Hei do 2010*

M: Nej, 2010 blev inte ett bra år för mig. Det blev i själva verket det sämsta i mitt vuxna liv och jag är förvånad över att det inte lyckades knäcka mig helt. Jag tror att det betyder att jag blivit bättre på att hantera ångest och motgångar. Om jag överlevde 2010 överlever jag vad som helst - så känns det.

Istället för att grotta ner mig i den skit som varit så tänker jag försöka se framåt, samt ta fasta på de bra saker som hände. Här är några:

-> Jag gjorde klart den fina tatuering som du ser ovan. Mia på [Flash Fighters] ligger bakom.

-> Lina Thomsgård drog igång [Rättviseförmedlingen], ett fantastiskt instrument för praktisk jämställdhet.

-> [Prata om det] exploderade, först på Twitter, sen i bloggosfären och sen togs det upp av gammelmedia. För att handla om något så känsligt som sexuella gråzoner och övergreppsproblematik så har samtalet varit osedvanligt vettigt och respektfullt (givetvis med en del undantag).

-> Jag såg bra konserter med bland andra Ian Brown, La Roux, Merzbow, Skinny Puppy, Front 242, Pouppée Fabrikk, [Tiger Tape], Kite och Einstürzende Neubauten.

-> VSASS hade fest på [Högkvarteret] och fantastiska [Tikkle Me] spelade. Alla var glada.

-> Jag var i Manchester med två fina vänner. Vi passade även på att åka till Macclesfield och besöka Ian Curtis grav. Det var mycket fint.

-> Jag besökte [Samira Englunds] examensutställning på konstskolan Goldsmiths i London. Den var precis så bra som jag hade väntat mig. 2011 kommer hen att slå igenom, mark my words.

-> Jag skrev en artikel om feministiska visioner i science fiction-litteratur i [Bang]. Hörde sedan att den har använts i litteraturvetenskaplig undervisning på en Jönköpings universitet.

-> VSASS arrade ett panelsamtal om att blogga mot normen på [Feministiskt forum]. Det blev så bra att vi repriserade det på [Stockholm Pride].

-> Jag inledde några nya, väldigt fina vänskaper/relationer. Jag hoppas att ni vet vilka ni är.

Vad har du själv för goda minnen från 2010? Dela gärna med dig av dem i kommentarsfältet.

Gott slut.
Nu kör vi.



* Damn you, [ÖFA]!

Därför pratar vi inte om det

M: Det här är en lite längre version av mitt bidrag till Prata om det-samtalet, som publicerades i [Bang] idag.

För sju år sedan, 2003, skrev jag en text med titeln ”Jag är en potentiell våldtäktsman” som publicerades i ETC. Där argumenterade jag kraftfullt, utifrån ett i första hand strukturellt (och tämligen endimensionellt) perspektiv, för att synen på våldtäktsmannen inte överensstämde med verkligheten, och att det i själva verket är ”vanliga killar som jag” som ska ses som potentiella förövare. Det gav upphov till en debatt som i sina bästa stunder var konstruktiv och i sina sämsta bara hätsk och skyttegravsaktig.
Diskussionen om manlighet och sexuella övergrepp behövde en sådan text då. Men mycket vatten har flutit mellan broarna sedan dess. Idag behöver samtalet föras på ett annat sätt för att vara fruktbart.

I samma nummer av ETC skrev vi även att ”alla kvinnor känner någon som har blivit utsatt för våldtäkt men inga män känner någon man som begått en våldtäkt”. När jag följer [#prataomdet] på Twitter dyker samma resonemang upp med jämna mellanrum: Det finns ett ”skrämmande glapp” i att ”nästan alla kvinnor blivit utsatta och inga män tycker sig ha utsatt”. Ibland raljeras det till och med över frånvaron av män (ja några har delat med sig av sina erfarenheter, men en absolut majoritet är kvinnor, och ett försvinnande fåtal av männen har berättat om när de varit förövare).

Detta ger upphov till frågan om vilka som känner att de har ”rätt” att dela med sig av sin historia, samt hur stor svårigheten – vi kan kalla den skamtröskeln – är för de som rannsakar sig själva och inser att de kanske har utnyttjat någon sexuellt. Vilka vill berätta?
Att, som vissa gör, bara hävda att ”män” är tysta för att vi inte ”lärt oss” prata om känsliga saker eller ”inte förstår vad vi gjort” tycker jag ger en förenklad och otillräcklig bild av problematiken som omger det här. Visst kan det handla om okunskap ibland. Men att män inte vill komma ut som eventuella (det är ju ofta gråzoner det handlar om) förövare på ett öppet forum som Twitter kanske inte måste innebära att vi inte vill prata om vår identitet som ”män” eller vad vi utsatts/utsatt andra för. Det kanske snarare är en indikation på att vi ännu inte har de rätta verktygen, eller känner att vi kan göra det i ett tillräckligt tryggt sammanhang.

