måndag 26 mars 2012

Kommentarsväxling

H: Jag fick så fin respons på mitt [frustrerade inlägg om kropps- och matkommentarer], och jag tror att den kan vara intressant läsning både för den som får den typen av kommentarer om kropp och mat – och träning! – och för den som kanske ger dem. Tack jenks!


jenks: En sak som jag som f.d. ätstörd är trött på är att bli omyndighetsförklarad. Det är som om jag är diskvalificerad när det kommer till att få fatta mina egna beslut om hur jag äter och tränar.

Jag är så trött på att folk iakttar vad jag äter, hur jag äter och hur mycket jag tränar.
Jag älskar att träna, men det är tydligen inte ok för människor som har en extremt förenklad syn på ätstörningar.

Jag måste alltid äta om folk bjuder mig på godsaker, eftersom de (om de känner till min historia) annars ser på mig med misstänksamhet. Det här är så kränkande. Jag tycker det är jobbigt och vet inte hur jag ska konfrontera dessa vänner med hur jag känner.

Extra jobbigt är det om man är bland folk, om man kanske äter middag och säg äter sig mätt på maträtten och inte känner för att äta efterrätten - jag vågar inte göra som jag vill utan känner mig tvingad att anpassa mig för att slippa bli sedd som SJUK.

Jag förstår inte varför folk gör så här?
Och varför tror ens vänner att det är ok att prata om mig och spekulera om mig och mina ätstörningar med varandra?

Jag är tillexempel en kompis som jag berättat allt för.
Förra sommaren sprang jag väldigt mycket (inte för att jag är sjuk, för att jag vill och för att jag älskar det) och då tog hon sig rätten att prata om mig med en bekant (som jag valt att inte berätta för om ÄS) om att jag haft anorexi och sen började något slags ifrågasättande av min livsstil.

Känner du igen det här?
Vad ska man göra?
Jag orkar liksom inte bry mig, känner bara att de trampar på min integritet.

Hanna: Ja, jag känner igen det du beskriver, men snarare för att människor har delat sina erfarenheter av ätstörningar med mig än för att jag har befunnit mig i liknande situationer själv. (Jag har erfarenheter av att bli omyndigförklarad som till exempel f.d. deprimerad, men det är inte riktigt jämförbart ändå.) När jag var sjuk var det ingen som visste det förrän jag själv fattade att jag hade en ätstörning och började prata om det (och skrev om det här), eller anade det gjorde några säkert, men i efterhand är det bara en person som har sagt att den märkte det då. Dels har den personen kunskaper i medicin och erfarenhet av ätstörda, dels umgicks den inte så mycket med mig i vardagen, så det är verkligen inte självklart vem som kan upptäcka (om det går att upptäcka) att någon har en ätstörning. Många som har en ätstörning har inte en sådan vikt att människor börjar oroa sig för dem av den anledningen, och även om en umgås mycket med en person i vardagen är det sällan en är med hela tiden, vid varje måltid, varje toalettbesök, varje träningstillfälle och så vidare. För utomstående kan att älska att träna och att vara sjukligt besatt av att träna se likadana ut. Alltså, det finns en massa ätstörningar som inte uppmärksammas av utomstående. Slut på lång utläggning om upptäckbarhet.

Du beskriver det som att du hela tiden måste bevisa för folk att du inte är sjuk, och jag förstår att det gör dig trött och att det är jobbigt. (Bilden av vem som är frisk och vad som är friskt framstår också som väldigt förenklad och som ganska snäv. För vem är det okej att träna mycket eller att hoppa över efterrätten om en inte är sugen? Skulle det anses som okej att ifrågasätta någon som gör det med "Varför tränar du så mycket/Varför tar du ingen efterrätt, bantar du eller?" och skulle det säga något annat om ens syn på personen?) Du har gått från att ha anorexi till att bli f.d. ätstörd (nu vet jag inte hur din tillfrisknandeprocess såg ut, men oavsett är det en jäkla bedrift att ta sig därifrån och dit), nu blir du iakttagen och ifrågasatt och personer som står dig nära spekulerar om dig och dina ätstörningar. (Det är ju något som kan vara sårande i sig, att människor tar sig rätten att prata om en och berätta saker om en.)

Sedan har situationen förstås (minst) två sidor (utan att säga att det är du mot dem, så enkelt är det inte). Å ena sidan du, som ska ha respekt för att du är frisk. (Du använder inte det ordet och jag vet att alla f.d. ätstörda inte identifierar sig med det - eller lägger samma innebörd i det -, jag hoppas att det är okej att jag använder det med det här förtydligandet.) Å andra sidan dina vänner, som säkert oroar sig för att de gillar dig, för att de vet att ätstörda kan vara manipulativa och sakna sjukdomsinsikt (vilket många ätstörda kan vara och göra, men långt ifrån alla!), för att de har hört att ju snabbare en får hjälp för en ätstörning, desto bättre chans har en att bli frisk och så vidare. Att det finns omtanke, även om den träffar snett.

Går det att prata med dem om saken? Du behöver inte säga att du uppskattar omtanken (om du inte känner att du gör det också), men just det som du skriver, att du känner att du blir iakttagen och ifrågasatt och att det får dig att må sämre än du skulle kunna göra. Jag vet inte hur långt tillbaka i tiden din anorexi ligger, men någon gång måste du ju sluta att misstänkas för att vara sjuk. Jag tycker också att du borde få välja vilka personer som vet om att du har varit sjuk och att du om du vill att någon ska veta det ska få möjlighet att berätta det för den själv i första hand.
Sedan tycker jag att om personer i din närhet oroar sig för dig skulle de kunna ta upp det med dig till att börja med i stället för att prata om dig. Som sagt, att alla ätstörda skulle vara manipulativa och sakna sjukdomsinsikt är en förenkling, och eftersom du har tillfrisknat kan jag tänka mig att du har bättre koll än många andra på var dina gränser för friskt ätande och tränande går och att du skulle kunna be om hjälp om du känner att du får problem med det.

Och! jag ser att du visst orkar bry dig, du skriver ju, du analyserar, du berättar hur det känns. Det är bra. Fortsätt med det.
Om du framöver orkar bry dig mer tror jag att det kan vara bra att göra det genom att konfrontera vännerna med hur du känner, min erfarenhet är att ens integritet nöts om den trampas på gång på gång. Men det du gör nu är bra. Du trampar inte på din egen integritet.

Jag tror att det finns en massa olika erfarenheter bland dem som läser här, så känner ni igen er, har ni tips - skriv gärna!

jenks: Tack för svar =)
Jo, det är verkligen sant. Jag var lite upprörd när jag skrev, det är klart att det är svårt för människor utan erfarenhet av ÄS att förstå. Och det är klart att oro grundat på omtanke kan slå fel.
Det är inte alls så att jag måste bevisa det konstant, men jag kan känna att vissa enstaka personer tycker att jag måste ”bevisa” att jag är frisk. Men grejen är att det inte är något bevis, precis som du säger, så är man inte med en människa vid alla dens måltider. Så även om en person en person man misstänker är sjuk äter en kaka så innebär det inte att den är frisk – bara för att du såg den äta en kaka.
Om du förstår.

Till saken hör att de flesta (utom en som också vart ätstörd) aldrig någonsin frågat mig direkt om mina ÄS. Jag talar aldrig, förutom med andra ätstörda, om min egen personliga sjukdomstid. Jag har dock pratat om ÄS ur ett politiskt perspektiv – alltså som feminist. Och då har jag använt min egen erfarenhet – fast utan att berätta hela helvetet liksom. Det är så de flesta vet.

Jag tycker man skall vara försiktig med att fråga sådana frågor med en anklagande underton.
Egentligen tycker jag inte att det någon annans ensak om jag väljer att träna mycket – om någon känner att de inte förstår hur det går ihop – alltså F.d. ätstörd + träning = frisk?
Så kan den (när inga andra människor är omkring) fråga mig om jag vill svara på en fråga angående ätstörningar och som berör mig och mitt leverne. Jag vill känna att det är jag bestämmer om huruvida jag vill prata om sjukdomen och på vilket sätt. Det finns tillexempel delar av mina år som ätstörd och deprimerad som jag inte vill prata om hur som helst – eftersom det är känsligt

Grejer är ju att när folk talar om en så spekulerar de om saker de inte vet något om – oavsett om det handlar om hur jag mår nu eller om hur jag mått och hur sjuk jag vart (alla vänner jag har nu lärde jag känna i tillfrisknadsprocessen eller efter) (processen tar kanske aldrig slut iofs?)
så allt som kommer spridas är desinformation, som kommer få mig att känna mig ännu mer osynliggjord eller ännu mer missförstådd. Det blir liksom som om man tar min historia ifrån mig och skriver om den.

Mina ÄS hade väldigt lite med vikt och träning och göra (även om dessa aspekter såklart fanns)
och jag känner mig stigmatiserad när folk reducerar det till endast problem-med-maten-och-tycker-hon-är-tjock.

Inga kommentarer: