måndag 31 januari 2011

Kroppshets och åldrande

H: Häromdagen köade jag bredvid tidskriftshyllan i mataffären och såg en rubrik som fick mig att baxna lite.


Min första tanke var: Dom är fan HELT SJUKA I HUVUDET. Hur kan kroppshetsen ha gått så långt att "rasa i vikt" är någonting POSITIVT?

Dagen därpå när den spontana ilskan hade lagt sig plockade jag fram Naomi Wolfs Skönhetsmyten och letade fram ett citat som dykt upp i mitt huvud. Det var en annan sak som hade börjat spöka och skava, som mer specifikt rörde kroppshets i relation till åldrande.

Flickor svälter därför att kvinnorörelsen förändrade arbetsmarknaden så kraftigt att kvinnor släpptes in, men den har ännu inte lyckats förändra det manliga i själva makten. Forskning i kvinnofrågor betraktas inte som "riktig" och de kvinnliga professorerna är alltjämt i betydande minoritet, vilket betyder att den syn på världen vi alla får lära oss är manlig. Flickorna skall anpassa sig till den manliga atmosfären. De har inte många äldre rollförebilder som är kvinnor; hur kan de då lära sig att älska sina kroppar? De bilder av kvinnor som de får att beundra och imitera föreställer inte kloka, varma äldre kvinnor utan flickor i deras egen ålder eller yngre, som inte respekteras för sina intellekt. [Min fetstil.]

The beauty myth utkom 1991, och Wolfs resonemang bär tydliga spår av den tiden och av äldre feministiska analyser. Inte desto mindre är en hel del fortfarande aktuellt. Genusvetenskap heter ofta psedovetenskap på forum och i kommentarsfält. Enligt [SCB]s statistik för 2009 var 80 procent av professorerna vid Sveriges universitet och högskolor män. Enligt [GMMP]s (Global Media Monitoring Project) rapport från 2010 är kvinnors andel i nyhetsrapporteringen i media (i 42 undersökta länder) 24 procent. Enligt samma rapport har andelen nyheter som presenteras av kvinnor – i egenskap av nyhetspresentatörer och reportrar – i åldersspannet 50-64 år ökat till 51 respektive 40 procent – men för bara fem år sedan var andelen 7 respektive 17 procent, och det är ännu oklart huruvida förändringen är faktisk. Det är inte långsökt att anta att fördelningen mellan kvinnor och män i media påverkar vår syn på världen.

Det som mer än något annat kändes relevant var dock inte att leta fram siffror, utan den enkla tanken "[Flickor] har inte många äldre rollförebilder som är kvinnor; hur kan de då lära sig att älska sina kroppar?" Tara är enligt sin hemsida "Sveriges största 40+tidning". Så här lyder resten av beskrivningen ["Om Tara"]:

Tara är Sveriges stora tidning för Mittlivskvinnan. Du har kommit förbi stressrejset med småbarn och noll egentid och kan nu sätta dig själv i fokus igen (nåja, lite i alla fall…). Det är både förvirrande och härligt och fullt av möjligheter! Vi gör tidningen som är din vän på vägen. Här får du träffa andra kvinnor i din ålder, med liknande frågor om vad livet ska bestå av för att bli så härligt som möjligt. Det handlar om hälsa, om personlig utveckling, om mode men framförallt om relationer.
Vi är tidningen som älskar sina läsare allra mest.

Kära Tara. För mig – och, vågar jag påstå, för många andra – bestod livet som tonåring och ung vuxen av en mer eller mindre ständig oro för utseendet och maten. Vi struntade i vår hälsa så länge vi kunde bli smala, smalare, smalast eller äta tills alla känslor blev mindre viktiga än mängden mat vi hade tryckt i oss. Vi fokuserade på att våra kroppar var fel, på att vi hur lite eller mycket vi än åt alltid åt för mycket, för att ha en rimlig anledning att hata oss själva så mycket som vi gjorde. Vi var så medvetna om hur vi såg ut, vi tänkte så mycket på vad vi kunde och inte kunde äta, hur mycket, när och var och varför vi åt, vi fokuserade så hårt på att vara behagliga att vi inte hade en tanke till övers för något annat; vi lärde inte känna oss själva och vi funderade inte på hur vi kunde utvecklas, åtminstone inte för vår egen skull. Vi satte andra, och hur andra skulle se på oss, i fokus. Vi klädde oss mindre för att framhäva än för att dölja. Våra relationer, inte minst till oss själva, blev lidande. Min fråga är: Tar det aldrig slut?

Ibland ser jag det så tydligt: plikten att "se bra ut", att göra "det bästa" av sitt utseende. Imperativen. Men med måttfullhet: Fokusera på dig själv, men inte för mycket! Men vet ni? Det stämmer inte. Jag har inga sådana plikter.

Dessutom, är det inte lite magstarkt att säga att ni "älskar" era läsare och är deras "vän" och samtidigt framställa det som krav att förändra sig? Jag tänker att kärlek handlar om att älska någon för vad den är, inte för vad den kan bli. Jag är visserligen inte 40+ än, men vad gäller vad mitt liv ska bestå av för att bli så härligt som möjligt har jag fan järnkoll. Vänner och att älska är väldigt viktigt där.

1 kommentar:

elzplz sa...

Dessutom, är det inte lite magstarkt att säga att ni "älskar" era läsare och är deras "vän" och samtidigt framställa det som krav att förändra sig? Jag tänker att kärlek handlar om att älska någon för vad den är, inte för vad den kan bli.

Nickar och instämmer, gör jag. Mycket bra skrivet!