VSASS svarar: Hur svartsjuk får man vara?

"read it and weep", skrev en av de medverkande i [den här panelen] om den. Vi kände förvisso lust att gråta när vi läste, men kanske av andra anledningar än skribenten hade tänkt sig. Därför ger vi er:

VSASS-PANELEN. Kan det vara bra att vara svartsjuk? Hur mycket är för mycket? VSASS svarar:
Hur svartsjuk får man vara?

VSASS-panelen:
Frida Fleischer, Mestadels normal rabiat feminist.
Hanna, 33 år, "koncentrerad underbarhet".
Martin, 33 år, CSI, eller NCIS, eller hur det nu var.

Frida:
– Jag kan vara svartsjuk. Jag kan ha dåliga dagar och känna mig tråkig och ful och där i den sekunden när min man börjar snacka om nåt intressant med någon annan och de verkar ha jätteroligt kan jag känna mig ledsen och bortvald, och svartsjuk. När jag var gravid hade jag väldigt lite sexlust och då kunde jag ibland få hjärnspöken om att min man skulle ligga med andra när han skulle ut och dricka öl. Jag tycker inte att den här känslan i sig är angenäm, men den är inte heller skamlig. Ibland får jag höra att svartsjuka är den sämsta känslan på jorden och att ”bra” människor borde stå ovanför den. Men jag tycker att det är viktigt att skilja på att uppleva svartsjuka och att agera på den.

– Jag går inte och säger till min man när han står och skrattar med någon annan att jag är svartsjuk och att han borde bara skratta med mig. Jag hindrar inte min man att gå ut och dricka öl bara för att jag just då känner mig nedstämd och osäker. Svartsjukan ligger inte hos honom eller i hans beteende, den ligger hos mig, och den kommer inte att förändras av att jag begränsar min partner. Inte heller vill jag att han ska visa sig svartsjuk på mig. Om jag ville det, om jag behövde den bekräftelsen, skulle något kännas skevt i vårt förhållande. Jag litar på att han älskar mig utan att han måste tuppa upp sig och ställa sig bredvid mig så fort jag pratar med någon annan. Och jag litar på att han litar på att jag respekterar de överenskommelser som vi har i vår relation.

– Det finns nån idé om att det är sexigt med svartsjuka. Att ens partner ska vilja demonstrera sin äganderätt, att om hen inte reagerar när jag flirtar med andra så känner den inte tillräckligt mycket. Men jag har blivit utsatt för svartsjuka. Jag har blivit hämtad efter jobbet av min [dåvarande] partner och inte fått gå ut för att hen inte ville att jag umgicks med andra än hen. Jag har haft en partner som stått utanför min dörr mitt i natten för att kontrollera att jag är hemma när jag inte svarar i telefonen. Det är inte särskilt sexigt. Det är rent ut sagt obehagligt.

Hanna:
– Får och får. En får känna, tycka och tänka vad som helst. Däremot måste en kunna dra en gräns innan en börjar agera på det en känner osv genom att till exempel försöka kontrollera någon. Att reagera så är inte kärlek och inte gulligt någonstans.

– För tio år sedan tröttnade jag på att vara svartsjuk på inte bara potentiella "rivaler" utan även på partners vänner och ex. Jag mådde inte bra av det. Om jag utifrån min svartsjuka försökte kontrollera min partner mådde nog inte hen heller så bra – och det gjorde mig inte säkrare. När jag förstod att min känsla berodde på att jag var dels rädd för att bli lämnad (därav synen på människor som "rivaler"), dels avundsjuk på min partners andra relationer (vänner/ex) blev det lättare att hantera än när det var det här diffusa svartsjukemonstret. Numera kan jag ärligt säga att jag nästan aldrig är svartsjuk. När jag blir det gör jag något bra för mig själv och så uppmuntrar jag dem jag gillar (och som jag kanske blir svartsjuk i relation till då) att göra sådant de gillar och mår bra av. Om jag nämner min svartsjuka för någon den hänger ihop med berättar jag inte vilka situationer som orsakar den för att minska risken att personen begränsar sig för min skull. "Ibland är jag svartsjuk." Det känns helt okej.

Martin:
– Min erfarenhet av svartsjuka (både som aktör och föremål för) är att den oftast bottnar i osäkerhet och/eller kontrollbehov, som är i grunden negativa företeelser och inget som ska förstärkas eller uppmuntras. Men utifrån hur det ofta pratas om svartsjuka så är det lätt att få uppfattningen att den är ett tecken på att en verkligen ”älskar”/bryr sig om någon. Jag tycker inte att det är ”gulligt”, ”sexigt” eller ”sunt” att vara svartsjuk och har personligen aldrig känt mig mer omtyckt i en relation bara för att någon projicerat sin svartsjuka på mig. Dessutom är det ofta en väldigt jobbig känsla för personen som upplever den, och de ofta påföljande skamkänslorna för alla inblandade gör det inte direkt bättre.

– Det som är helt avgörande när en känner svartsjuka är hur en agerar på känslan. Att projicera den på en annan person och medelst skuld- och skambeläggande försöka få den att begränsa är ofta destruktivt. Att vara uppmärksam på vilka känslor som ligger bakom det en tolkar som svartsjuka, samt vilka specifika triggers som finns och varför en själv reagerar på just dem, är en mer hållbar strategi i längden.

– Så går det att helt leva utan svartsjuka? Jag vet inte, men så länge den existerar som personlig/politisk/kulturell företeelse är den viktig att förhålla sig till och att försöka förstå och hantera på ett sätt som är så konstruktivt som möjligt.