Fråga och svar

H: Det kom en kommentar på [mitt förra inlägg] som väckte så mycket tankar hos mig och som jag skrev ett så långt svar på att det fick bli ett eget inlägg. Anonym skrev:

"Det här var intressant; jag som ofta pratar om fettförbränning mest för att folk frågar mig och jag har en grundläggande förståelse för hur det går till, vill gärna vet hur jag ska relatera till sådana frågor för att kunna respektera dom personer som har eller har haft ätstörningar som kan tänkas finnas i omgivningen.

Och finns det andra saker som kan vara bra att veta när en pratar om näringslära eller träningslära för att kunna respektera dessa personer?

Den grundläggande informationen jag har fått från KÄTS har mest behandlat hur en ska agera som anhörig och inte hur en ska agera i en mer publik situation eller i en diskusion där personer som har eller har haft ätstörningar mycket väl kan förekomma utan ens vetskap. Och jag känner inte riktigt att den lilla kunskap jag har om ätstörningar räcker till för hur jag ska agera i sådana situationer.

Tacksam för svar!"

Jag vill börja med att nyansera mig lite. Det är klart att det finns en massa individuella anledningar till att människor intresserar sig för kalorier och fettförbränning, och det är inte min mening att skuldbelägga dem för det intresset. Men att tyckas förutsätta att alla alltid är intresserade av att och vill och strävar efter och mår bra av att bränna kalorier och/eller gå ner i vikt - till exempel genom att som instruktör på en idrottsanläggning peppa en hel grupp med kaloribrännarargument eller att som kollega recensera sitt eget och andras ätande vid lunchbordet -, det är där jag tycker att det blir fel och kan bli obehagligt och otryggt för många. Vi får en kaloribrännar- och viktminskningnorm som jag tror skapar en massa stress kring och ångest för mat. Min utgångspunkt är att prat om kalorier, fettförbränning, viktnedgång och så vidare ska vara ett tillval, inte något som serveras obligatoriskt i publika situationer.

Å, men om du har information från [KÄTS] känner du säkert redan till många föreställningar om ätstörningar och att de inte stämmer (att det främst är tonårsflickor som drabbas av ätstörningar, att anorektiska ätstörningar är vanligast, att det brukar går att se på människor om de har en ätstörning med mera), det är jättebra! Jag uttrycker ibland skepsis mot KÄTS - det är väl ganska självklart att en hittar en betydande förekomst av ätstörningar bland tonårsflickor om det är den grupp där en letar (KÄTS ätstörningsstatistik baserar sig på gruppen flickor och kvinnor i åldern 13-30), och att ätstörningar därmed av många uppfattas som sjukdomar som främst drabbar tonårsflickor -, men de gör också mycket bra, bland annat nyanserar de bilden av ätstörningar genom att inte bara tala om kliniska ätstörningar (diagnoser; till saken hör att diagnoskriterierna för ätstörningar är hårda).

En annan utgångspunkt för mig är att det inte bara är de kliniska ätstörningarna som "räknas", utan att ätstördheten också är ett större problem än de individuella ätstörningarna (utan att på något sätt förminska lidandet det kan innebära att som individ ha en ätstörning eller att vara anhörig till en person med en ätstörning). Bland annat tycker jag att sättet vi pratar om mat och träning på ofta är helt sjukt. Varför skulle målet med att äta vara att vi ska förbränna det vi har ätit, vore det inte vettigare att äta för att orka med det vi vill och behöver göra? En sak som jag stötte på nyligen var ett företag som skrev om några efterrätter eller vad det nu var som "syndigt goda". Är mat en fråga om religion eller moral? Det omoraliska med mat är väl att många har tillgång till mat i överflöd medan många andra inte ens har tillgång till den mat de behöver - inte vissa livsmedel eller smaker.

Okej, rent praktiska idéer då. Jag utgår från en träningssituation nu eftersom det var det jag fastnade för den här gången, förhoppningsvis går det att överföra till andra omständigheter.

Om jag ska drömma lite skulle jag önska att idrottshallen eller gymmet vore en mer kaloritryggad zon än den/det är nu. Att instruktörerna på gruppträningar inte pratade om det, att vågen i omklädningsrummet flyttades in i ett avskilt utrymme, att kaloriräknarfunktionen var ett aktivt tillval på gymmaskinerna.

Men direkta frågor bör kanske besvaras. Är det möjligt att, utan att det blir utpekande, prata om fettförbränning och så vidare specifikt med dem som är intresserade? Eller att ha den informationen tillgänglig på annat sätt, till exempel i en broschyr?

Om inte det är möjligt, utan diskussionen sker i en grupp där det kan antas finnas olika intressefokus, kanske markera att fettförbränning och så vidare är en av många möjliga aspekter på träning. Om något måste sägas om det i en publik situation kanske säga något i stil med "nu är det här inte intressant för alla, men ..." Prata om och lyfta fram många möjliga aspekter på träning som kan vara av intresse för flera: ökat välbefinnande, mer ork, bättre sömn, utlopp för stress ...

Sedan kommer det att vara personer som har eller har haft ätstörningar närvarande utan ens vetskap. Det är inte - eller åtminstone bara i få fall - möjligt att avgöra vilka, och jag vill inte lägga det ansvaret på någon träningsinstruktör eller liknande. Däremot ansvaret för vad en säger som till exempel träningsinstruktör. Att inte förutsätta att personer som har erfarenhet av ätstörningar inte finns i gruppen och att inte förutsätta att kalorier, vikt och kroppsform är av intresse för alla och därför inte utgå från kalorier, vikt och kroppsform för att motivera till träning.

Hoppas att detta var i alla fall en början till svar. Sist men inte minst vet jag att det finns många kloka tankar om bland annat dessa frågor hos [TransForm], så jag kan varmt rekommendera att ta kontakt med dem!