fredag 30 mars 2012

”Du ska nog se att det går över”*

M & H: Hyllade [Tomboy] skildrar ett barn vars könsidentitet det råder delade meningar om. Men filmen saknar både nyskapandekraft och mod att lyfta skulden från det utsatta barnet.

Tioårige Michael flyttar med sin familj – mamma, pappa, lillasyster och ett syskon till på väg – till ett nytt förortsområde. Med hjälp av jämnåriga grannen Lisa blir han snabbt en i gänget av sommarlovslediga barn. Men en dag tvingar mamman på honom en klänning och säger till de andra barnen att han är en flicka.

Så hade historien om Michael kunnat berättas i den franska filmen Tomboy, som har premiär på Folkets bios biografer i dag och presenteras som "en coming of age-film, om förhållandet mellan föräldrar och barn och det ännu mer komplicerade förhållandet mellan hjärtat och kroppen".

I den officiella sammanfattningen av filmen berättas om flickan Laure "som nyinflyttad i ett område tas för att vara pojke och bestämmer sig för att spela med. Beslutet är kanske inte helt genomtänkt och får till slut ohållbara konsekvenser, men leder också till funderingar om kön och identitet".

Först en kvart in i filmen får vi höra Michael kallas ”Laure” och strax därefter, som om vi behöver bevis, reser sig det nakna barnet ur badkaret. Efter detta är könsmarkörerna många och tydliga. Den gravida mamman spelar ut barnen mot det väntade syskonet, en pojke, och ger Michael komplimanger när han har blivit sminkad av Lisa.
Utgångspunkten är att Michael är en flicka, och det är en uppfattning som kommer att stå sig filmen igenom.

Tomboy har många likheter med [Boys Don’t Cry], den dramatiserade berättelsen om Brandon Teena som utsattes för transfobiskt hatbrott och mördades i Nebraska 1993. Flera scener i filmerna liknar varandra: bland annat spelar hårklippning en symboltung roll. Men förutom att Tomboys huvudperson och hans vänner är några år yngre är den mest slående skillnaden att Michael inte dör på slutet. I övrigt är det som om ingenting har hänt sedan Boys Don’t Cry 1999. Det duger inte. I berättelsens slut måste det finnas utrymme för annat än huvudpersonens död eller anpassning.

Det är helt enkelt inte längre nog att transpersoner finns representerade i populärkulturen. Frågan är hur de representeras – om de bara ”får” finnas eller om de ges en röst, antingen själva eller genom att någon talar i deras sak. I fråga om barn är det sistnämnda avgörande. Tomboys syfte är oklart då den framställer Michaels beteende som problematiskt och mer eller mindre ursäktar omgivningens negativa reaktioner.

Förvånande nog var det ibland bättre förr.
Den belgiska filmen [Mitt liv i rosa] (1997) har samma tematik, men med några avgörande skillnader. Föräldrarnas acceptans för sjuårige Ludovics vilja att klä och bete sig könsöverskridande växer fram gradvis. I Tomboy sker ingen utveckling – där ursäktas till och med mammans övergrepp och ses som att det korrigerar "problemet”, som anses vara barnets egna beteende. I Mitt liv i rosa är det tydligt att det är samhället som är problemet. Det exemplifieras tydligt i pappans förvandling: till en början tycker han otroligt illa om Ludovics beteende, för att gradvis bli alltmer accepterande. Mitt liv i rosa ryggar inte för de svåra frågorna – familjen drivs bokstavligen från jobb, skola, hus, och hem. I jämförelse med detta framstår könsöverskridandet på slutet som mindre problematiskt.

Till skillnad från Tomboy har Mitt liv i rosa ett slags voice of reason, en karaktär (mormodern) vars reaktioner får de transfobiska fördomarna och attityderna att framstå i all sin fulhet. Hon förstår inte alltid Ludovics beteende, men accepterar det och finner sig i situationen. Det är tydligt att hon respekterar barnet och har dess bästa för ögonen. Pappan i Tomboy står förvisso för en mer accepterande attityd än mamman, men är mestadels frånvarande. En ljuspunkt är här lillasystern, som snabbt använder Michaels rätta namn och pronomen och är stolt över sin storebror.

Både Tomboy och Mitt liv i rosa belyser samhälls- och familjenormer, men på olika sätt; i Tomboy är de mer eller mindre förstenade och tvåkönsmodellen ses som naturgiven, rigid och närmast omöjlig att omkullkasta. I Mitt liv i rosa är den "nystart" som följer på övergreppet – att familjen stöts ut ur granngemenskapen – betydligt mer hoppfull än i Tomboy. För Ludovics räkning går det att föreställa sig att en transidentitet kan utvecklas vidare.

Om "coming of age" innebär att könsöverskridandet ”går över” kan Tomboy sägas vara en lyckad skildring. Men den som väntar sig en film som angriper det verkliga problemet, att människor – även barn – inte respekteras för vilka de är, kan se fram emot att bli besviken.

* Rubriken är inspirerad av Cecilia Neant-Falks utmärkta dokumentär [Du ska nog se att det går över] från 2003.

3 kommentarer:

M. Lindman sa...

Hej och tack för recensionen!

Jag såg Tomboy för ett tag sen så det kan hända att mina minnen är grumliga. Å ena sidan håller jag med er att det är så jädrans trist med filmer där transpersoner representeras i tragikens ljus. På det sättet var den franska filmen bättre.

Själv uppfattade jag filmen lite annorlunda än ni (och det kan hända att min tolkning är för snäll, att jag borde se filmen på nytt och vara mera kritisk). Jag tyckte inte att filmen stämplade fast en identitet på barnet - snarare tyckte jag att filmen hela tiden visar hur 'identitet' kan bli något väldigt destruktivt: mamman tvingar på ungen en flickidentitet, de andra kidsen spelar upp en normerande manlighet där Michael upptas i gemenskapen, som är en gemenskap med strikta villkor.
För min egen del tyckte jag att filmen var ett slag i magen: en film om kön som våld och att slutet därför blev ett tillspetsat sätt att visa på detta våld som försiggår i olika former (i mildare former i ungarnas lek).

Den där scenen i badet förstod jag inte som att 'här ser vi barnets verkliga kön' utan som att tittaren själv måste förhålla sig till vad hen ser. Men igen: kanske är jag välvillig i överkant.

Men som sagt: kanske borde jag se filmen på nytt.

PS: Tack för en superbra blogg!

Grovt Initiativ sa...

Jag håller med M. Lindman, jag såg filmen helt annorlunda. Och marknadsföringen verkar ju ha fuckats upp helt av citaten att döma, det är ju knappast något ogenomtänkt hyss att vara pojke som Laure sysslar med.

Jag fattar inte alls på vilket sätt det skulle ursäktas att omgivningen pressar Laure eller blir våldsam. Det är tydligt obehagligt när man ser Laure tvingas in i en obekväm roll, dito kläder, och gå på avslöjarturné. Man kan säkert som tittare tycka att Laure har det problematiska beteendet, men då för att filmen inte ger så tydliga motiv eller värderingar alls, och folk ju tyvärr brukar se genusmyterier på det sättet.

Jag ser det inte heller som anpassning vad som händer i slutet, utan att Laure efter outandet ändå får vara sig själv utan behov av att låtsas under annat namn. Det är ju inte säkert att det viktiga är att få ett pojknamn, eller passera öht, utan att det är metoden Laure använt tidigare för att få tillträde till "rätt" genus.

(Sminkningen ju var för övrigt en helt genialisk scen där Laure och Lisa i sin egen kontext har en helt "normal" barnslig lek med genus som vilket pojk- och flickpar som helst. Och så kommer Laure hem och det betyder plötsligt något helt annat när mamman kommenterar.)

johanna sa...

SUPER! tänkte precis såhär när jag såg tomboy.