måndag 31 januari 2011

Kroppshets och åldrande

H: Häromdagen köade jag bredvid tidskriftshyllan i mataffären och såg en rubrik som fick mig att baxna lite.


Min första tanke var: Dom är fan HELT SJUKA I HUVUDET. Hur kan kroppshetsen ha gått så långt att "rasa i vikt" är någonting POSITIVT?

Dagen därpå när den spontana ilskan hade lagt sig plockade jag fram Naomi Wolfs Skönhetsmyten och letade fram ett citat som dykt upp i mitt huvud. Det var en annan sak som hade börjat spöka och skava, som mer specifikt rörde kroppshets i relation till åldrande.

Flickor svälter därför att kvinnorörelsen förändrade arbetsmarknaden så kraftigt att kvinnor släpptes in, men den har ännu inte lyckats förändra det manliga i själva makten. Forskning i kvinnofrågor betraktas inte som "riktig" och de kvinnliga professorerna är alltjämt i betydande minoritet, vilket betyder att den syn på världen vi alla får lära oss är manlig. Flickorna skall anpassa sig till den manliga atmosfären. De har inte många äldre rollförebilder som är kvinnor; hur kan de då lära sig att älska sina kroppar? De bilder av kvinnor som de får att beundra och imitera föreställer inte kloka, varma äldre kvinnor utan flickor i deras egen ålder eller yngre, som inte respekteras för sina intellekt. [Min fetstil.]

The beauty myth utkom 1991, och Wolfs resonemang bär tydliga spår av den tiden och av äldre feministiska analyser. Inte desto mindre är en hel del fortfarande aktuellt. Genusvetenskap heter ofta psedovetenskap på forum och i kommentarsfält. Enligt [SCB]s statistik för 2009 var 80 procent av professorerna vid Sveriges universitet och högskolor män. Enligt [GMMP]s (Global Media Monitoring Project) rapport från 2010 är kvinnors andel i nyhetsrapporteringen i media (i 42 undersökta länder) 24 procent. Enligt samma rapport har andelen nyheter som presenteras av kvinnor – i egenskap av nyhetspresentatörer och reportrar – i åldersspannet 50-64 år ökat till 51 respektive 40 procent – men för bara fem år sedan var andelen 7 respektive 17 procent, och det är ännu oklart huruvida förändringen är faktisk. Det är inte långsökt att anta att fördelningen mellan kvinnor och män i media påverkar vår syn på världen.

Det som mer än något annat kändes relevant var dock inte att leta fram siffror, utan den enkla tanken "[Flickor] har inte många äldre rollförebilder som är kvinnor; hur kan de då lära sig att älska sina kroppar?" Tara är enligt sin hemsida "Sveriges största 40+tidning". Så här lyder resten av beskrivningen ["Om Tara"]:

Tara är Sveriges stora tidning för Mittlivskvinnan. Du har kommit förbi stressrejset med småbarn och noll egentid och kan nu sätta dig själv i fokus igen (nåja, lite i alla fall…). Det är både förvirrande och härligt och fullt av möjligheter! Vi gör tidningen som är din vän på vägen. Här får du träffa andra kvinnor i din ålder, med liknande frågor om vad livet ska bestå av för att bli så härligt som möjligt. Det handlar om hälsa, om personlig utveckling, om mode men framförallt om relationer.
Vi är tidningen som älskar sina läsare allra mest.

Kära Tara. För mig – och, vågar jag påstå, för många andra – bestod livet som tonåring och ung vuxen av en mer eller mindre ständig oro för utseendet och maten. Vi struntade i vår hälsa så länge vi kunde bli smala, smalare, smalast eller äta tills alla känslor blev mindre viktiga än mängden mat vi hade tryckt i oss. Vi fokuserade på att våra kroppar var fel, på att vi hur lite eller mycket vi än åt alltid åt för mycket, för att ha en rimlig anledning att hata oss själva så mycket som vi gjorde. Vi var så medvetna om hur vi såg ut, vi tänkte så mycket på vad vi kunde och inte kunde äta, hur mycket, när och var och varför vi åt, vi fokuserade så hårt på att vara behagliga att vi inte hade en tanke till övers för något annat; vi lärde inte känna oss själva och vi funderade inte på hur vi kunde utvecklas, åtminstone inte för vår egen skull. Vi satte andra, och hur andra skulle se på oss, i fokus. Vi klädde oss mindre för att framhäva än för att dölja. Våra relationer, inte minst till oss själva, blev lidande. Min fråga är: Tar det aldrig slut?

