fredag 30 mars 2012

”Du ska nog se att det går över”*

M & H: Hyllade [Tomboy] skildrar ett barn vars könsidentitet det råder delade meningar om. Men filmen saknar både nyskapandekraft och mod att lyfta skulden från det utsatta barnet.

Tioårige Michael flyttar med sin familj – mamma, pappa, lillasyster och ett syskon till på väg – till ett nytt förortsområde. Med hjälp av jämnåriga grannen Lisa blir han snabbt en i gänget av sommarlovslediga barn. Men en dag tvingar mamman på honom en klänning och säger till de andra barnen att han är en flicka.

Så hade historien om Michael kunnat berättas i den franska filmen Tomboy, som har premiär på Folkets bios biografer i dag och presenteras som "en coming of age-film, om förhållandet mellan föräldrar och barn och det ännu mer komplicerade förhållandet mellan hjärtat och kroppen".

I den officiella sammanfattningen av filmen berättas om flickan Laure "som nyinflyttad i ett område tas för att vara pojke och bestämmer sig för att spela med. Beslutet är kanske inte helt genomtänkt och får till slut ohållbara konsekvenser, men leder också till funderingar om kön och identitet".

Först en kvart in i filmen får vi höra Michael kallas ”Laure” och strax därefter, som om vi behöver bevis, reser sig det nakna barnet ur badkaret. Efter detta är könsmarkörerna många och tydliga. Den gravida mamman spelar ut barnen mot det väntade syskonet, en pojke, och ger Michael komplimanger när han har blivit sminkad av Lisa.
Utgångspunkten är att Michael är en flicka, och det är en uppfattning som kommer att stå sig filmen igenom.

Tomboy har många likheter med [Boys Don’t Cry], den dramatiserade berättelsen om Brandon Teena som utsattes för transfobiskt hatbrott och mördades i Nebraska 1993. Flera scener i filmerna liknar varandra: bland annat spelar hårklippning en symboltung roll. Men förutom att Tomboys huvudperson och hans vänner är några år yngre är den mest slående skillnaden att Michael inte dör på slutet. I övrigt är det som om ingenting har hänt sedan Boys Don’t Cry 1999. Det duger inte. I berättelsens slut måste det finnas utrymme för annat än huvudpersonens död eller anpassning.

Det är helt enkelt inte längre nog att transpersoner finns representerade i populärkulturen. Frågan är hur de representeras – om de bara ”får” finnas eller om de ges en röst, antingen själva eller genom att någon talar i deras sak. I fråga om barn är det sistnämnda avgörande. Tomboys syfte är oklart då den framställer Michaels beteende som problematiskt och mer eller mindre ursäktar omgivningens negativa reaktioner.

Förvånande nog var det ibland bättre förr.
Den belgiska filmen [Mitt liv i rosa] (1997) har samma tematik, men med några avgörande skillnader. Föräldrarnas acceptans för sjuårige Ludovics vilja att klä och bete sig könsöverskridande växer fram gradvis. I Tomboy sker ingen utveckling – där ursäktas till och med mammans övergrepp och ses som att det korrigerar "problemet”, som anses vara barnets egna beteende. I Mitt liv i rosa är det tydligt att det är samhället som är problemet. Det exemplifieras tydligt i pappans förvandling: till en början tycker han otroligt illa om Ludovics beteende, för att gradvis bli alltmer accepterande. Mitt liv i rosa ryggar inte för de svåra frågorna – familjen drivs bokstavligen från jobb, skola, hus, och hem. I jämförelse med detta framstår könsöverskridandet på slutet som mindre problematiskt.

Till skillnad från Tomboy har Mitt liv i rosa ett slags voice of reason, en karaktär (mormodern) vars reaktioner får de transfobiska fördomarna och attityderna att framstå i all sin fulhet. Hon förstår inte alltid Ludovics beteende, men accepterar det och finner sig i situationen. Det är tydligt att hon respekterar barnet och har dess bästa för ögonen. Pappan i Tomboy står förvisso för en mer accepterande attityd än mamman, men är mestadels frånvarande. En ljuspunkt är här lillasystern, som snabbt använder Michaels rätta namn och pronomen och är stolt över sin storebror.

Både Tomboy och Mitt liv i rosa belyser samhälls- och familjenormer, men på olika sätt; i Tomboy är de mer eller mindre förstenade och tvåkönsmodellen ses som naturgiven, rigid och närmast omöjlig att omkullkasta. I Mitt liv i rosa är den "nystart" som följer på övergreppet – att familjen stöts ut ur granngemenskapen – betydligt mer hoppfull än i Tomboy. För Ludovics räkning går det att föreställa sig att en transidentitet kan utvecklas vidare.

Om "coming of age" innebär att könsöverskridandet ”går över” kan Tomboy sägas vara en lyckad skildring. Men den som väntar sig en film som angriper det verkliga problemet, att människor – även barn – inte respekteras för vilka de är, kan se fram emot att bli besviken.

* Rubriken är inspirerad av Cecilia Neant-Falks utmärkta dokumentär [Du ska nog se att det går över] från 2003.

torsdag 29 mars 2012

VSASS svarar: Hur svartsjuk får man vara?