Vi är inte korkade, och jag tror att de flesta av oss faktiskt känner på oss när vi gjort någonting vi inte borde – även om det ibland kan ta åratal innan polletten trillar ner. Att gömma sig bakom ett strukturtänk som säger att ”vi inte förstår” är fegt och löser ingenting. För bakom alla strukturer finns tänkande och handlande individer. Det är inte antingen-eller, det är både-och. Vi är alla aktörer i strukturer.

Så vad beror frånvaron av män på i det här samtalet? Jag tror att det till stor del handlar om skammen.
Om jag ställer skamkänslorna från de sexuella situationer där jag varit den som utsatts för något, med de jag känner när jag tänker på de situationer där jag kanske betett mig otillbörligt mot någon, så är de senare en avgrund i jämförelse. För den som utsatts finns medkänsla och bekräftelse att få i ett forum som detta, och det är fantastiskt. Men går det att känna sympati med en förövare? Och är det ens önskvärt?

Till detta kommer osäkerheten inför vem som kommer att ta del av bekännelserna och hur den använder dem. Föreställ dig en Metroartikel motsvarande den som publicerades den 17 december – men med de smaskiga citaten från personer som blivit utsatta för uppenbara övergrepp utbytta mot referat från män som bekänner att de förgripit sig på någon annan. Den tanken kan få vem som helst att hålla tyst – fast den kanske egentligen vill berätta.

Återigen: Jag tror inte att vår ovilja att berätta främst handlar om okunskap. Den handlar om skam. När vi har verktyg för att ta oss igenom skammen, först då kan vi ärligt prata om vad vi gjort som vi kanske inte borde. Och för det behövs ett annat verktyg än Twitter.

Som medvetandehöjare för män spelar dock #prataomdet på en ovärderlig roll. Jag tror verkligen att många av oss kan få en ökad förståelse för vad vårt sexuella beteende kan ge för konsekvenser. Men det behövs något mer. Jag har sett att det planeras en så kallad tweetup för män som vill ”prata om det”. Det är ett bra initiativ. Jag hoppas även att nätverket som håller på att byggas upp kring #prataomdet kommer att skapa utrymmen där män känner sig trygga nog att dela med sig av sina ibland vidriga erfarenheter och minnen av att vara förövare. (Och vi kan förstås inte sitta och vänta på att någon annan ska ordna det här, vi måste själva engagera oss.)

Det viktiga nu är att vi inte stannar här, inte nöjer oss med att de som utsatts berättar sin historia. Men nästa steg, att de som utsatt berättar, är stort, svårt och belagt med skuld- och skamkänslor. Jag är av den bestämda övertygelsen att vi måste nå dit på något vis.
Men hur fan gör vi?

Prata om det

H: Följande text är ett bidrag inom nätverket [Prata om det].

Jag tänker att jag aldrig kan ha blivit utsatt för sexuella övergrepp. Däremot har jag haft massor av sex jag inte velat ha. Rent fysiskt behöver det inte vara skillnad mellan sex och sex som övergrepp. De kan se likadana ut, kännas likadant i kroppen. Som betraktare och ibland även som deltagare kan det vara omöjligt att säga vad som är vad. Ett nej kan vara en del av ett rollspel. Ett ja kan vara frampressat av förväntningar. Jag kan inte känna igen mig i bilden av offret, främst eftersom offret antas vara passivt.
Jag måste tro att jag aktivt har velat detta. Även om det innebär att jag medverkat i övergrepp mot mig själv. Dock har jag haft god hjälp av normer och strukturer där jag på olika sätt inte räknas eller räknas mindre än den jag har sex med.

Jag brukar säga att jag varit sexmissbrukare, men det riskerar att ge fel associationer och täcker inte vad jag menar när jag säger det. Det ligger närmare sanningen att säga att jag haft sex som självskadebeteende. För att göra mig själv så illa som möjligt har jag gjort sådant jag inte alls velat. Det har fungerat. Jag har funnit något slags lugn i att tvätta och städa efter episoderna. Ett lugn som övergått i rastlöshet när inget trots allt blivit rent. En rastlöshet som tvingat upp mig igen, igen och igen.


Första gången jag hånglar med någon. Hens lust springer före min, hen smeker mig på sätt jag inte vill bli smekt på, där jag inte vill bli rörd. Jag är sjutton år och jag vet inte vad jag vill men jag vet att jag inte vill detta. Jag vet inte hur jag ska säga nej, men jag säger att jag måste gå hem. Hen vill att jag ska stanna längre nästa gång. Jag vet att det inte kommer att bli någon nästa gång, men jag säger inget eftersom jag vill komma bort därifrån. Jag lämnar soffan, lägenheten, jag ringer mamma. Jag tror att jag gråter. Jag kommer att tränga undan detta, eftersom jag så gärna vill vara normal.

