onsdag 26 januari 2011

Trygghetsträning*

H: Häromdagen startade Emma Isander en diskussion på Facebook på temat "konstruktiva tankar kring träning för post-ätstörd". Utgångspunkten var hur den som tillfrisknat från sina ätstörningar kan tänka och handla i fråga om träning för att fokus inte ska hamna på att gå ner i vikt. Vilket i sig är svårt eftersom just viktnedgång allmänt sett framstår som ett huvudsyfte med att träna och kostrestriktioner och träning är nära förknippade med varandra. Eftersom min kommentar i diskussionen blev ganska lång och ämnet känns viktigt lägger jag upp den även här. (Jag har skrivit om och lagt till en del.)

Till att börja med vill jag som vanligt säga att det som är konstruktiva tankar och handlingar för mig inte nödvändigtvis funkar för någon annan. Min erfarenhet är dock att jag blir medveten om alternativ genom att ta del av andras tips och erfarenheter; jag märker att det går att tänka på andra sätt, vilket känns särskilt viktigt när det rör sig om sådana vanemässiga saker som att tvångsäta eller tycka illa om sitt utseende. (Det går automatiskt, eller hur? Men det går att bryta.) Var och en får pröva sig fram för att hitta något som fungerar för en själv.

Precis som jag har kunnat missbruka alla sorters mat - som jag skrivit om [tidigare] - har jag kunnat missbruka alla sorters träning. Däremot har jag inte haft någon speciell triggerträning, det vill säga det har inte varit någon viss träningsform som utlöst ätstörningen eller kroppshatet. Det triggande låg snarare i praktiska omständigheter: frekvens, att jag tränade trots att jag hade ont eller var sjuk, vägande, mätande, mat- och träningsdagbok. Grejer som hade att göra med tvångsmässighet, liksom min ätstörning alltid haft. Jag väljer inte samma träningsformer i dag som det året jag var ortorektisk, men det beror inte på att jag är rädd för att jag ska må dåligt av dem utan på att jag till viss del "förstörde" dem under den perioden. Nu tycker jag att de är ganska tråkiga - och det är tråkigt, eftersom jag var väldigt förtjust i flera av dem.

Jag tror att träning slutade vara förknippad med tvång för mig i höstas, paradoxalt nog när jag hade ett fast schema och tränade bestämda dagar (utom när jag var sjuk). Gjorde plats för träning och för ätande i samband med det. Lärde mig att det går att träna för fysiskt och psykiskt välbefinnande. Ofta känner jag att jag kommer att må bra av att ta mig i väg till gymmet även om det är motigt, och då väljer jag att göra det - om jag stannar hemma då skulle det ju innebära att jag aktivt väljer bort att må bra. Och jag vet att den dag jag känner att jag mår bättre av att stanna hemma och titta på 90-talsserier kommer jag att välja det alternativet.
Nu har jag ett oregelbundet schema, men jag gör fortfarande plats för träning.

Förut tränade jag alltid själv, nu går jag i grupper där intensiteten på träningen ändå är lite individuell: jag har fastnat för spinning, boxercise och poweryoga. Det bra med de träningsformerna är också att de inte ger mig någon möjlighet att mäta mina resultat, varken i förhållande till mina egna, tidigare resultat eller med någon annans. Jag märker att jag orkar mer eller mindre, men det finns ingen konkret förändring som jag kan sätta fingret på.
Senast jag vägde mig var för över ett år sedan, jag har ingen aning om vad jag väger i dag och vill inte veta. Jag har från dag till dag, ofta från timme till timme, olika mängder vätska, mat och gaser i magen, ibland ska jag ha mens och är svullen, de faktorerna påverkar reellt hur jag känner mig fysiskt och hur mina kläder passar, men vikten gör inte det, jag vet inte var den sitter eller vad det är som väger. Jag blir bara stressad och tvångsig av att väga mig.

Ibland får jag impulsen "tänk om jag kunde väga som jag gjorde då-och-då" (alltid väldigt lite), men nu är mitt mål att känna mig stark och jag vet att jag inte är det om jag flyttar fokus till att gå ner i vikt. Varken fysiskt eller psykiskt. Jag försöker fokusera på vad jag kan göra (hur saker känns, ork, kondition, styrka) och inte på hur jag ser ut. Ibland är det lätt, andra gånger är det svårare och då undrar jag om jag någonsin kommer att sluta fred med hur jag ser ut. Men de nöjda dagarna är det tydligt för mig att nöjdheten sitter i huvudet och inte i utseendet, för då är jag glad över allt det där jag andra dagar nojar över, även de fysiska spåren efter ätstörningarna. De finns där för att jag har gått igenom det. Och jämförelsevis nojar jag sällan numera.

* Tack Emma Isander för att du startade den här diskussionen och för idén om "trygghetsträning" (jfr "trygghetsmat") som väckte tankar och gav insikter. Jag har hittat min trygghetsträning, både träningsformer och praktiska omständigheter kring träning som funkar för mig. Hur tänker ni som läser? Vad funkar för er?

1 kommentar:

elzplz sa...

Åh, du är underbar. Jag är så glad att jag funnit din blogg. Varje inlägg är stärkande för mig, ska du veta. Jag vägrar också vågen, och mår så fruktansvärt mycket bättre av det.