Nog x 2

H: I dag fick jag först, i samband med att jag berättade för en person om "Du ser lite hungrig ut"-situationen (som jag bloggade om [här]) veta att jag inte ska "ta saker så allvarligt". Nehej, men om jag inte står upp för att jag tycker att sådant här är jobbigt och inte acceptabelt nu när jag mår bra, vad har jag då att falla tillbaka på när jag börjar må sämre? Och om jag inte sätter ner någon fot och därigenom, genom att låta det bero, indirekt visar att det är okej att göra och säga sådant här, då kommer det att fortsätta att sägas och göras mot mig och mot andra, oavsett hur vi mår och hur väl vi kan hantera det. Ja, jag förstår att det är i all välmening jag uppmanas att inte ta saker så allvarligt men nej, det är inte ett alternativ att inte ta det allvarligt när jag orkar.

Senare på dagen gick jag och tränade. Det resulterade i det här:

"Hej [idrottshallens namn]!
Jag tycker att ni är jättebra och det här är första gången jag har anledning att klaga på er. Jag har femton års erfarenhet av ätstörningar och bland annat därför vill jag inte bli peppad av instruktörer att bränna kalorier när jag går på gruppträning. Kan ni snälla snälla stå för att träning handlar om välbefinnande och inte om att bränna fett? Då kan idrottshallen bli en tryggare och mer positiv plats för fler.

PS Jag är frisk nu och har bl.a. arbetat förebyggande mot ätstörningar. Hör av er om ni vill bolla idéer. Vänliga hälsningar, Hanna"

JA, vi med (erfarenheter av) ätstörningar finns överallt. I idrottshallen. Vid salladsbuffén på restaurangen. I klassrummet. I kön i mataffären. Vid disken i bageriet. Vid lunchbordet i personalrummet eller på skolan. NEJ, ni får inte ha ert jävla kaloriprat i fred någonstans.

PS Jag kan lugnt säga att jag är frisk nu bland annat för att om jag inte vore det skulle jag inte orka bry mig.