fredag 22 oktober 2010

Jag vill ha Fat Talk Free Week varje vecka

H: I dag är sista dagen av [Fat Talk Free Week], som började i måndags. Initiativtagare till FTFW är den i USA och Kanada verksamma kvinnoorganisationen [Delta Delta Delta]. Tri Delta, som den också kallas, startades vid Boston University 1888 och en av grundarna, Sarah Ida Shaw, beskrev sin intention att "found a society that shall be kind alike to all and think more of a girl's inner self and character than of her personal appearance".
FTFW är en del av organisationens hjälp till självhjälp-program [Reflections]. Programmet riktar sig till collegeungdomar, men Fat Talk Free Week sträcker sig även utanför de deltagande skolorna och denna den tredje gången veckan infaller - första gången var 2008 - har den fått en hel del uppmärksamhet i media.

Så här definieras "Fat Talk" på Reflections hemsida:

Fat Talk describes all of the statements made in everyday conversation that reinforce the thin ideal and contribute to women’s dissatisfaction with their bodies. Examples of fat talk may include: ”I’m so fat,” ”Do I look fat in this?” ”I need to lose 10 pounds” and ”She’s too fat to be wearing that swimsuit.” Statements that are considered fat talk don’t necessarily have to be negative; they can seem positive yet also reinforce the need to be thin – ”You look great! Have you lost weight?”

Att synliggöra fettpratet är alltså också att agera normkritiskt, eftersom det sätter fokus på att normen i framför allt reklamen, och därmed idealbilden av hur vi ska se ut, är smal - "the need to be thin". Det är ett oerhört slöseri med resurser att så mycket av vår tid och vår energi ska läggas på att försöka tillgodose detta konstruerade behov. Jag önskar att det vore Fat Talk Free Week också här, varje vecka, hela året. Att vi alltid förhöll oss medvetet till idealet och använde andra kriterier för hur vi ser på och talar om oss själva och varandra, kriterier som låter oss ta plats i stället för att sträva efter att förminska.

En metod Reflections föreslår för att få en mer positiv kroppsbild är att varje gång en tänker något negativt om sin kropp ersätta den tanken med en positiv tanke. Jag är just nu väldigt glad över att jag inte längre vill förminska min kropp, utan i stället bygga på den, stärka den. Jag har kunnat börja träna av glädje - över att ha en fungerande kropp; över att det känns bra att använda den; över adrenalinkickarna jag får av varje svettigt träningspass - i stället för av hat mot min kropp. Jag är säker på att ingen positiv kroppsbild eller självbild kan byggas på hat. Och fettprat är innerst inne bara hat, hur mycket snack om hälsa som än lindas runt det.


Bilden är lånad från [End Fat Talk] på Facebook.

onsdag 20 oktober 2010

Gaysynthare of the world unite

M: Idag uppmanas USA:s medborgare att bära lita för att hedra de sex hbtq-personer som tagit livet av sig den senaste tiden. Så här står det på [Facebook]:

”Please know that times will get better and that you will meet people who will love you and respect you for who you are, no matter your sexuality. Please wear purple on October 20th. Tell your friends, family, co-workers, neighbors and schools. RIP Tyler Clementi, Asher Brown, Seth Walsh, Justin Aaberg, Raymond Chase and Billy Lucas. You are loved.”

Förra veckan uppmanade tidningen [Side-Line], som fokuserar på synth- och industrimusik, både läsare och artister att skicka in bilder på när de bär lila, och fick ett [överväldigande gensvar]. Bland annat har Throbbing Gristle, Essence Of Mind, Psyche och Leaether Strip skickat in bilder. Det känns väldigt roligt.

Side-Line har dock fått en en del hatmejl också, och ett företag har dragit sina annonser.

”83 -by now ex - readers informed us that they had unsubscribed from our daily newsletter because of it and some bands were also sent hatemail due to the Side-Line initiative as if this gave them a reason for their sudden outburst of hatred towards gay musicians.”
...
One label said they would cancel their advert on Side-Line.com if we did not abort the publication of the wall. Unnecessary to say we gave them the nice middle finger as only valid response. They indeed canceled the banner a few minutes later. Also, and this is rather disturbing, some bands told us that although they support the idea, they can't 'permit' themselves being associated with this project because it could 'shock' their fanbase.”

