torsdag 26 maj 2011

Mer om Joanna Russ

Jag skrev en artikel om Russ i [ETC], där jag bland annat intervjuade litteraturvetaren Maria Margareta Österholm och sf-nestorn John-Henri Holmberg. Här är texten.

*

En radikal visionär är död

Joanna Russ var en briljant stilist och rasande feminist, och hennes böcker är klassiker i sin genre. Nu har en av världens mest inflytelserika science fiction-författare gått bort.

Joanna Russ är en portalfigur inom 1960- och 70-talets science fiction och hennes odiskutabelt mest kända verk är romanen The Female Man, eller Honmänniskan som den kom att heta i svensk översättning. Boken skrevs 1970 men det tog fem år innan den gavs ut eftersom många förlag vägrade att befatta sig med den. The Female Man handlar om ett möte mellan fyra kvinnor, Joanna, Jeannine, Janet och Jael. De kommer från olika världar där relationen mellan män och kvinnor ser olika ut, och de har därför olika strategier för att handskas med tillvaron. På Janets värld utplånades till exempel alla män i en slags pestsmitta 800 år tidigare, och i Jaels värld råder ett fullt utblommat könskrig. The Female Man är en provokativ och nyskapande roman som gav upphov till en intensiv debatt när den gavs ut.
Uppbrutet och experimentellt

Maria Margareta Österholm är författare och doktorand i litteraturvetenskap med genusinriktning vid Uppsala universitet. Hon brukar ta upp Joanna Russ när hon undervisar.

– Jag brukar prata om essän What Can a Heroine Do? or Why Women Can’t Write och om The Female Man. Essän är, trots att den skrevs efteråt, mer eller mindre ett manifest för romanen. I princip allt som Joanna Russ tar upp om möjligheterna att skriva feministiskt gör hon i The Female Man.

För Österholm var Joanna Russ före sin tid.

– Hon låter den tydliga politiken och ilskan finnas med i texten, som är uppbruten och experimentell, och visar att de sakerna kan existera parallellt.

Joanna Russ avled i sviterna efter en hjärnblödning den 29 april. Innan sin död hade hon gett klara direktiv om att inga livsuppehållande åtgärder skulle sättas in om tillståndet blev kritiskt.

Förutom att skriva skönlitteratur skrev Russ även debatterande akademiska verk. Ett av dessa är How to Suppress Women’s Writing, där hon metodiskt går igenom och kritiserar litteraturvärldens outtalade strategier för att kuva skrivande kvinnor. Det är en bok som trots sitt allvarliga ämne är mycket rolig, vilket är typiskt för Joanna Russ stil.

John-Henri Holmberg är redaktör, översättare och bokförläggare. Han har sedan 1970-talet haft en betydande roll i fråga om att lansera science fiction (sf) i Sverige och har dessutom varit engagerad i att lyfta fram skrivande kvinnor i genren. För Holmberg är Joanna Russ en av de största.

– Hon var absolut inte den enda feministen i sjuttiotalets sf, men hon var den första radikala och ideologiska feministen inom genren och dessutom den stora idégivaren, både genom sitt briljanta sätt att formulera sig och genom skärpan och originaliteten i hennes texter. Hon var också teoretiker och aktiv inom feministrörelsen utanför sf-litteraturen, vilket var betydelsefullt; hon var länken mellan sf och både den akademiska världen och den feministiska diskursen. Joanna Russ var också en överväldigande begåvad människa.

Senare i livet drabbades Joanna Russ av en skada som gjorde att hon hade ständiga ryggsmärtor, och hon led även av kroniskt trötthetssyndrom. Det inverkade negativt på hennes produktion och hon drog sig även tillbaka från att undervisa. Vad Joanna Russ hade haft för inflytande om hon kunnat fortsätta skriva kan vi bara spekulera i, men John-Henri Holmberg tycker att hennes stjärna slocknade för tidigt.

– Tyvärr fick hon inte möjligheten att uppfylla sin potential som författare. Hade hon kunnat göra det så skulle jag se henne som en av de två eller kanske tre etiketterade sf-författare som skulle ha varit värda ett Nobelpris.

*

Här är några lästips.

Picnic on Paradise (1968)
The Female Man (1975)
We Who Are About To… (1977)
How to Suppress Women’s Writing (1983)
The Hidden Side of the Moon (1987)
To Write Like a Woman (1995)
What Are We Fighting For?: Sex, Race, Class and the Future of Feminism (1997)

fredag 20 maj 2011

Självhat och förändring

H: Okej. Cissi Wallin har skrivit en kolumn i Metro - jag vet inte när, eftersom jag hittade den i form av ett urklipp på jobbet och den inte verkar finnas på nätet - med rubriken "Älska dig själv - 10-talets värsta lögn". Texten går ut på att det kanske inte är "sunt, sett ur ett rent allmänmänskligt perspektiv" att vi är nöjda med oss själva när vi är "överviktiga, sönderstressade och redan alldeles för egocentriska". Det sista citatet en beskrivning av folkhälsan i Sverige.

Jag kan förstås bara tala för mig själv och för mig fungerar missnöje och självhat inte alls som utgångspunkt för positiva förändringar. När jag tyckte illa om mig själv kunde jag inte ha brytt mig mindre om hur jag mådde fysiskt och psykiskt. Det var helt i sin ordning att jag hetsåt tills det kändes som att hjärtat skulle stanna eller att jag svalt och tränade så att kroppen bröts ner. Vem brydde sig om hur jag mådde och vad jag gjorde mot mig själv? Inte jag i alla fall och ingen annan hade kunnat stoppa mig.

Sedan började jag någonstans tycka bättre om mig själv. Jag vet inte varför egentligen. Kanske för att jag hamnade så långt ner som jag kunde tillåta mig själv att hamna. Kanske för att jag började tycka att jag kanske inte var bra som jag var, men åtminstone envis. Jag började få perspektiv utan att "tänka positivt" om "volanger" och "tigerränder" i stället för "valkar" och "bristningar". Och hela tiden blev det lite lättare för även om det kom bakslag kunde jag aldrig halka tillbaka till ruta ett igen, för den gången jag stod på ruta ett visste jag inte ens att det gick att ta sig därifrån. Sedan förstod jag att det var möjligt. Fast inte lätt.

Jaha, och vad var det som var så bra med det då? Inte så mycket för den som ser det utifrån, kanske. Jag har inte förändrat mig särskilt mycket utseendemässigt.
Däremot bryr jag mig om hur jag mår, och jag mår bra. När jag förändrar saker med mig själv gör jag det för att se om det kan få mig att må ännu bättre, inte för att tillfredsställa någon annan. Jag vågar göra sådant jag är rädd för, eftersom jag vet att även om jag misslyckas med det jag tar på mig eller om en relation inte fungerar betyder det inte längre att jag tappar bort mig själv. Jag orkar engagera mig. Jag kan bry mig om hur andra mår. Jag är missnöjd med andra saker än mig själv, som att arbetsklimatet förutsätter att vi ska stressa sönder oss och att det finns en hel industri som bygger på att jag ska vilja shoppa mig till ett perfekt yttre, men som ändå aldrig kommer att göra mig nöjd.

Utifrån den erfarenheten tror jag att en genom att vara tillåtande mot sig själv och tycka om sig själv har ganska bra förutsättningar för att göra skillnad. Även om det inte heller är lätt.

onsdag 18 maj 2011

Intervju med Rebecca Walker

M: Förra veckan intervjuade jag [Rebecca Walker] i [ETC]. Här är artikeln. (Tilläggas kan att vi kom in på ämnet relationsanarki också, som hen inte visste något om men tyckte var väldigt intressant. Fortsättning följer på den punkten.)

*

Tjugo år med tredje vågen

Rebecca Walker har med sina böcker och föreläsningar blivit en fixstjärna inom den samtida feministiska och antirasistiska ­rörelsen. Den senaste veckan har hon varit i Sverige för att hålla skrivarworkshops och ge föreläsningar. ETC fick en pratstund med en jäktad inspiratör.

Dagen innan vi träffas har Rebecca Walker hållit ett föredrag om alternativa familjebildningar på den queerfeministiska bokhandeln Hallongrottan, ett ställe som hon talar sig varm för. Även denna dag är späckad men vi lyckas hinna med en intervju innan det är dags för henne att dra vidare till nästa föreläsning.

1992 grundade Rebecca Walker [Third Wave Foundation], som arbetar med att stötta unga kvinnor och transpersoner mellan 15 och 30 år. Nästa år fyller organisationen 20 år.

– Third Wave Foundation är baserad på ett [intersektionellt perspektiv] (en problemformulering där olika maktordningar samverkar, red. anm.). Vi finansierar projekt som försöker sammanföra frågor om etnicitet, klass, genus och sexuell läggning. Vi ger också direkt ekonomiskt stöd till kvinnor som måste göra abort eftersom den reproduktiva friheten för kvinnor har blivit väldigt inskränkt i USA. Bara 15 procent av alla amerikanska counties har kliniker som erbjuder abort och många kvinnor har inte råd att resa till en annan delstat, säger Rebecca Walker.

Samarbetar ni med [Planned Parenthood] (en organisation som arbetar för att underlätta familjeplanering)?

– Ja, och de är i skottlinjen nu. Högern försöker beröva dem alla statliga bidrag. Den har utmålat Planned Parenthood som att de främst erbjuder aborter, men det är bara tre procent av deras verksamhet som har med det att göra. Resten handlar om preventivmedel, sexualupplysning och behandling av könssjukdomar.

Du berör ämnen som etnicitet, könsroller och klass när du pratar och skriver. Hur viktigt är det att ha ett intersektionellt perspektiv?

– Jag tycker att det är fundamentalt. Jag använder personliga reflektioner i det jag skriver eftersom det känns som att min kropp är del av de frågor jag tar upp. Jag har blandad bakgrund, är bisexuell, mångkulturell och har levt i olika klasskonstruktioner och har upplevt hur dessa olika positioner har samverkat för att antingen underlätta eller försvåra i vissa situationer. Det är svårt att förstå en människa eller ett samhälle utan att se hur dessa faktorer formar ens liv. Exempelvis kommer en rik somalier här i Sverige förmodligen ha andra erfarenheter än en arbetarklasskvinna, som har privilegier för att hon är vit men saknar ekonomisk trygghet.

I Sverige finns det folk som menar att antirasism och feminism splittrar arbetarrörelsen och att alla problem kommer att lösa sig i ett klasslöst samhälle.

– Det är en intressant fråga, men jag tycker att det är naivt att tro att arbetarklassen inte påverkas av etnicitet och genus och inte skulle tjäna på att inkludera de aspekterna i rörelsen. Det är som att säga att alla arbetare är jämställda. Och det är de inte. Hur kan du utplåna orättvisor utan att ta upp dem? Jag vill gärna se en plan för hur det skulle gå till.
"Fler fattiga och fängslade"

Du beskriver dig själv som en optimist. Skulle du säga att vi är mer eller mindre fria om fem år?

– Jag tror att fler människor kommer att vara fattiga och hållas inspärrade samt lida av sjukdomar på grund av klimatförändringarna. Förhoppningsvis är vi friare i våra personliga roller. Men de konservativa vinner mark i USA, och det verkar vara en global trend. Jag är försiktigt optimistisk, men bekymrad. Jag har ett barn och för hans skull hoppas jag att framtiden blir bättre och att det fortfarande finns ren luft och tillgång till vatten.

måndag 16 maj 2011

Lästips: xkcd



M: [xkcd] är en fantastisk serieblogg av Randall Munroe. Återkommande teman är vetenskap, jämställdhet, nördskap och existentiell ångest. Det här är ett av de senaste inläggen.

Och lyssna här:

‎"You don't become great by trying to be great. You become great by wanting to do something, and then doing it so hard that you become great in the process."

"Ett nytt favoritcitat!" sade Hanna. Jag håller med.

lördag 14 maj 2011

Tack för allt, Joanna Russ!

M: En av världens viktigaste författare har gått ur tiden. Tidigare i veckan ringde en vän upp mig och sa att [Joanna Russ] avlidit i sviterna av ett strokeanfall.

Russ är en av mina absoluta favoritförfattare. Ingen har på samma sätt kombinerat ilska, radikalism och utopiska visioner i sitt berättande. I den oerhört bra science fiction-klassikern [The Female Man] (1975) står de fantastiska formuleringarna som spön i backen, och varje gång jag läser den får jag lust att göra nya understrykningar.

Första gången jag läste The Female Man läste jag SCUM Manifesto samtidigt, och de har en del gemensamt I sin beskrivning av ”män”, maskulinitet och samhällsnormer. Läs och njut:

“Man, one assumes, is the proper study of Mankind. Years ago we were all cave Men. Then there is Java Man and the future of Man and the values of Western Man and existential Man and economic Man and Freudian Man and the Man in the moon and modern Man and eighteenth-century Man and too many Mans to count or look at or believe. There is Mankind. An eerie twinge of laughter garlands these paradoxes. For years I have been saying Let me in, Love me, Approve me, Define me, Regulate me, Validate me, Support me. Now I say Move over.

Professor Russ var också litteraturvetare och var en stark kritiker av sexismen och rasismen i litteraturvärlden. Boken [How to Suppress Women’s Writing], där de härskartekniker som används mot skrivande "kvinnor" metodiskt betas av och kritiseras, är nog det bästa – och roligaste – akademiska verk jag läst.

Tråkigt nog verkar nästan inga stora medier alls, med undantag av New York Times, ha uppmärksammat Russ död, vilket är upprörande – och ironiskt – med tanke på att hen så tydligt belyste det motstånd, bland annat osynliggörande, som drabbar många andra författare. Joanna Russ dog den 28 april och jag fick reda på det först två veckor senare, av min vän som läst det i en status på Facebook…

Här är några som skrivit om det.

[New York Times]

[The Mumpsimus]

[SF-bokhandeln Malmö]

Jag vill avsluta med ett citat av Joanna Russ som jag tycker oerhört mycket om, och som sammanfattar mycket av mina egna tankar kring politik, skrivande och berättande (och nördskap!). Det är från essän On The fascination of horror stories, including Lovecraft’s I boken To write like a woman (Indiana University Press, 1995):

“In a perfect world I would not have to be a feminist and gay activist and I could spend my life discussing H. P. Lovecraft.”

Tack för allt du gav oss, Joanna.
<3