Ibland ser jag det så tydligt: plikten att "se bra ut", att göra "det bästa" av sitt utseende. Imperativen. Men med måttfullhet: Fokusera på dig själv, men inte för mycket! Men vet ni? Det stämmer inte. Jag har inga sådana plikter.

Dessutom, är det inte lite magstarkt att säga att ni "älskar" era läsare och är deras "vän" och samtidigt framställa det som krav att förändra sig? Jag tänker att kärlek handlar om att älska någon för vad den är, inte för vad den kan bli. Jag är visserligen inte 40+ än, men vad gäller vad mitt liv ska bestå av för att bli så härligt som möjligt har jag fan järnkoll. Vänner och att älska är väldigt viktigt där.

söndag 30 januari 2011

Nattliga dumheter

M: Hört på klubb. Person 1 börjar ragga på en människa och vänder sig till dennes vän (Person 2):

Person 1: "Psst, vad gillar din kompis?"
Person 2: "Vad menar du?"
Person 1: "Är hon lesbisk eller?"
Person 2: "Det får du väl fråga henne om."
Person 1 (påstridigt): "Kom igen nu, gillar hon tjejer eller kanske både och?"
Person 2: "Men ta reda på det själv, jag bryr mig inte!"
Person 1: "Så ni är bästa vänner och du vet inte om din kompis är lesbisk eller inte? Vet du om hon är gift då?"
Person 2 (irriterat): "Nej, hon är inte gift, men lägg av nu. Fråga henne själv om du vill veta. Jag tänker inte svara på frågor om min kompis sexuella preferenser."
Person 1 (surt): Tack så jävla mycket hörrödu!"

fredag 28 januari 2011

Fredagskultur

M: Den här låten gör mig alltid så glad, eftersom den får mig att tänka på de fantastiska människor som försöker älska andra och sig själva i en värld där deras kärlek kanske inte räknas.



”You and me we're meant to be
Walking free in harmony
One fine day we' ll fly away
Don' t you know that Rome wasn' t built in a day”

Sjukt bra.

Ha en trevlig helg, kära läsare.

onsdag 26 januari 2011

Aktivismtips: FAT:UP

H: Jag har [tidigare] skrivit om det fettradikala nätverket [FAT:UP] och faktum är att de har flera spännande projekt på gång just nu. Årets upplaga av FETTIVAL! går av stapeln på Högkvarteret den 26 april, och i år ska jag se till att inte missa den. Men den som vill engagera sig kroppspositivt och fettaktivistiskt behöver förstås inte vänta så länge. Nästa onsdag (2/2) ska företrädare för nätverket träffa en yogainstruktör för att diskutera möjligheterna till en kroppspositiv yogagrupp, något jag själv tycker låter väldigt spännande. Möjligen blir gruppen tjockisseparatistisk; säkert är i alla fall att den kommer att utgå från det problematiska med smalhetsnorm, heterosexism, tvåkönsnorm och funkisnorm i träningsrum/yogarum. Och hur många träningsgrupper har den medvetenheten? Nej, just det. Håll ögonen på FAT:UP.

Trygghetsträning*

H: Häromdagen startade Emma Isander en diskussion på Facebook på temat "konstruktiva tankar kring träning för post-ätstörd". Utgångspunkten var hur den som tillfrisknat från sina ätstörningar kan tänka och handla i fråga om träning för att fokus inte ska hamna på att gå ner i vikt. Vilket i sig är svårt eftersom just viktnedgång allmänt sett framstår som ett huvudsyfte med att träna och kostrestriktioner och träning är nära förknippade med varandra. Eftersom min kommentar i diskussionen blev ganska lång och ämnet känns viktigt lägger jag upp den även här. (Jag har skrivit om och lagt till en del.)