Det värmer i hjärtat att redaktionen, trots hatmejl, uppsagda prenumerationer och indragna annonser står på sig.
Jag bär också lila idag, för att hedra både ungdomarna och Side Line.

P.S. Den 27 oktober arrangeras en nationell bär lila-dag i Sverige. Läs mer om den hos [Elin Grelsson].

tisdag 19 oktober 2010

Citatfest: tema solidaritet

Maria Sandel skriver om storstrejken 1909 i romanen Virveln (1913):

"Jag skulle skämmas att vara arbetarkvinna, om de våra tålde en sådan gemen behandling av våra mest utarmade kamrater och lämnade dem i sticket. Nej, hellre en strid på liv och död. Vi får bereda oss på att svälta och kastas ut på gatan och misshandlas, men det må vara detsamma bara vi gör vår plikt fullt ut. För det är tusen gånger bättre att lida med ära, ser frun, än att leva obekymrat och glatt som fega mesar och självisk fänad. Det är min tro."

Maria-Pia Boëthius skriver om valresultatet i krönikan ["En utopi är död"] (ETC 2010:38):

"När arbetarklassen och kvinnorna fick rösträtt beslöt de - med tiden - att år efter år rösta på världens högsta skatter. De fattiga och förfördelade valde att avstå från en ordentlig bit av sin kaka därför att de ville att alla skulle få vara med och dela välfärden. [...] Idén, den som jag omfattar, är att det inte går att vara lycklig om ens nästa lider, förödmjukas och stöts ut."

söndag 17 oktober 2010

Tillsammans är vi tusen gånger starkare

H: För några veckor sedan gick två tredjedelar av VSASS på bio och såg [Tusen gånger starkare]. Martin har skrivit en utmärkt [recension] av filmen för ETC.
Några säten från oss i salongen satt ett barn och en vuxen i sällskap. Efter filmen råkade jag höra när de pratade med varandra:
- Jag vill se den igen.
- Jag också.
Så kände jag med, eller, som jag sa senare, "jag vill alltid se den här filmen". Det känns som om jag skulle behöva det. Få fiktionsfilmer har gjort mig på samma gång så glad och så ledsen, så uppgiven och samtidigt så hoppfull. Jag började så snart jag fick tag i den läsa Christina Herrströms roman med samma namn, som filmen bygger på.

Häromdagen satte jag mig in i en del av debatten som uppstått kring filmen och dess bild av situationen i det svenska skolväsendet och samhället. (Det har fokuserats en hel del på att filmen skildrar just skolan, men om förhållandena är på ett visst sätt i förskola och skola är det väl inte direkt långsökt att tänka sig att samma slags strukturer råder även i vuxenlivet?) Den som är intresserad kan börja med Nour El-Refais debattartikel ["Håll käften, ni som förnekar könsmaktsordningen"] och sedan bläddra sig vidare genom svaren på Newsmill. Motargumenten mot Nour El-Refais text är de vanliga när patriarkala strukturer diskuteras: Kvinnor måste sluta vara offer, kvinnor måste ta för sig mer, kvinnor är individer och inte företrädare för en grupp - det är, menar de som inte håller med Nour El-Refai, inte relevant eller konstruktivt att tala om strukturer eftersom dessa frånhänder individen ansvar för sin situation och cementerar kvinnors roll som offer.

Det är kanske inte relevant eller konstruktivt att tala om strukturer - enbart. Men det är inte heller relevant att tala om enbart individer. Det är lika lite fråga om struktur eller individ som det är fråga om svart eller vitt, arv eller miljö. solidaritet eller eget ansvar. Den typen av enkla [dikotomier] hör hemma i sagor. I det som brukar kallas "verkliga livet" - är inte det förresten också motsatsen till "skolan"? - är eller ett och: svart och vitt, arv och miljö, solidaritet och eget ansvar utesluter inte varandra. Och som i Sagas fall, stark och svag.

