Hej sorg

H: Jag har en ganska diffus idé om weltschmertz. Googlar och får uppfattningen att det var något poeterna under romantiken drabbades av då de såg det som att den omgivande verkligheten inskränkte deras individuella fri- och rättigheter. Enligt Wikipedia avser ”[d]en moderna användningen av Weltschmerz i tyskan […] den psykiska smärtan av sorg som kan komma av insikten av sin egen svaghet och oförmåga i förhållande till världens all grymhet och ondska”. Fortsätter till [hikikomori]. Kommer att tänka på Lovecraft. Och Proust. Och ett antal uttryck från gymnasiet och mina första terminer på universitetet, från litteraturvetenskapen, dyker upp: Spleen. Mjältsjuka. Tristesse. Undanglidande, verklighetsfrämmande tillstånd.

I måndags blev jag väldigt ledsen. Jag pratade i telefon med en person som står mig nära och hen skämtade med mig. Så där ovarsamt som vi brukar göra. Som vi har pratat om att vi vill kunna göra. Det var bara det att det plötsligt träffade helt fel. Det kändes som om det högg mot min personlighet, mot ett karaktärsdrag jag någonstans är osäker på. Trots att jag vet att det inte var illa menat, trots att jag är övertygad om att det inte ligger något verkligt ogillande bakom.
Sedan dess har det fortsatt. Allt möjligt har fått mig att gråta. Jag har gråtit på tunnelbanan. Satt mig på hallmattan så fort jag kommit innanför dörren hemma och gråtit efter att ha ”hållit ihop” eftersom jag inte orkat med stressen av att gråta offentligt.

Jag dras till svåra ämnen, att prata om det, jag tror att mycket blir lättare bara av att dras fram i ljuset eftersom det är så lätt att känna sig ensam om det som är svårt om vi upprätthåller uppfattningen att det är så hemskt att det inte kan delas. Jag brukar tänka att det vidgar handlingsutrymmet för människor om det får synas att allt inte alltid måste vara perfekt.
Samtidigt har jag svårt för att visa sådant som traditionellt anses vara ”svaghet”. Det är typiskt mig att säga ”allt är inte lätt, men allt är bra”.

Min utrymmesvidgande åtgärd/kbt-övning/enpersonsprotest mot uppfattningen att Facebook är en plats där människor sållar sina liv för att framstå som lyckade visar sig samtidigt vara ett intressant litet socialt experiment. Det har inte varit så tyst i mitt Fb-flöde på länge. (Det kan vara för att jag är lite larvig, men jag lovar, "Fires of Pompeii" funkar när jag behöver gråta ur mig. Varje gång.)
Och jag får en gnagande misstanke om att sorg utan en tydlig och ”rimlig” anledning inte är något vi pratar om, i den mån vi alls pratar om sorg. Kanske för att den är socialt svårhanterlig, kanske för att den bryter mot normen att vi ska vara om än inte glada jämt så åtminstone inte ledsna hur som helst.

Det här tillståndet drar på sig en del ”men inte ska du vara ledsen”. Frågan är: Varför? Att jag är ledsen är ju inte i sig farligt. Det är tröttande, det är kanske inte produktivt, men det skadar mig kanske inte heller. Förr hade jag Resorb hemma eftersom jag var ute och söp och behövde rehydreras, numera brukar jag ha Resorb hemma eftersom jag ibland gråter så mycket att det känns som att jag behöver det. Det är förstås baserat på hur alkohol har fungerat för mig (jag dricker det inte alls längre), men att gråta känns betydligt bättre. Och det är ju inte som att det inte finns saker att sörja, vare sig på ett personligt plan eller på en mer övergripande nivå. Det drar i sin tur på sig en del dåligt samvete. Jag har det ju så bra, jämförelsevis! Jag har ju ingenting att vara ledsen för, egentligen. Och som feminist vet jag att jag inte ska gråta, utan kämpa. Med ilska kan vi göra revolution. Sorg är i jämförelse som lite ful i sin uppfattade passivitet.

Visst letar jag också förklaringar. Men oavsett om det finns medicinska orsaker eller om det är gamla sorgeämnen som plötsligt behöver gråtas över igen kvarstår ju faktum att jag ibland känner mig omotiverat jätteledsen och ensam om det eftersom det är en upplevelse få verkar dela. Jag vet att det blir bättre, och jag behöver inte tröstas. Men jag undrar varför vi inte kan prata om att bara vara ledsen.