Till att börja med vill jag som vanligt säga att det som är konstruktiva tankar och handlingar för mig inte nödvändigtvis funkar för någon annan. Min erfarenhet är dock att jag blir medveten om alternativ genom att ta del av andras tips och erfarenheter; jag märker att det går att tänka på andra sätt, vilket känns särskilt viktigt när det rör sig om sådana vanemässiga saker som att tvångsäta eller tycka illa om sitt utseende. (Det går automatiskt, eller hur? Men det går att bryta.) Var och en får pröva sig fram för att hitta något som fungerar för en själv.

Precis som jag har kunnat missbruka alla sorters mat - som jag skrivit om [tidigare] - har jag kunnat missbruka alla sorters träning. Däremot har jag inte haft någon speciell triggerträning, det vill säga det har inte varit någon viss träningsform som utlöst ätstörningen eller kroppshatet. Det triggande låg snarare i praktiska omständigheter: frekvens, att jag tränade trots att jag hade ont eller var sjuk, vägande, mätande, mat- och träningsdagbok. Grejer som hade att göra med tvångsmässighet, liksom min ätstörning alltid haft. Jag väljer inte samma träningsformer i dag som det året jag var ortorektisk, men det beror inte på att jag är rädd för att jag ska må dåligt av dem utan på att jag till viss del "förstörde" dem under den perioden. Nu tycker jag att de är ganska tråkiga - och det är tråkigt, eftersom jag var väldigt förtjust i flera av dem.

Jag tror att träning slutade vara förknippad med tvång för mig i höstas, paradoxalt nog när jag hade ett fast schema och tränade bestämda dagar (utom när jag var sjuk). Gjorde plats för träning och för ätande i samband med det. Lärde mig att det går att träna för fysiskt och psykiskt välbefinnande. Ofta känner jag att jag kommer att må bra av att ta mig i väg till gymmet även om det är motigt, och då väljer jag att göra det - om jag stannar hemma då skulle det ju innebära att jag aktivt väljer bort att må bra. Och jag vet att den dag jag känner att jag mår bättre av att stanna hemma och titta på 90-talsserier kommer jag att välja det alternativet.
Nu har jag ett oregelbundet schema, men jag gör fortfarande plats för träning.

Förut tränade jag alltid själv, nu går jag i grupper där intensiteten på träningen ändå är lite individuell: jag har fastnat för spinning, boxercise och poweryoga. Det bra med de träningsformerna är också att de inte ger mig någon möjlighet att mäta mina resultat, varken i förhållande till mina egna, tidigare resultat eller med någon annans. Jag märker att jag orkar mer eller mindre, men det finns ingen konkret förändring som jag kan sätta fingret på.
Senast jag vägde mig var för över ett år sedan, jag har ingen aning om vad jag väger i dag och vill inte veta. Jag har från dag till dag, ofta från timme till timme, olika mängder vätska, mat och gaser i magen, ibland ska jag ha mens och är svullen, de faktorerna påverkar reellt hur jag känner mig fysiskt och hur mina kläder passar, men vikten gör inte det, jag vet inte var den sitter eller vad det är som väger. Jag blir bara stressad och tvångsig av att väga mig.

Ibland får jag impulsen "tänk om jag kunde väga som jag gjorde då-och-då" (alltid väldigt lite), men nu är mitt mål att känna mig stark och jag vet att jag inte är det om jag flyttar fokus till att gå ner i vikt. Varken fysiskt eller psykiskt. Jag försöker fokusera på vad jag kan göra (hur saker känns, ork, kondition, styrka) och inte på hur jag ser ut. Ibland är det lätt, andra gånger är det svårare och då undrar jag om jag någonsin kommer att sluta fred med hur jag ser ut. Men de nöjda dagarna är det tydligt för mig att nöjdheten sitter i huvudet och inte i utseendet, för då är jag glad över allt det där jag andra dagar nojar över, även de fysiska spåren efter ätstörningarna. De finns där för att jag har gått igenom det. Och jämförelsevis nojar jag sällan numera.

* Tack Emma Isander för att du startade den här diskussionen och för idén om "trygghetsträning" (jfr "trygghetsmat") som väckte tankar och gav insikter. Jag har hittat min trygghetsträning, både träningsformer och praktiska omständigheter kring träning som funkar för mig. Hur tänker ni som läser? Vad funkar för er?

lördag 22 januari 2011

Lästips: What would Beth Ditto do?