Signe står till slut upp för Saga och bekräftar hennes bild av det som sker i klassen - att trots talet om att tjejerna behöver en stark förebild är det egentligen ingen som vill ha den typ av förändring en sådan förebild inspirerar till. I filmen rusar Signe efter Saga ut på skolgården. Saga säger att hon vet vad Signe kommer att säga, att hon, Signe, inte är som de andra. "Och hur märks det då?" säger Saga argt och går därifrån. I romanen händer något annat efter scenen i klassrummet. Signe letar efter Saga i och utanför skolan, men hittar henne inte. Efter att ha promenerat runt ett slag går Signe hem:

Jag berättade allt för mamma när hon kom hem. Jag hade föreställt mig att jag skulle gråta, kanske tröstlöst hulkande, när jag skulle berätta det. Men det gjorde jag inte alls. Jag berättade det bara, sakligt och lugnt. [---]
Mamma lyssnade och tittade på mig. Vaket.
Hon strök mig i pannan. "Bra Signe", sa hon. "Jättebra. Det var jättebra gjort av dig. Du var mycket modig."
Också hon var lite annorlunda som om också hon hade fått en annan styrka.

Signe står upp som individ, men i ett sammanhang, en möjlig motstruktur. Denna motstruktur är tydligare i romanen än i filmen.

Det strukturerna, normerna, gör är att de fastställer och begränsar svängrummet och bestraffar den som överskrider det. Visst kan enskilda individer trotsa strukturerna och gå utanför de givna ramarna. Men för att vidmakthålla överskridandet är det inte nog att vara tusen gånger starkare. Det krävs flera.

torsdag 14 oktober 2010

En överlevare berättar

M: Jag tänker inte kommentera den här videon för den talar för sig själv.
Se bara till att se - och sprida - den. Det är 13 väldigt väl använda minuter av ditt liv.

tisdag 12 oktober 2010

Om hatet i Belgrad

M: I söndags [utbröt kravaller] i Serbiens huvudstad Belgrad i samband med den prideparad som hölls. 5 000 poliser skyddade deltagarna från 10 000 motdemonstranter som bland annat skrek ”död åt homosexuella!” Flera hundra extremister drabbade samman med ordningsmakten och slängde sten och molotovcocktails. Oroligheterna pågick hela dagen. 150 personer skadades och 250 greps.
För några år sedan var jag i Bosnien och Hercegovinas huvudstad Sarajevo. En kväll lyckades jag och mitt sällskap hitta stadens enda alternativklubb, där det dagen till ära spelades dödsmetall. Jag började prata med en sarajevobo och frågade varför det är så dåligt med alternativklubbar.
– Alla subkulturer utplånades under inbördeskriget, blev svaret. Toleransen för det som var avvikande var det första som försvann när de etniska spänningarna nådde bristningsgränsen.
– Om någon skulle arrangera en prideparad här, vad skulle hända då? Frågade jag.
– De skulle inte överleva.
Jag skrattade lite åt svaret. Det lät så överdrivet.
I söndags förstod jag att personen jag pratade med hade talat sanning. I många av f.d. Jugoslaviens nu autonoma regioner lever en extrem fientlighet mot det som avviker från normen kvar. De börjar om från ruta ett igen och vägen till acceptans av hbtq-personer är lång.
Jag är glad att prideparaden ändå genomfördes i Belgrad, men det var till ett högt pris. Och slagorden hänger sig kvar.
”Död åt homosexuella!”
Idag skickar jag en tanke till de aktivister som riskerar livet i sitt arbete för lika rättigheter. De behöver vårt stöd.

torsdag 7 oktober 2010

Matprat

H: Jag har för första gången på flera år hamnat i ett sammanhang där samma personer - vi brukar vara en 6-8 stycken - äter lunch tillsammans på vardagarna. Det faller sig kanske självt, givet sammanhanget, att samtalet vid bordet ibland handlar om mat, som i "Vad äter du i dag?" Så långt är jag med, jag har i princip inget emot att ämnet mat kommer upp vid matbordet. Just där och då umgås vi genom att vi äter tillsammans, och alla ser vad alla andra äter. Det är bara det att konversationen inte stannar vid "Vad äter du i dag?" eller "Är det gott?" Det jämförs. Vad andra äter. Om det de äter är "nyttigt". Det påpekas. Hur mycket andra äter och när.
De som känner mig eller har läst det jag skrivit tidigare vet att jag inte är ett fan av tabun eller av principen "sköt dig själv och skit i andra" och att jag långt ifrån är överens med Magdalena Ribbing i allt, men i det här fallet håller jag med den sistnämnda: ["man diskuterar inte andras ätande, punkt!"] Det är inte en fråga om stil eller etikett utan om vanligt enkelt vett i relation till andra människor. Du diskuterar inte andras ätande. Inte vad, när, hur ofta eller hur mycket andra äter. Inte med dem och inte om dem när de inte hör.
(Jag kan tänka mig några rimliga undantag från den principen, till exempel om du är en dietist som diskuterar matvanor med en patient eller om du misstänker att en person i din närhet har eller håller på att utveckla en ätstörning, men i inget av fallen har jag någon auktoritet om hur den dialogen ska föras och de fallen känns inte så relevanta här.)
Kort sagt: Tänk vad du vill, ät det du vill äta och låt andra göra samma sak i fred. Och bästa lunchsällskap, bli inte förvånade om jag säger till nästa gång det här ämnet kommer upp. Jag vill nämligen gärna fortsätta äta lunch med er, och det är svårt när jag hela tiden har hjärtat i halsgropen vid bordet.

måndag 4 oktober 2010

VSASS efter valet-spellista

Eftersom musik är en av våra viktigaste inspirationskällor och ett av våra viktigaste motmedel mot uppgivenheten satte vi ihop ett ljudspår till veckorna efter valet och till demonstrationerna som fortsätter följa på det. Varsågoda: [Work Harder]. En Spotifyspellista om allt det som alliansen och SD helst vill utrota om de kan och glömma bort om det inte går: det sjuka, det icke-heterosexuella, det queera, det flersamma, det feministiska, det antirasistiska, det arbetarklassiga, det intersektionella, det solidariska. Titeln lånar vi från Patrick Wolfs "Hard times":

In these hard times
We’ll work harder, harder
Through these hard times
I’ll work harder, harder
for resolution
Show me some revolution
This battle will be won!

Som vanligt vill vi kunna dansa till revolutionen.
Hoppas att ni gillar den.

/VSASS

Uppdatering: Enligt önskemål - låtlistan:

Sinéad O'Connor - "Germaine"
Heaven 17 - "(We don't need this) fascist groove thang"
Michael Jackson - "They don't care about us"
Peaches - "Fuck or kill"
Grace Jones - "Bullshit"
Covenant - "We want revolution"
Alanis Morissette - "Sister blister"
M.I.A. - "Paper planes"
Sinéad O'Connor - "War"
Patrick Wolf - "Hard times"
Nicolette - "No government"
Portishead - "It's a fire"
Le Tigre feat. Yoko Ono - "Sisters o sisters"
The Dresden Dolls - "Girl anachronism"
Fluke - "Atom bomb"
Container 90 - "Richard is a racist"
Skinny Puppy - "Fascist jock itch"
Johnny Cash - "Man in black"
Pink feat. Indigo Girls - "Dear mr. president"
Tricky - "Dear god"
Le Tigre - "Dyke march 2001"
Antony & The Johnsons - "You are my sister"
Eurythmics - "Sisters are doin' it for themselves"
David Bowie - "Rebel rebel"
Ani DiFranco - "Back back back"
Billy Bragg - "Sexuality"
Propagandhi - "Refusing to be a man"
Garbage - "Queer"
Melanie - "I don't eat animals"
Sånggruppen Fjedur - "Be the dream"