Comfort food, trigger food, binge food, trygghetsmat. Plus lästips

H: Maria som har bloggen [mitt viktlösa liv] har ställt några frågor till mig angående ätstörningar och jag tänkte svara på dem i ett eget inlägg så att de blir lättare att hitta för den som är intresserad.

Den första frågan är vad jag menar med "trygghetsmat" som jag bloggat om [här]. När jag googlade det nu fann jag att ordet tycks användas som en översättning av "comfort food", som enligt engelska [Wikipedia] är

"foods consumed to achieve some level of improved emotional status, whether to relieve negative psychological affect or to increase positive. More generally, comfort food can be defined as food that brings some form or measure of comfort, sense of well-being, or easy satisfaction. Such food choices may consist of the simple and familiar. Dishes may be warm and filling such as a dish made with a staple food, or basically pleasing such as sweets or desserts."

Det är inte riktigt det jag menar med trygghetsmat; av definitionen på Wikipedia förstår jag det som att comfort food kan ligga nära det som kallas ["trigger food"] (födoämnen som sätter i gång eller i alla fall innebär risk för hetsätning/överätning) eller med "binge food" (de födoämnen som konsumeras under hetsätningen/överätningen). "The study also revealed strong connections between consumption of comfort foods and feelings of guilt."

Jag tänker att många som har ätstörningar är väldigt medvetna om vilka deras trigger foods är. Jag tror att det är bra att vara medveten om dem och att det kan vara till hjälp för att få ett friskare förhållningssätt till mat och ätande. Det råder delade meningar om hur trigger foods bör hanteras: Ska en avstå från dem helt och hållet, och i så fall för hur lång tid, eller försöka integrera dem i sin kost på ett balanserat sätt? (Jag gör både och: jag utesluter dem i perioder genom att till exempel inte köpa hem dem, återvänder till dem ibland och ser hur jag reagerar på dem, testar dem i nya former och så vidare. Mer om det nedan.)

Här är det värt att påpeka att specifika födoämnen i sig inte är problemet så mycket som hur de används. Som en av dem som kommenterat på länken om trigger food ovan skriver: "I can turn any food into a binge food". Liksom den skribenten tycker jag inte att det är en bra lösning att "förbjuda" specifika födoämnen för att de är trigger foods, åtminstone inte på så sätt att en föresätter sig att aldrig mer äta detta specifika.

Så, då vet vi vad vi ska akta oss för. Men jag tänker att det också är viktigt att bli medveten om det motsatta: om mat som känns säker. När jag pratar om trygghetsmat menar jag födoämnen som jag inte missbrukar. De känns säkra att äta och när jag äter dem associerar jag det till att jag tar hand om mig själv. För mig är det en viktig del i mitt tillfrisknande att kunna identifiera födoämnen som känns "trygga", och när jag började tänka på det nu insåg jag att de hela tiden blir fler! Vilket känns extra bra eftersom jag förut kunde missbruka precis allt (även om jag också hade mina specifika trigger foods och binge foods). För att tydliggöra skillnaden kan jag ge några exempel. (För det följande kan det vara bra att veta att jag är vegan. Eftersom begränsade kosthållningar, såsom veganism, har vissa associationer vad gäller ätstörningar måste det också påpekas att veganism har varit ett bra steg mot tillfrisknande för mig - jag är betydligt friskare som vegan än jag varit som vegetarian och allätare. Men det är såklart högst individuellt vad en mår bäst av.) Trygghetsmat för mig är bland annat tofu, avocado, bönor och gröt i olika former. Knäckebröd är trygghetsmat, men inte kex eller vitt bröd. Jag är säker på frukt, osäker på bär. En sak som blivit trygghetsmat på senare tid är nötsmör - i synnerhet det berömda jordnötssmöret ... - som var en typisk trigger food/binge food för mig förut. Hela nötter får stanna kvar i mataffären. Jag köper inte hem färsk gurka, inlagd går däremot bra.
Det sistnämnda tycker jag är ett särskilt tydligt exempel på att det är ätbeteendet, inte födoämnet, som är det avgörande problemet. Det går att hetsäta/överäta vad som helst och det är inte ett dugg bättre att hetsäta/överäta gurka (eller något annat "nyttigt") än något annat. Ett av mina första ätstörningsminnen är att jag hetsäter clementiner. Ett annat att jag hetsdricker vatten.

Mattrygghet kan också handla om platser som känns trygga att äta på, eller personer som det känns tryggt att äta med. Mitt hem har efter hand blivit en hetsätningsfri zon - åtminstone till viss del beroende på vad jag väljer att ta hem (och inte ta hem). Jag kan också ta med något av den känslan när jag lämnar hemmet, i form av matlåda eller mellanmål i väskan. Min älskade arbetsplats är tyvärr en triggerzon.

Ännu en möjlighet är att skapa trygga omständigheter kring ätandet, som att se till att ha god tid på sig att äta eller att lägga upp maten på ett sätt som känns bra. Om jag ska dela en påse chips med någon har jag till exempel kommit fram till att det bästa för mig är att dela upp chipsen i var sin skål med lika mycket i varje. Ska jag äta ett äpple brukar jag tänka att jag ska ge det till någon jag tycker mycket om och skär det i bitar och lägger det på ett fat om jag har möjlighet. Jättefånigt, jag vet, men det funkar. Jag har börjat gilla att sockra mig själv på senaste tiden. Och, jag menar, varför skulle jag inte göra det? Liksom med andra former av självkänsla funkar det i det här fallet för mig med [fake it 'till you make it]: jag agerar som om jag tycker om mig själv -> jag tycker bättre om mig själv.

Om en vet vilka födoämnen som känns trygga att äta och var det känns tryggt att äta och med vem, tänker jag mig att det finns något friskt att hålla fast vid när ätstörningen gör sig påmind. Jag har inga särskilda kunskaper om det, annat än vad som känns rätt och har visat sig fungera för mig. Den trygghet som fungerar för mig är helt säkert inte rätt recept för någon annan - jag tror att det finns minst lika många möjliga sätt att känna sig trygg på som det finns personer med ätstörningar -, men det viktiga tror jag är att försöka tänka tvärtom. Att se farorna i vitögat och försöka hitta något säkert att ta spjärn mot.

Den andra frågan var vad jag läst som varit till hjälp för mig. Först och främst har jag haft jättestor hjälp av [HealthyGirl.org] som specifikt handlar om de varianter av ätstörningar som jag känner igen mig i, [compulsive overeating] och [binge eating disorder]. (Den som följt mitt ätstörningsbloggande tycker kanske att jag tjatar om den här sajten, men jag gillar den verkligen.) Jag kan bli störd av det hurtiga amerikanska tilltalet emellanåt och på att det läggs en del fokus på vikt, men på det hela taget är den guld värd.

I somras läste jag [Feeding the hungry heart: The experience of compulsive eating] av Geneen Roth, som jag nog måste läsa om innan jag vågar mig på ett omdöme om den. Oavsett framstår den som något av en klassiker - första upplagan gavs ut 1982 - inom ämnet emotional eating med sina gärna citerade passager av typen "For every diet there is an equal and opposite binge".
Sedan har jag också skaffat de andra tre böckerna på [HGs lästipslista], men inte läst ut dem än. Över huvud taget har jag inte läst in mig på ätstörningar på ett tag (jag har känt mig lite olustig vid tanken på det), men nu börjar det kännas som dags att ta sig an den väntande bokhögen.

Jag rekommenderar också avsnittet "Hunger" i Skönhetsmyten av Naomi Wolf (som tyvärr tillhörde dem som visade symptom på hjärnsläpp i samband med Assangeaffären. Men boken är bra!).


Tack Maria för en modig blogg och för frågor som fick mig att tänka till och reda ut även för mig själv.

PS: Jag märker att jag inte bloggar om ätstörningar i ens en bråkdel av den utsträckning som ätstörningar spelar roll i mitt dagliga liv - varför det är så ska jag också ta mig en funderare på - , så om ni har frågor: ställ dem gärna, så kan det bli fler inlägg (med risk för att de blir jättelånga). Det går också bra att maila mig på visomaldrig@gmail.com för den som vill ha kontakt med mig privat.