade ordet refererade till en av parterna i en facklig förhandlingssituation som "kärringen", kastade en snabb blick på mig och sa "förlåt", fortsatte sedan att beskriva förhandlingen. Jag måste erkänna att jag tappade intresset för diskussionen här och i stället började fundera över hur den där sekundsnabba ursäkten i sig kunde läsas som ett uttryck för heteronormen. Jag visste sedan tidigare att personen som pratade uppfattade mig som biologisk kvinna och sig själv som biologisk man (det blev ganska tydligt när vi diskuterade genitalpiercingar). Antingen, tänkte jag, ursäktade sig personen eftersom jag som kvinna antas försystra mig med andra kvinnor eller att jag som kvinna antas ha känsligare öron än andra.
En tänkbar orsak är också att ordet "kärring" skulle kunna tolkas som något slags allmänt kvinnoförakt och därför måste pareras med en ursäkt - både för att personen som säger det inte vill tolkas som misogyn och för att klargöra att jag inte är en "kärring" för att jag är kvinna. En intressant fråga är hur det skulle uppfattas om jag i en motsvarande situation pratade om en man som "gubbjäveln" och hur det skulle uppfattas i förhållande till om de jag pratar med uppfattar mig som feminist.
Slutsats: Heteronormen handlar inte bara om att förutsätta att alla är heterosexuella - som vi pratade om på mötet - utan också om att förutsätta att det finns två kön med särskiljande egenskaper. Jag hoppas verkligen att jag kan ta med mig ett normkritiskt synsätt genom arbetslivet.

För övrigt ...
... verkar ännu en period av [kroppsnoja] vara på gång. Tröttsamt, inte minst eftersom jag knappt hunnit återhämta mig från den förra. Jag motar den på de sätt jag känner till: tränar och äter mycket tofu. (Det kan vara mitt minne av den som har fabricerat detta, men en av de saker jag minns av Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är hur hen bara äter "snäll" mat under sina depressiva perioder. Jag kan verkligen relatera till det. Min trygghetsmat är framför allt tofu och avocado.) Det fungerar bättre än jag hade vågat hoppas på hittills, faktiskt.
... Martin tipsade mig om programmet [Maten i huvudet] i P1. Jag är för att ätstörningar uppmärksammas på bred front, men varför, varför är ätstörningar så ofta synonymt med självsvält när vi vet att verkligheten inte ser ut så? Det finns normer i ätstörningsvärlden också.

torsdag 24 juni 2010

Double standards

M: Australien har fått en [ny premiärminister] och för första gången är det en kvinna, Julia Gillard, som innehar ämbetet.
Gillard valdes efter att Labours hårt kritiserade partiledare Kevin Rudd lämnat sitt uppdrag.

Kritiken har dock inte låtit vänta på sig: Gillard anses inte är lämplig för posten eftersom - håll i er nu:

”A former successful lawyer, she has been attacked by some opponents as unsuitable to lead because she is childless and therefore out of touch with most Australians.” [Huffington Post]

”I think Julia Gillard who . . . has chosen not to be a parent . . . shows that she just doesn't understand the way parents think about their children when they reach a particular age.” (Liberalernas George Brandis) [Courier-Mail]

Det får mig osökt att tänka på angreppet på folkpartisten Birgitta Olsson, som [ansågs olämplig för arbetet som EU-minister] på grund av sitt stundande föräldraskap.

Snacka om dubbelbestraffning: Som politiker och ”kvinna” är du ”out of touch” om du är barnlös, och en dålig förälder om du jobbar och har barn samtidigt.
Vem är ”out of touch” egentligen?

(Jag blir för övrigt bekymrad när ett land - ja vilket som helst - styrs av konservativa idioter som skuldbelägger kvinnor för deras livsval.)

onsdag 16 juni 2010

Spår av bög i medicinerna


M: I senaste numret av RFSU:s tidskrift [Ottar] uppmärksammar Anna Hellgren [mitt blogginlägg] om att män som har sex med män fortfarande är banned for life i blodgivarsammanhang eftersom läkemedelsföretagen "inte vill ha spår av bög i sina mediciner".

"Det tycks vara dags för en ny kampanj, den här gången riktad mot pillerlobbyn och dess beskyddare", skriver Hellgren.

Vi på VSASS är glada över att detta debacle uppmärksammas ytterligare och tycker att det är fint av Ottar att kredda oss för nyheten.

