torsdag 24 februari 2011

Lästips: Like A Bad Girl Should skriver om Mens Club och Bernskonflikten

H: Liksom Liza - som har bloggen Like A Bad Girl Should - valde jag att inte gå på [Mens Club] i fredags eftersom den då hölls på Röda Rummet på Berns. [Här] skriver Liza om sitt beslut och om att inte bli tagen på allvar om en inte gör precis allting "rätt" enligt andra. Jag håller med.

"Man behöver inte dela [någons åsikter]. Man kan säga emot och tycka att Berns har rätt i konflikten. Jag respekterar den åsikten. Man har även rätt att skita i den, att inte bry sig. alla orkar inte bry sig om allt, det är ett faktum. Men att köra argumentationen att om man inte engagerar sig i ALLT hela tiden, då räknas inget av det man engagerar sig i, det är riktigt riktigt fult. Det är sådant man brukar höra kring 8:e mars från människor som inte begriper vad vi ska ha Internationella Kvinnodagen. Feminister får t ex ofta höra att de borde göra i princip ALLT ANNAT än det de gör för att det finns ju saker som är så mycket värre. Alla orättvisor måste tydligen bekämpas i strikt storleksordning annars kan man lika gärna låta bli."

fredag 18 februari 2011

Två steg fram och ett tillbaka

H: Jag skulle gärna vilja skriva att jag blev frisk och sedan var allting bra. Det är lätt att föreställa sig att det är så det kommer att bli, lika lätt som att tänka "Om jag bara kunde se ut si-och-så skulle jag vara lycklig". Men den senaste veckan har jag inte varit så glad. Eller rättare sagt omotiverat jätteledsen. Efter mycket funderande kom jag fram till att jag är ledsen och frustrerad för att ätstörningen inte fyller sin funktion längre. Jag har tänkt på den och lärt mig att förstå den som min försvarsmekanism, min självmedicinering, min copingstrategi - och ändå var jag inte beredd på att jag skulle bli så förtvivlat ledsen utan den här skyddsvallen, eller avledningsmanövern, som jag alltid kunnat bygga upp mellan mig själv och känslorna genom att tvångs-/hets-/överäta. Och nu fungerar det alltså inte längre, varken psykiskt eller fysiskt, som det "alltid" har gjort. Jag måste lära mig nya sätt att hantera allt som plötsligt gör oväntat ont. Tills vidare hänger jag på ätstörningssidan [Something Fishy] och försöker ha tålamod.

Uppdatering: Eftersom jag läst på och tagit reda på så mycket om ätstörningar och självskadebeteende kan jag också trösta mig med att säga till mig själv: Det är inte galet och irrationellt att skada sig själv. Det löser visserligen ingenting i det långa loppet, men det gör här och nu möjligt att uthärda.
Det är ju bara det att vi ska leva, i längden.

torsdag 17 februari 2011

Lästips: Tanja Suhinina om vita män

M: Dagens måsteläsning är Tanja Suhininas blogginlägg [Hej, vit man!], som tydligt och pedagogiskt belyser normer och privilegier som rör klass, funktionalitet, etnicitet och genus.
Hinner inte skriva mer om det själv just nu eftersom jag sitter i en lämning på jobbet. Men läs!

måndag 14 februari 2011

Dagen till ära...


♥ ♥ ♥ till alltid lika fantastiska Sara Granér som lät oss publicera denna bild.

fredag 11 februari 2011

Flera små segrar

H: Det ligger en bit choklad i mitt kylskåp. Jag vet att det är kanske världens godaste sort (åtminstone i fråga om mörk choklad). Den har legat där i några månader. För en månad sedan fick den sällskap av en burk croissantdeg, som fortfarande står kvar. I skafferiet ligger resterna av filmkvällsgodiset från förrförrförra helgen - och det har inte minskat nämnvärt sedan dess. I frysen finns glassen som blev över efter desserten till söndagsmiddagen.

Jag säger inte att jag varit "duktig" som inte har ätit "dålig" mat - de som läst vad jag skrivit om ätstörningar hittills har förhoppningsvis sett att jag inte tycker att det finns "dålig" mat utan att det handlar om hur den används. Det jag försöker säga genom att räkna upp lite av det som just nu finns hemma är hur jag förhåller mig till mina [trigger foods]. Eller kanske mina före detta trigger foods.

När jag var sjuk fanns det ju inte en chans att jag skulle kunna ha dem i närheten utan att använda dem. Och använda allt, genast. "Jag ska bara ta en sked glass" blev alltid, alltid, alltid "Fan, det är bäst att avsluta det här paketet nu så kan det inte fresta mig mer".

När jag läste igenom mitt svar på Marias fråga om trygghetsmat - inlägget som jag länkat till ovan - märkte jag att jag skrev samma sak gång på gång även om jag inte skrev det rakt ut. Jag har kontroll över min ätstörning. Det är jag som bestämmer nu.

Det är inte så mycket maten som är trygg längre som det är jag. Därför är det lugnt att den finns där.

fredag 4 februari 2011

Vila i frid Stina Sundberg


Igår kväll nåddes jag av beskedet att Feministiskt initiativs talesperson Stina Sundberg har gått bort i cancer. Sverige har således förlorat en engagerad förkämpe för hbtq-personers rättigheter.
"Den långa kamp mot diskriminering som Stina förde kommer Feministiskt initiativ att förvalta och fortsätta driva i det fortsatta feministiska arbetet" skriver styrelsen på partiets [hemsida].
Hej då, Stina.

onsdag 2 februari 2011

"We've got the rage, the one that will make your norms tremble."

M: Jag såg den här videon för första gången igår när en vän postade den på Facebook, och blev helt golvad. Artisten heter [Keny Arkana] och låten La Rage.
Lyssna och - för er som inte kan franska (inklusive undertecknad) - läs.

tisdag 1 februari 2011

Lästips: "The weight"

H: Via en av mina favoritbloggar, [Does Every Woman Have an Eating Disorder?], hittade jag ["The Weight"] där bloggaren Jen Selk skriver om ätstörningar och självbild:

"You are disgusting." That's what I hear in my head. That's what I've always heard.

I NEVER think this way about other people. Never. I don't even like the word fat. Intellectually, I think of it as a kind of hate speech.

I only do this to myself. I only have the capacity to be this mean to myself.

Jag rekommenderar er att gå och läsa det.
När jag gjort det insåg jag att jag kommer ihåg vad jag vägde som 14-åring, före det att ätstörningen började. Och efter, som 15-åring. Jag minns inte hur lång jag var vid de här tidpunkterna, så jag har ingenting att sätta vikten i proportion till. Det stör mig att vikten tydligen var så viktig att jag fortfarande minns den.