fredag 21 januari 2011

Obehagliga attityder

M: I morse möttes jag av nyheten att allmänhetens inställningen till personer som lever med psykisk ohälsa är dålig. Enligt [Svt.se] skulle en av fyra ”inte vilja ha en arbetskamrat som har ett psykiskt funktionshinder eller bjuda hem en granne om denne är eller har varit patient inom psykiatrin”. Det här är förstås beklämmande, om det stämmer. Föreningen Hjärnkoll, som genomfört attitydundersökningen som Svt refererar till, menar dock att utvecklingen går åt rätt håll och att allt fler blir ”positiva till psykisk ohälsa” (sic).

På Hjärnkolls hemsida (som för övrigt är ganska rörig) hittar jag mer konkreta siffror, från [en undersökning gjord 2009]. Bland annat:

* 26 procent anser att psykiatriska verksamheter inte bör förläggas till bostadsområden.
* 33 procent anser att utlokalisering av psykiatrisk verksamhet utgör en fara för lokalbefolkningen.
* 25 procent kan inte tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom.
* 20 procent skulle inte bjuda in någon till sitt hem om hen visste att personen har en psykisk sjukdom.
* 61 procent anser att de flesta personer som en gång varit patienter på en psykiatrisk klinik inte är pålitliga barnvakter.

Det här är ganska intressanta siffror, inte minst med tanke på att jag själv faller in i kategorin ”psykiskt sjuk”.
När jag var 20 diagnosticerades jag med kronisk depression och fram till idag har jag gått i flera olika sorters terapi. Dessutom har jag tagit antidepressiv medicin i cirka tio år av mitt liv. Dessa åtgärder i kombination med att jag, trots sjukdomen, är högfungerande på de flesta andra plan har inneburit att jag idag (för det mesta i alla fall) fungerar bra i både arbetsliv och sociala sammanhang. Jag är dock inställd på att jag kommer att få leva med min depression hela livet.
Intressant är då att få veta att jag enligt många är olämplig som barnvakt, granne och arbetskamrat. Det är skrämmande attityder.

”Det som gör mig mest arg är den låga acceptansen. Det utestänger människor från ett vanligt liv. Det stämmer också överens med vad människor berättar. Att komma ut i samhället igen är minst lika svårt som det var att bli frisk”, säger Rickard Bracken, projektledare på Handisam (som driver Hjärnkoll) till Svt.
Jag håller med Bracken och undrar vad som egentligen är sjukast: attityderna eller sjukdomen?

Lyckligtvis uppvisar varken grannar, arbetskamrater eller personer i min omedelbara närhet några attitydproblem i fråga om mina psykiska besvär – som jag varit öppen med sedan jag själv insåg att jag led av dem.
Men alla har inte den turen.

10 kommentarer:

Patrik sa...

Jag kanske är naiv eller bara ute och cyklar, men jag tror inte de människor som inte vill ha psykiskt sjuka som barnvakter och arbetskollegor tänker på människor med depression utan snarare människor som tvångsomhändertas för våldsamma tendenser eller liknande.

Men det pekar ju fortfarande på rejäla fördomar.

Hanna sa...

Skräcken för personer med psykisk ohälsa eller diagnoser underblåses ju till exempel när kvällspressen skriver om att den "nya lasermannen" har asperger - vilket gör att det blir öppet mål för att människor ska associera asperger med "våldsamma tendenser". Trollhare har skrivit bra om det, till exempel [här].

Martin sa...

Nej Patrik, jag tror inte att du är naiv. Problemet är väl snarare, som Hanna skriver, att psykisk sjukdom blir ett generellt begrepp som associeras med våld, missbruk etcetera, så att "kontakt med psykvården" = våldsbenägen galning.

Ana sa...

Bra och viktig text Martin!

Patrik: att tvångsomhändertas behöver inte alls heller innebära att man är opålitlig resten av livet. bara så länge man är tvångsomhändertagen. våldsamma tendenser kan ju faktiskt, inte helt ovanligt, vara riktade mot sig själv, t.ex. vid självskadebeteende eller självmordsförsök. vilket inte innebär fara för någon annan.

Ana sa...

en sak till...
att vara "psykisk sjuk" är en logisk och rationell reaktion på det samhälle vi lever i. anser jag. tyck synd om dom som i allmänhet mår bra istället, de är jag rädd för!

intersektionellsolidaritet sa...

Folk med diagnosen asperger brukar skildras som empatistörda i media. Media har inte en speciellt stor kunskap, samtidigt beskrivs aspergare i många böcker som just empatistörda vilket drar tankarna fel. Dem som har asperger är dåliga på att interagera med andra människor.

elzplz sa...

Visst är det obehagligt? Skrämmande, rent ut sagt. Det var just stigmatisering av individer med psykisk sjukdom som gav mig inspirationen till min C-uppsats...

Patrik sa...

Nu ville jag inte på något sätt försvara attityden, jag bara tyckte inlägget, och särskilt det sista stycket, fick det låta lite som att om man börjar tugga antidepp så kommer genast en fjärdedel av samhället misstro en.

Jag tror inte Martin har tur med sina grannar, jag tror det handlar om att hen var just öppen med de psykiska besvären, istället för att bara säga att hen lider av psykiska besvär och låta omgivningen tolka det som de vill.

JH sa...

Det här var andra bloggen ikväll som tar upp depression. Jag tror att det är ett bra sätt att hantera konstiga attityder. Det funkar i alla fall på mig. Så, tack!

Anonym sa...

Håller helt med Patrik.
När folk svarar på frågorna tror jag i princip ingen tänker på en deprimerad person. eller någon med spindelfobi. Alla tänker på en psykotisk människa med våldtendenser. Och ärligt talat, vem skulle låta en människa med pågående svårmedicinerad psykos eller grav depression vakta barnen? Det handlar ju knappast om intolerans utan om sunt förnuft.
"Psykisk sjukdom" kan ju vara i princip vad som helst och självklart bemöts olika typer av problem olika av "normalsamhället". Frågorna är luddigt formulerade och svaren därmed rätt meningslösa.
Hör själv till gruppen "psykiskt sjuka".