H: Via [Intersektionell Solidaritet] hittade jag [spalten] där supercoola Beth Ditto svarat på läsarnas frågor i brittiska Guardian. Inläggen är gamla (från 2007-2008) men definitivt värda att läsas nu och igen. På frågan "As a size 20-22 woman [jag är inte helt hemma på brittiska storlekar, men jag tror att det borde motsvara en storlek 50-52 i Sverige], how can I stop worrying about my weight?" svarar Beth Ditto genom att bland annat berätta ur sin egen historia:

"[O]ne day, in my late teens, I decided that I was either going to spend the rest of my life trying to change myself or accept myself as I was. I chose the latter. I believe I owe all the best parts of my adulthood to embracing my imperfections and showcasing them."

Jag fastnar särskilt för formuleringen och tanken att inte bara acceptera att en inte är perfekt utan att också aktivt visa det. Att acceptera något kan tolkas som att vara passiv, att eftersom det är omöjligt att förändra vad-det-nu-är är det lika bra att ge upp och gilla läget. Men att välja att acceptera sig själv, i synnerhet att acceptera sig själv i förhållande till hur en avviker från normen - utseendemässigt eller på andra sätt - är långtifrån passivt. Frågeställaren skriver om att sluta med ett begränsande beteende, Beth Ditto skriver om att välja acceptans. Det är att vara aktiv. Att ta makten över bilden av sig själv, vilket Beth Ditto gjort på ett sätt som blivit i det närmaste symboliskt för handlingen i sig. Att välja att acceptera sig själv är ett fucking politiskt ställningstagande, det är en motståndshandling mot de normer som används för att tala om för oss, för oss alla, hur vi ska se ut och vara för att bli godkända.

För övrigt ... funderar jag på om jag ska orka sätta mig in i VeckoRevyn-debatten och skriva något om kroppsbilder i media. Jag har inte läst VeckoRevyn sedan uppskattningsvis 1993 (artikel om U-punkten), så det skulle kunna vara intressant för min egen del om inte annat. [Läs] [Liza] så länge, det är tankeväckande som vanligt. Eller titta på [några] [andra] [kroppsbilder].

fredag 21 januari 2011

Obehagliga attityder

M: I morse möttes jag av nyheten att allmänhetens inställningen till personer som lever med psykisk ohälsa är dålig. Enligt [Svt.se] skulle en av fyra ”inte vilja ha en arbetskamrat som har ett psykiskt funktionshinder eller bjuda hem en granne om denne är eller har varit patient inom psykiatrin”. Det här är förstås beklämmande, om det stämmer. Föreningen Hjärnkoll, som genomfört attitydundersökningen som Svt refererar till, menar dock att utvecklingen går åt rätt håll och att allt fler blir ”positiva till psykisk ohälsa” (sic).

På Hjärnkolls hemsida (som för övrigt är ganska rörig) hittar jag mer konkreta siffror, från [en undersökning gjord 2009]. Bland annat:

* 26 procent anser att psykiatriska verksamheter inte bör förläggas till bostadsområden.
* 33 procent anser att utlokalisering av psykiatrisk verksamhet utgör en fara för lokalbefolkningen.
* 25 procent kan inte tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom.
* 20 procent skulle inte bjuda in någon till sitt hem om hen visste att personen har en psykisk sjukdom.
* 61 procent anser att de flesta personer som en gång varit patienter på en psykiatrisk klinik inte är pålitliga barnvakter.

Det här är ganska intressanta siffror, inte minst med tanke på att jag själv faller in i kategorin ”psykiskt sjuk”.
När jag var 20 diagnosticerades jag med kronisk depression och fram till idag har jag gått i flera olika sorters terapi. Dessutom har jag tagit antidepressiv medicin i cirka tio år av mitt liv. Dessa åtgärder i kombination med att jag, trots sjukdomen, är högfungerande på de flesta andra plan har inneburit att jag idag (för det mesta i alla fall) fungerar bra i både arbetsliv och sociala sammanhang. Jag är dock inställd på att jag kommer att få leva med min depression hela livet.
Intressant är då att få veta att jag enligt många är olämplig som barnvakt, granne och arbetskamrat. Det är skrämmande attityder.

”Det som gör mig mest arg är den låga acceptansen. Det utestänger människor från ett vanligt liv. Det stämmer också överens med vad människor berättar. Att komma ut i samhället igen är minst lika svårt som det var att bli frisk”, säger Rickard Bracken, projektledare på Handisam (som driver Hjärnkoll) till Svt.
Jag håller med Bracken och undrar vad som egentligen är sjukast: attityderna eller sjukdomen?

Lyckligtvis uppvisar varken grannar, arbetskamrater eller personer i min omedelbara närhet några attitydproblem i fråga om mina psykiska besvär – som jag varit öppen med sedan jag själv insåg att jag led av dem.
Men alla har inte den turen.

onsdag 19 januari 2011

Comfort food, trigger food, binge food, trygghetsmat. Plus lästips

H: Maria som har bloggen [mitt viktlösa liv] har ställt några frågor till mig angående ätstörningar och jag tänkte svara på dem i ett eget inlägg så att de blir lättare att hitta för den som är intresserad.

Den första frågan är vad jag menar med "trygghetsmat" som jag bloggat om [här]. När jag googlade det nu fann jag att ordet tycks användas som en översättning av "comfort food", som enligt engelska [Wikipedia] är

"foods consumed to achieve some level of improved emotional status, whether to relieve negative psychological affect or to increase positive. More generally, comfort food can be defined as food that brings some form or measure of comfort, sense of well-being, or easy satisfaction. Such food choices may consist of the simple and familiar. Dishes may be warm and filling such as a dish made with a staple food, or basically pleasing such as sweets or desserts."

Det är inte riktigt det jag menar med trygghetsmat; av definitionen på Wikipedia förstår jag det som att comfort food kan ligga nära det som kallas ["trigger food"] (födoämnen som sätter i gång eller i alla fall innebär risk för hetsätning/överätning) eller med "binge food" (de födoämnen som konsumeras under hetsätningen/överätningen). "The study also revealed strong connections between consumption of comfort foods and feelings of guilt."

Jag tänker att många som har ätstörningar är väldigt medvetna om vilka deras trigger foods är. Jag tror att det är bra att vara medveten om dem och att det kan vara till hjälp för att få ett friskare förhållningssätt till mat och ätande. Det råder delade meningar om hur trigger foods bör hanteras: Ska en avstå från dem helt och hållet, och i så fall för hur lång tid, eller försöka integrera dem i sin kost på ett balanserat sätt? (Jag gör både och: jag utesluter dem i perioder genom att till exempel inte köpa hem dem, återvänder till dem ibland och ser hur jag reagerar på dem, testar dem i nya former och så vidare. Mer om det nedan.)

Här är det värt att påpeka att specifika födoämnen i sig inte är problemet så mycket som hur de används. Som en av dem som kommenterat på länken om trigger food ovan skriver: "I can turn any food into a binge food". Liksom den skribenten tycker jag inte att det är en bra lösning att "förbjuda" specifika födoämnen för att de är trigger foods, åtminstone inte på så sätt att en föresätter sig att aldrig mer äta detta specifika.

Så, då vet vi vad vi ska akta oss för. Men jag tänker att det också är viktigt att bli medveten om det motsatta: om mat som känns säker. När jag pratar om trygghetsmat menar jag födoämnen som jag inte missbrukar. De känns säkra att äta och när jag äter dem associerar jag det till att jag tar hand om mig själv. För mig är det en viktig del i mitt tillfrisknande att kunna identifiera födoämnen som känns "trygga", och när jag började tänka på det nu insåg jag att de hela tiden blir fler! Vilket känns extra bra eftersom jag förut kunde missbruka precis allt (även om jag också hade mina specifika trigger foods och binge foods). För att tydliggöra skillnaden kan jag ge några exempel. (För det följande kan det vara bra att veta att jag är vegan. Eftersom begränsade kosthållningar, såsom veganism, har vissa associationer vad gäller ätstörningar måste det också påpekas att veganism har varit ett bra steg mot tillfrisknande för mig - jag är betydligt friskare som vegan än jag varit som vegetarian och allätare. Men det är såklart högst individuellt vad en mår bäst av.) Trygghetsmat för mig är bland annat tofu, avocado, bönor och gröt i olika former. Knäckebröd är trygghetsmat, men inte kex eller vitt bröd. Jag är säker på frukt, osäker på bär. En sak som blivit trygghetsmat på senare tid är nötsmör - i synnerhet det berömda jordnötssmöret ... - som var en typisk trigger food/binge food för mig förut. Hela nötter får stanna kvar i mataffären. Jag köper inte hem färsk gurka, inlagd går däremot bra.
Det sistnämnda tycker jag är ett särskilt tydligt exempel på att det är ätbeteendet, inte födoämnet, som är det avgörande problemet. Det går att hetsäta/överäta vad som helst och det är inte ett dugg bättre att hetsäta/överäta gurka (eller något annat "nyttigt") än något annat. Ett av mina första ätstörningsminnen är att jag hetsäter clementiner. Ett annat att jag hetsdricker vatten.