Nya numret är för övrigt synnerligen läsvärt. Skaffa det om du inte redan fått det i brevlådan.

måndag 14 juni 2010

Du skall icke skylla din egen intolerans på läsarna

M: I [P1-morgon] i morse förklarade tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund varför tidningen hade stoppat en annons för ett läger för kristna HBTQ-ungdomar. Tidigare har hen skyllt på att det skulle bli för mycket för tidningens hyperintoleranta läsekrets, men här blev det tydligt att det egentligen inte handlar om det – utan att Sandlund själv föraktar homosexuella.
Tack för klargörandet och för att du inte längre skyller på läsarna, Elisabeth.

Själv är jag av uppfattningen att en redaktion har rätt att välja vilka annonser som ska tas in och inte, men att den får vara beredd att ta konsekvenserna – i detta fall i form av en en debatt om dess människosyn – av detta beslut.
Om denna människosyn skriver Johan Hilton bra (som alltid) [här].

Nu är det inte riktigt samma sak, men denna debatt får mig ändå att tänka på när KD hörde av sig och ville köpa hela baksidan på ETC Örebro strax innan jul för ett par år sedan. Budskapet i annonsen var att vårdnadsbidraget var en succé – en åsikt som inte delades av redaktionen.
Vi hade en kort diskussion som, om jag inte missminner mig, utmynnade i konsensus. Vår uppfattning var att det är en framgång att våra politiska motståndare börjat betrakta oss som en så viktig röst att de vill sprida sitt budskap i tidningen. Och det var dessutom en tydlig annons som inte gick att missta för redaktionellt material.

KD-Annonsen publicerades och en och annan ETC-läsare satte förmodligen julfikat i vrångstrupen. Möjligtvis kom det också ett och annat irriterat samtal till redaktionen, men jag tror inte att vi förlorade en enda prenumerant. Och hade vi gjort det så är det faktiskt inte hela världen. Tidningens trovärdighet står inte och faller med ett sådant här beslut.
Om den inte heter Dagen.

torsdag 10 juni 2010

1800-talet ringde och ville ha sin syn på mäns och kvinnors respektive sexualitet tillbaka

H: Apropå att trivas i kroppen hittade jag på en kvällstidnings hemsida följande formulering, som excellerar i dumhet på ett sätt som jag - trots stället jag hittade den på - inte hade kunnat föreställa mig:

"– Särskilt unga tjejer hänger upp sig på sina skavanker. Men killarna ser inte det, de vill bara stoppa in den, säger Suzanne Lindström, auktoriserad sexualrådgivare."*

Förutom att manssynen i det här citatet uppenbarligen är helt uppåt väggarna vill jag peka på två saker som jag tyvärr tror är menade att vara seriösa: "auktoriserad" (Jo tjena.) och "Publicerad: 2010-06-10" (Amen visst.).


* Artikeln handlade om att av cirka 3 000 kvinnor i åldern 18 till 40 år "uppgav nästan 75 procent att de oroar sig så mycket över sina kroppar att det kastar en skugga över deras sexliv", när Cosmopolitan frågade. Hittad [här].

onsdag 9 juni 2010

Köpstopp

M: Jag gillar inte monarki som statsskick och följaktligen gillar jag inte heller det svenska kungahuset. Det är en cancersvulst på samhällskroppen, en anakronism som helt saknar värde och funktion i samhället. Jag vill att det avskaffas.*

Som mediekonsument upprörs jag dessutom av medias fjäskande för Hovet (nej, inte Lars Winnerbäcks fd kompband, även om jag har svårt att se meningen med det också) och [den uppenbara oviljan] att granska både dess generella verksamhet och det spektakel som dragit igång inför Kronparasitens bröllop.
Det har aldrig känts så ovärt att betala TV-licens som nu.

Att många aktörer inom näringslivet ser sin chans att profitera på denna skamlösa manifestation för monarkin, tvåsamheten, religionen, äktenskapet och en allmänt sunkig människosyn med att saluföra produkter i den så kallade [bröllopsserien] är vämjeligt.

Därför, mina vänner, inleder jag nu en hederlig gammal konsumentbojkott mot dessa aktörer.
Här är listan på de företag som jag tänker avstå att köpa produkter och tjänster ifrån.

Arvid Nordquist
Cloetta
Delicato*
Ekelund
Frödinge Mejeri
Gustavsbergs Porslinsfabrik
Kiviks Musteri
Mema/GAB
Opto Design
Orrefors
Kosta Boda
Reijmyre Glasbruk
Rörstrand
Skultuna
Svenskt Tenn
Upside
Weibulls
Åhléns

Jag kan tillägga att jag inte tror att min konsumentbojkott kan förändra särskilt mycket till det bättre, men personligen känns det bättre att placera ovanstående aktörer på den svarta listan.

Avslutningsvis vill jag tillägna Kungliga Hovstaten denna låt.