Jag får en partner som försöker övertala mig att ha kuken i fittan-sex. Jag vägrar så länge jag inte har hunnit börja med p-piller eftersom jag är rädd att bli gravid. Vi har massor av sex utan penetration. Hen talar om för mig att jag borde få vaginalorgasmer. All lust jag känt innan dess, allt sex jag haft och lärt mig njuta av, räknas inte.


Jag började ha sex också för att få bekräftelse, inte främst för att vara åtråvärd utan för att vara normal. Sex som prestation, i de fall egen njutning var inblandad stod den långt ner på prioriteringslistan, långt under partnerns njutning. Normala kvinnor utvecklar inte vestibulit, så jag hade sex fast det gjorde så ont att jag grät. Normala kvinnor kommer av vaginal penetration, så jag skötte mina klitorisorgasmer när partnern gått för att tvätta av sig.


Vi är vänner. En dag när vi är på väg från lokalen där hen bor ser hen till att vi blir inlåsta i källaren och försöker övertala mig att kyssas. Det är första gången jag är rädd på riktigt att bli utsatt för ett sexuellt övergrepp, så rädd att jag inte blir arg fast personen går över mina emotionella och fysiska gränser. Gränsen mellan tillit och skräck. Jag minns inte hur jag pratar mig ur situationen.

Någon och jag ligger på sängen i hens lägenhet. Hen tar mig om halsen. Konstaterar: ”När jag gör så här gör du en sur min ...” Tar mig om halsen igen.

Jag är i ett förhållande där jag långsamt försvinner. Jag är inte monogam, men jag har blandat ihop kärlek med ägande. Att vara någons flickvän. ”Min lilla hora”, kallar hen mig ibland. I början lämnar jag rätten att bestämma över mig själv till henom och trivs med det, sedan är det som att det har blivit en del av vårt kontakt. Jag har sagt ja en gång, alltså har jag sagt ja också för framtida gånger. Hen bestämmer. Jag låter mig formas och vägledas till någonting bättre. Det gäller inte minst sex. Men ibland vill jag inte. En gång gråter jag och säger att jag inte vill. Hen lyssnar inte. Jag har inget säkerhetsord som kan lösa mig från vårt kontrakt och nej räknas inte. Vi har inte sex. Hen har sex med mig den gången. Flera gånger. Inget preventivmedel funkar för mig och kondom funkar inte för henom; jag blir gravid. Ett kroppsäckel utan motstycke. Jag utvecklar en anorektisk ätstörning under en period och tappar allt intresse för sex. Jag går på antidepressiva och förlorar förmågan att fysiskt njuta av sex. Hen vet om allt detta och jag ställer upp ändå. Då slipper jag kritik på en punkt, bortsett från att jag fortfarande kommer på fel sätt. En gång säger hen: ”Vad ska man ha en flickvän till om man inte får ligga med henne när man vill?” Gränsen mellan skämt och allvar är upplöst. Jag är ägd. Jag är ingenting av mig själv. När jag väl lämnar förhållandet är det inte för att jag vill, utan för att jag känner att jag kommer att dö annars.


När förslaget om att införa krav på samtycke i sexbrottslagstiftningen diskuterades för några år sedan, [bloggade jag om det] (utan att kunna prata om det jag varit med om):


”En samtyckeslag har potential att revolutionera vår syn på sex. Om sexbrottslagstiftningen innefattade krav på samtycke skulle många fler, även undertecknad, ha blivit utsatta för sexualbrott. Fokus skulle kunna flyttas från ’Varför sa jag inte ifrån?’ till ’Varför lyssnade hen inte på mig?’. Var jag inte värd att lyssna på? Jag skulle kunna vara det, jag skulle kunna vara lika mycket värd som du. Kanske krävs det en lag för det.”


Jag tror att det behövs en lag, men jag tror också att det behövs en revolution. En revolution för att all lust och njutning som inte skadar är lika mycket värd, alla röster värda att lyssnas på och respekteras. Det är inte bara ett nej som är ett nej.

Fotnot: Ja, visst använder jag en traditionell och ganska uttjatad form (dramatiskt presens) när jag skriver om det, men jag ville försöka närma mig sådant jag tidigare valt att lägga så långt bakom mig som möjligt. Vissa av händelserna jag försökt berätta om ovan har jag inte tänkt på på flera år. Att tränga undan är inte det bästa sättet att hantera det på, även om det för stunden gör att en inte behöver känna skam. En revolution av det slag jag skisserat ovan tror jag skulle göra en hel del för att placera skammen där den hör hemma.

Nobelpriset nästa?

M: Ibland räcker det med att vända en företeelse bak-och-fram för att visa hur absurd den är.