Mattrygghet kan också handla om platser som känns trygga att äta på, eller personer som det känns tryggt att äta med. Mitt hem har efter hand blivit en hetsätningsfri zon - åtminstone till viss del beroende på vad jag väljer att ta hem (och inte ta hem). Jag kan också ta med något av den känslan när jag lämnar hemmet, i form av matlåda eller mellanmål i väskan. Min älskade arbetsplats är tyvärr en triggerzon.

Ännu en möjlighet är att skapa trygga omständigheter kring ätandet, som att se till att ha god tid på sig att äta eller att lägga upp maten på ett sätt som känns bra. Om jag ska dela en påse chips med någon har jag till exempel kommit fram till att det bästa för mig är att dela upp chipsen i var sin skål med lika mycket i varje. Ska jag äta ett äpple brukar jag tänka att jag ska ge det till någon jag tycker mycket om och skär det i bitar och lägger det på ett fat om jag har möjlighet. Jättefånigt, jag vet, men det funkar. Jag har börjat gilla att sockra mig själv på senaste tiden. Och, jag menar, varför skulle jag inte göra det? Liksom med andra former av självkänsla funkar det i det här fallet för mig med [fake it 'till you make it]: jag agerar som om jag tycker om mig själv -> jag tycker bättre om mig själv.

Om en vet vilka födoämnen som känns trygga att äta och var det känns tryggt att äta och med vem, tänker jag mig att det finns något friskt att hålla fast vid när ätstörningen gör sig påmind. Jag har inga särskilda kunskaper om det, annat än vad som känns rätt och har visat sig fungera för mig. Den trygghet som fungerar för mig är helt säkert inte rätt recept för någon annan - jag tror att det finns minst lika många möjliga sätt att känna sig trygg på som det finns personer med ätstörningar -, men det viktiga tror jag är att försöka tänka tvärtom. Att se farorna i vitögat och försöka hitta något säkert att ta spjärn mot.

Den andra frågan var vad jag läst som varit till hjälp för mig. Först och främst har jag haft jättestor hjälp av [HealthyGirl.org] som specifikt handlar om de varianter av ätstörningar som jag känner igen mig i, [compulsive overeating] och [binge eating disorder]. (Den som följt mitt ätstörningsbloggande tycker kanske att jag tjatar om den här sajten, men jag gillar den verkligen.) Jag kan bli störd av det hurtiga amerikanska tilltalet emellanåt och på att det läggs en del fokus på vikt, men på det hela taget är den guld värd.

I somras läste jag [Feeding the hungry heart: The experience of compulsive eating] av Geneen Roth, som jag nog måste läsa om innan jag vågar mig på ett omdöme om den. Oavsett framstår den som något av en klassiker - första upplagan gavs ut 1982 - inom ämnet emotional eating med sina gärna citerade passager av typen "For every diet there is an equal and opposite binge".
Sedan har jag också skaffat de andra tre böckerna på [HGs lästipslista], men inte läst ut dem än. Över huvud taget har jag inte läst in mig på ätstörningar på ett tag (jag har känt mig lite olustig vid tanken på det), men nu börjar det kännas som dags att ta sig an den väntande bokhögen.

Jag rekommenderar också avsnittet "Hunger" i Skönhetsmyten av Naomi Wolf (som tyvärr tillhörde dem som visade symptom på hjärnsläpp i samband med Assangeaffären. Men boken är bra!).


Tack Maria för en modig blogg och för frågor som fick mig att tänka till och reda ut även för mig själv.

PS: Jag märker att jag inte bloggar om ätstörningar i ens en bråkdel av den utsträckning som ätstörningar spelar roll i mitt dagliga liv - varför det är så ska jag också ta mig en funderare på - , så om ni har frågor: ställ dem gärna, så kan det bli fler inlägg (med risk för att de blir jättelånga). Det går också bra att maila mig på visomaldrig@gmail.com för den som vill ha kontakt med mig privat.

söndag 16 januari 2011

Dubbelfel

M: Det är förstås inte bara ViktVäktarna och Spotify som försöker ge folk fettångest efter julhelgen (Hanna skriver om VV:s Spotifyreklam [här]). Otaliga är de näringsidkare som tar tillfället i akt och försöker göra profit på människors dåliga självkänsla.

Följande står till exempel att läsa i det senaste medlemsutskicket från Vi-butikerna:

"Nu kan vi äntligen vända kapitel (sic) och se fram emot ett nytt, spännande år. När det kommer till maten så brukar suget efter lite lättare mat var (sic) stort så här års; julens godsaker har satt sina spår på de flesta av oss...
Så varför inte kika in på www.vi-butikerna.se för lite nya, friska idéer?"

Att texten är illa skriven är det minsta problemet här. Dels undrar jag på vad de grundar sitt påstående att "de flesta av oss" bär spår efter julens godsaker, dels är det riktigt ofräscht att formulera detta påstående som ett allmänt problem.

Det slutgiltiga haveriet i Vi-utskicket hittade jag bland de medföljande rabattkupongerna:
En för olja och en för smör.

fredag 14 januari 2011

Öppet brev till Spotify

Hej Spotify!

De senaste gångerna jag använt er tjänst har reklamen ofta varit olika jinglar från ViktVäktarna där det talas om att göra 2011 till sitt "lättaste år nånsin". Jag tycker att det är sorgligt att ni väljer att göra reklamintäkter på en industri - jag tänker här på bantningsindustrin i stort och inte specifikt på ViktVäktarna - som bygger på en osund kroppsfixering och sannolikt leder till ätstörningar. Många av dem som strävar efter att göra året till sitt lättaste kanske inte överlever det.
Jag är medveten om att det är så världen ser ut, även om jag så klart skulle önska att det vore annorlunda. En sak som gör mig lite gladare är att jag i det här fallet har möjligheten att välja. Jag kan inte välja en annan kollektivtrafik om jag inte vill se ViktVäktarnas reklam på tunnelbanan, men om jag inte vill se och höra deras reklam på den musiktjänst jag använder kan jag välja en annan. Det gör jag nu. Att jag väljer att inte använda Spotify av den här anledningen väger säkert lätt för er (pun intended) men är ett steg för mig mot att göra 2011 till mitt friskaste år någonsin.

Vänliga hälsningar,
Hanna
Ätstörd från 15 till 30 års ålder, numera tillfrisknad

torsdag 13 januari 2011

Kulturtips: 2 girls in love

H: [The incredibly true adventure of 2 girls in love] (1995) handlar om Randy, strulig baby dyke med rörig lesbisk storfamilj, och skötsamma Evie som när historien börjar har både pojkvän och en inte helt sunt nära relation till sin mamma. Resten får titeln ge en fingervisning om. Den här filmen tar upp det mesta: könsuttryck, klass, etnicitet, homofobi, familjeproblem, skolsvårigheter, åldersskillnader, droger – och hur det är att vara 17 år (det vill säga kär, oavsett fysisk ålder) och bara vilja rulla runt på en äng med den en är kär i. Dessutom med The L Word-Tina (Laurel Holloman) i en tidig roll som tomboy. Och den klarar [Bechdeltestet] med råge. Om intersektionalitet vore en film skulle den kanske vara den här. Scenen där Evie kommer ut för sina vänner (0:00–2:33 i klippet nedan) gör alltid att jag måste ta djupa andetag. En gång när jag var arg broderade jag ett citat från den och hängde upp över min säng: "I didn't say I was gay, I said I was in love".



Hela filmen finns på en videosajt nära dig.