H: Bakgrunden, som den såg ut ur mitt perspektiv: I går spreds nyheten att en på Kulturhuset i Stockholm konstnärlig ledare, Behrang Miri, rensat ut alla Tintinalbum ur biblioteket Tiotretton – som riktar sig till barn mellan tio och tretton –, eftersom serierna innehåller rasistiska stereotyper. Senare under dagen tvingades Miri pudla, och albumen var tillbaka på hyllan igen.
Det här säger förstås något om hur mina kanaler ser ut: I de sociala medier jag följer med i såg debatten i huvudsak ut så att det var en massa vita människor som tog ställning. De som inte protesterade högljutt och känslosamt sa i alla fall "det här har jag problem med" eller "det här har jag inga problem med". Eller "det här är så himla löjligt".
Vi sa inte: "Vi förstår inte riktigt varför de här böckerna uppfattas som ett så stort problem, men vi förstår också att vi inte har hela bilden. Vi vill inte att några ska bli kränkta. Vad kan vi göra för att undvika det?" Våra argument om censur hade kunnat diskuteras i ett sådant sammanhang. (Jag vet en trolig anledning till att vi inte sa så: För att en inte gör det. En försvarar sig.) Vi fick ännu en chans, och vi missade den.
Över lag vore det väl bra om vi försökte lära oss att leva med vår skam, minimera skadeverkningarna av och, i möjlig mån, kompensera för våra onda handlingar (personligt och kollektivt och historiskt), i stället för att rationalisera och slå ifrån oss den.
Uppdatering: Läs det Kawa Zolfagary skriver i stället. [Dödsmaskinen: "Höj blicken från Tintin"]
Det här säger förstås något om hur mina kanaler ser ut: I de sociala medier jag följer med i såg debatten i huvudsak ut så att det var en massa vita människor som tog ställning. De som inte protesterade högljutt och känslosamt sa i alla fall "det här har jag problem med" eller "det här har jag inga problem med". Eller "det här är så himla löjligt".
Vi sa inte: "Vi förstår inte riktigt varför de här böckerna uppfattas som ett så stort problem, men vi förstår också att vi inte har hela bilden. Vi vill inte att några ska bli kränkta. Vad kan vi göra för att undvika det?" Våra argument om censur hade kunnat diskuteras i ett sådant sammanhang. (Jag vet en trolig anledning till att vi inte sa så: För att en inte gör det. En försvarar sig.) Vi fick ännu en chans, och vi missade den.
Över lag vore det väl bra om vi försökte lära oss att leva med vår skam, minimera skadeverkningarna av och, i möjlig mån, kompensera för våra onda handlingar (personligt och kollektivt och historiskt), i stället för att rationalisera och slå ifrån oss den.
Uppdatering: Läs det Kawa Zolfagary skriver i stället. [Dödsmaskinen: "Höj blicken från Tintin"]
Arrhenius, Sara: 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar