måndag 1 augusti 2011

I believe in the nightmare called love*

M: Det här inlägget är en snabbt hoprafsad reaktion på inlägget [C'est n'est pas frihet ni autonomi] på bloggen Glitterfittorna. Ha därför överseende med bristande stringens, språkslarv och allmänt babbel.

Om jag ska börja med att vara utgå från mig själv, vilket även Anna Tholl gör i sin text, så är jag så urbota trött på att behöva stå till svars för sedernas förfall, samhällets uppluckring och civilisationens kollaps på grund av att jag inte köper idén om att tvåsamhet är bäst för alla, när jag själv inte ser någon som helst anledning att kritisera folk som lever tvåsamt, gifter sig, skaffar barn, vill vara hemmafruar etcetera.
Och nu är jag tydligen liberal också.

Jag tycker inte att Anna Tholls kritik av ickemonogama relationer ”från vänsterfeministisk ståndpunkt” skiljer sig särskilt mycket från den slentrianmässiga kritik hen säger sig vilja undvika. Och det finns en hel del märkligheter i resonemangen som jag vill bemöta – från mitt vänsterfeministiska håll.

Inledande brasklapp: Jag vet inte vad det är för typ av ickemonogama relationer som Anna Tholl kritiserar. Är det polyamori? Relationsanarki? All ickemonogami? Det verkar vara det sistnämnda, vilket jag kommer att utgå ifrån.

Det svepande grundantagandet i texten verkar vara att avsteg från mononormen alltid innebär större otrygghet än monogami samt att det i stor utsträckning går ut på att ”killar” prackar på osäkra ”tjejer” överenskommelser om ”öppenhet” för att få knulla runt.

Dessutom skriver Anna:
” … att finna lösningar på detta genom att helt avskaffa parrelationer (vilket jag hävdar att den "öppna relationen resulterar i)” anser jag är att inte bara kasta ut barnet med badvattnet utan i värsta fall även sig själv och sin integritet.” (min kurs.)

Det låter inte så roligt. Men är inte otrygghet och svartsjuka supervanligt även i tvåsamma relationer? Och på vilket sätt resulterar öppna relationer i att parrelationer ”helt avskaffas”?
Det är som att säga att en ökad acceptans för samkönade relationer riskerar att utplåna heterorelationerna, eller att homoäktenskap förstör äktenskapet som institution.
Jag gillar inte att göra sådana här liknelser, men kräftor kräva dessa drycker. (Jag skulle även kunna beskriva hur kontroll- och normaliseringsprocessen i våldsamma relationer har starka kopplingar till monogamibaserad svartsjuka, men det vore inte snällt av mig).

Anna Tholl skriver även:
” … att hävda att parrelationer kväver människor är att förvirra dem med sätten man organiserar, utövar och handlar i en relation.”

Eh, ja. Men en förkrossande majoritet av de som lever ickemonogamt skiter för det mesta i om andra inte gör det och ”hävdar” ingenting om monogami. I stället är de inriktade på att få sin/a egna relation/er att fungera. (Ja det finns svin som gärna hittar anledningar att skuldbelägga andra, men där leder monogamiförespråkarna fortfarande med typ 1000-1.)

Den koppling som görs till arbetsmarknadens utveckling har jag inte mer att säga om än att den är långsökt och inte håller streck. En kan lika gärna referera till någon socialistisk tänkare och hävda att tvåsamhet per definition alltid innebär känslomässig ”kapitalism”. Och det vore direkt intellektuellt ohederligt av mig att påstå något sådant.
Anna Tholl verkar ha en syn på ickemonogama relationer som bygger på bilden av den så kallade ”fria kärlek” som hörde 1960- och 70-talen till, då många utnyttjade och sårade varandra under förevändningen att ingen kunde äga någon annan, och att graden av frigjordhet stod i proportion till antalet partners. Men det har hänt en del sedan dess.

Det går så klart inte att förstå kärlek utan att förstå makt. Men maktstrukturer förändras, och det gör formerna för kärleken också. Att basera sitt angrep på så kallade ”öppna relationer” på en generaliserande hopbuntning, konstruerade axiom samt en kritik av kapitalismens utveckling under 30 år tycker jag skjuter högt över målet. Ska jag kontra med att citera Kapitalet? Jag avstår helst.

Finns det då ingen som utnyttjar/förtrycker sina partners i den ”fria kärlekens” namn idag? Självklart gör det det. Precis som det finns de som använder monogami- och svartsjukenormer för att utnyttja, kontrollera eller förtrycka sin partner. Och för vissa kan det kanske vara önskan om monogami som leder till den ”kärlekens anomi”, som Anna Tholl beskriver.
Betyder det att det är fel på de ena eller den andra relationsformen är ”bättre” än den andra? Jag tycker inte det.

Anna har dock rätt i en sak: Trygghet är viktigt i relationer. Men känslan av trygghet och/eller stabilitet är inte avhängig graden av monogami. Om jag ska vara personlig igen så har jag känt mig betydligt tryggare i flera av de ickemonogama relationer jag har/har haft än i motsvarande monogama sådana. För att vi har KOMMUNICERAT. Och det är lyckligtvis något som jag blir bättre på för varje år som går, och för varje människa jag lär känna.

Jag misstänker att fördomarna mot ickemonogama relationer till stor del beror på slarv. Om folk tror att de bara kan ”prova på” dem utan att fundera över vad de innebär och vilka situationer som kan komma att uppstå så tycker jag att de ska tänka ett varv till innan de ger sig in i något. Och om de hamnar i situationer där de blir sårade eller sårar andra så kanske det inte innebär att ickemonogami per se är odugligt och förtryckande för alla som lever så?

Självklar slutsats: Ickemonogami fungerar för en del, men inte för andra. Precis som monogami. Låt därför folk välja det som de själva föredrar utan att skuldbelägga dem.
Om denna åsikt gör mig till ”liberal” så förklarar jag mig själv skyldig. Men att jag i och med mitt ickemonogama leverne skulle utöva ”en ny sorts förtryck” är ett påstående som är riktigt oförskämt.

* Titeln är lånad från en textrad i Sarah Noxx låt Colder and Colder. Texten i rubriken har ingenting med de beskrivna relationsformerna att göra.