Två steg fram och ett tillbaka

H: Jag skulle gärna vilja skriva att jag blev frisk och sedan var allting bra. Det är lätt att föreställa sig att det är så det kommer att bli, lika lätt som att tänka "Om jag bara kunde se ut si-och-så skulle jag vara lycklig". Men den senaste veckan har jag inte varit så glad. Eller rättare sagt omotiverat jätteledsen. Efter mycket funderande kom jag fram till att jag är ledsen och frustrerad för att ätstörningen inte fyller sin funktion längre. Jag har tänkt på den och lärt mig att förstå den som min försvarsmekanism, min självmedicinering, min copingstrategi - och ändå var jag inte beredd på att jag skulle bli så förtvivlat ledsen utan den här skyddsvallen, eller avledningsmanövern, som jag alltid kunnat bygga upp mellan mig själv och känslorna genom att tvångs-/hets-/överäta. Och nu fungerar det alltså inte längre, varken psykiskt eller fysiskt, som det "alltid" har gjort. Jag måste lära mig nya sätt att hantera allt som plötsligt gör oväntat ont. Tills vidare hänger jag på ätstörningssidan [Something Fishy] och försöker ha tålamod.

Uppdatering: Eftersom jag läst på och tagit reda på så mycket om ätstörningar och självskadebeteende kan jag också trösta mig med att säga till mig själv: Det är inte galet och irrationellt att skada sig själv. Det löser visserligen ingenting i det långa loppet, men det gör här och nu möjligt att uthärda.
Det är ju bara det att vi ska leva, i längden.