* [I just can't hate enough] har skrivit bra om rojalismen. Läs.
** Delicatobollarna kommer bli det svåraste att avstå från.

tisdag 8 juni 2010

På väg

H: Jag började skriva på ett inlägg om förväntningar och att trivas i kroppen, och plötsligt trivdes jag inte alls. (Det är tillfälligt, som så många gånger förut, och på väg att gå över, så det där inlägget kommer säkert att bli färdigskrivet i sinom tid.) Av någon anledning, som jag inte förstod förrän jag pratade med underbart kloka vännen X häromveckan, sammanfaller alltid känslan av att inte alls trivas i kroppen med perioder då jag haft ett friskt ätbeteende, ätit då jag varit hungrig och vad jag känt för och inte funderat så mycket över det. (Jag funderar nästan alltid över ätande, men i vissa perioder tänker jag mindre på det. Känslan av att inte trivas i kroppen brukar trigga negativa, ätstörda tankar.) Så sa X ungefär så här: "Det är för att ätstörningen håller på att dö under de perioderna." Och det känns helt logiskt. Ätstörningen kan inte leva på egen hand, utanför sin värdkropp. För ett ögonblick kändes det konstigt att tänka på ätstörningen som något som inte är jag, en parasit, något som har sin egen logik och bibehåller sig själv. Men kanske är det just så jag behöver se på den.

En sak som jag funderat över och upprepat för mig själv under den här jobbiga perioden är detta: Att äta en kanelbulle i veckan är inte ett tecken på ätstörningar. Däremot kan det vara ett tecken på ätstörningar att äta tre stora kanelbullar på raken utan att känna efter. Att inte äta den där enda kanelbullen i veckan för att tanken på att göra det skrämmer en på något sätt kan vara ett tecken på ätstörningar. Det kan också vara ett tecken på ätstörningar att efter att ha ätit veckans enda kanelbulle må dåligt över att ha ätit den. Genom åren har jag betett mig enligt alla de tre mönstren. Nu befinner jag mig på det sistnämnda stadiet, som jag också tror kan vara det sista stadiet i min ätstörning. Det är det mest friska och samtidigt mest förrädiskt sjuka stadium jag befunnit mig i. Men jag ska lämna även det bakom mig.

Vägen till nykterhet från ätstörningarna är ingen rak väg. Jag kan visserligen sätta fingret på den punkt i tiden då jag blev ätstörd: det kom "över en natt", inte smygande fast jag kan se tendenser ännu längre bak i mitt liv som pekade fram mot det som sedan blev. Däremot kan jag inte säga när jag började sluta vara ätstörd. Det är frustrerande för mig eftersom jag alltid har tänkt i termer av "om bara". Om bara det och det händer så kommer jag att bli frisk. Om bara den och den personen händer. Jag trodde allvarligt på att någon skulle kunna rädda mig. Om bara den eller den. (Det är lika realistiskt som att tänka "om jag bara" - om jag bara går ner de där kilona, om jag bara slutar hetsäta kan jag eller ska jag få göra det och det. Varför skulle vi inte förtjäna att må bra, trivas i kroppen och göra de där roliga sakerna NU?) Jag vet nu att det inte fungerar så, åtminstone inte för mig. (Jag utesluter inte att någon kan rädda någon annan, men det är inte - långt ifrån - hela sanningen.) Jag kan se att olika personer har haft och har roller i mitt tillfrisknande, men ingen enskild person är den som fick vågskålen att tippa över. Eller jo, en. Jag själv. Och där landar allt: Om jag inte själv hade kommit fram till den punkt där jag bestämde mig för att jag ville bli nykter, hade jag aldrig blivit det. Ingen tvångsvård i världen hade kunnat göra mig fri när jag inte var redo. Redo blev jag först i höstas. För ett år sedan hade jag knappt erkänt för mig själv att jag hade en ätstörning. Vägen är på samma gång så kort och så lång, den känns oändlig åt båda hållen.

Jag känner mig ganska dum (och ganska Mia Törnblomsk) när jag står framför spegeln och pratar högt med mig själv om att jag kan döda min ätstörning och att det inte är jag som ska vara rädd för den, utan att den ska vara rädd för mig. Ganska dum men väldigt stolt. Jag har vunnit så många små segrar på vägen från i höstas att jag på allvar börjat tro att det jag säger är sant. Jag pratar högt med mig själv ganska ofta, i synnerhet när det är fråga om att vinna de där små segrarna. När jag håller på att få ett återfall hjälper det att stanna upp ett ögonblick och argumentera med mig själv om vad det är som händer. Det hjälper, och då får det kännas så dumt det vill. Det är värt det.

För övrigt ...
... hetsläste jag nyss Hillevi Wahls matmissbruksberättelse Hungerflickan. Ful och hemsk och vacker och ont-i-hjärtat-engagerande. Läs, läs, läs!