"read it and weep", skrev en av de medverkande i [den här panelen] om den. Vi kände förvisso lust att gråta när vi läste, men kanske av andra anledningar än skribenten hade tänkt sig. Därför ger vi er:

VSASS-PANELEN. Kan det vara bra att vara svartsjuk? Hur mycket är för mycket? VSASS svarar:
Hur svartsjuk får man vara?

VSASS-panelen:
Frida Fleischer, Mestadels normal rabiat feminist.
Hanna, 33 år, "koncentrerad underbarhet".
Martin, 33 år, CSI, eller NCIS, eller hur det nu var.

Frida:

– Jag kan vara svartsjuk. Jag kan ha dåliga dagar och känna mig tråkig och ful och där i den sekunden när min man börjar snacka om nåt intressant med någon annan och de verkar ha jätteroligt kan jag känna mig ledsen och bortvald, och svartsjuk. När jag var gravid hade jag väldigt lite sexlust och då kunde jag ibland få hjärnspöken om att min man skulle ligga med andra när han skulle ut och dricka öl. Jag tycker inte att den här känslan i sig är angenäm, men den är inte heller skamlig. Ibland får jag höra att svartsjuka är den sämsta känslan på jorden och att ”bra” människor borde stå ovanför den. Men jag tycker att det är viktigt att skilja på att uppleva svartsjuka och att agera på den.

– Jag går inte och säger till min man när han står och skrattar med någon annan att jag är svartsjuk och att han borde bara skratta med mig. Jag hindrar inte min man att gå ut och dricka öl bara för att jag just då känner mig nedstämd och osäker. Svartsjukan ligger inte hos honom eller i hans beteende, den ligger hos mig, och den kommer inte att förändras av att jag begränsar min partner. Inte heller vill jag att han ska visa sig svartsjuk på mig. Om jag ville det, om jag behövde den bekräftelsen, skulle något kännas skevt i vårt förhållande. Jag litar på att han älskar mig utan att han måste tuppa upp sig och ställa sig bredvid mig så fort jag pratar med någon annan. Och jag litar på att han litar på att jag respekterar de överenskommelser som vi har i vår relation.

– Det finns nån idé om att det är sexigt med svartsjuka. Att ens partner ska vilja demonstrera sin äganderätt, att om hen inte reagerar när jag flirtar med andra så känner den inte tillräckligt mycket. Men jag har blivit utsatt för svartsjuka. Jag har blivit hämtad efter jobbet av min [dåvarande] partner och inte fått gå ut för att hen inte ville att jag umgicks med andra än hen. Jag har haft en partner som stått utanför min dörr mitt i natten för att kontrollera att jag är hemma när jag inte svarar i telefonen. Det är inte särskilt sexigt. Det är rent ut sagt obehagligt.

Hanna:
– Får och får. En får känna, tycka och tänka vad som helst. Däremot måste en kunna dra en gräns innan en börjar agera på det en känner osv genom att till exempel försöka kontrollera någon. Att reagera så är inte kärlek och inte gulligt någonstans.

– För tio år sedan tröttnade jag på att vara svartsjuk på inte bara potentiella "rivaler" utan även på partners vänner och ex. Jag mådde inte bra av det. Om jag utifrån min svartsjuka försökte kontrollera min partner mådde nog inte hen heller så bra – och det gjorde mig inte säkrare. När jag förstod att min känsla berodde på att jag var dels rädd för att bli lämnad (därav synen på människor som "rivaler"), dels avundsjuk på min partners andra relationer (vänner/ex) blev det lättare att hantera än när det var det här diffusa svartsjukemonstret. Numera kan jag ärligt säga att jag nästan aldrig är svartsjuk. När jag blir det gör jag något bra för mig själv och så uppmuntrar jag dem jag gillar (och som jag kanske blir svartsjuk i relation till då) att göra sådant de gillar och mår bra av. Om jag nämner min svartsjuka för någon den hänger ihop med berättar jag inte vilka situationer som orsakar den för att minska risken att personen begränsar sig för min skull. "Ibland är jag svartsjuk." Det känns helt okej.

Martin:
– Min erfarenhet av svartsjuka (både som aktör och föremål för) är att den oftast bottnar i osäkerhet och/eller kontrollbehov, som är i grunden negativa företeelser och inget som ska förstärkas eller uppmuntras. Men utifrån hur det ofta pratas om svartsjuka så är det lätt att få uppfattningen att den är ett tecken på att en verkligen ”älskar”/bryr sig om någon. Jag tycker inte att det är ”gulligt”, ”sexigt” eller ”sunt” att vara svartsjuk och har personligen aldrig känt mig mer omtyckt i en relation bara för att någon projicerat sin svartsjuka på mig. Dessutom är det ofta en väldigt jobbig känsla för personen som upplever den, och de ofta påföljande skamkänslorna för alla inblandade gör det inte direkt bättre.

– Det som är helt avgörande när en känner svartsjuka är hur en agerar på känslan. Att projicera den på en annan person och medelst skuld- och skambeläggande försöka få den att begränsa är ofta destruktivt. Att vara uppmärksam på vilka känslor som ligger bakom det en tolkar som svartsjuka, samt vilka specifika triggers som finns och varför en själv reagerar på just dem, är en mer hållbar strategi i längden.

– Så går det att helt leva utan svartsjuka? Jag vet inte, men så länge den existerar som personlig/politisk/kulturell företeelse är den viktig att förhålla sig till och att försöka förstå och hantera på ett sätt som är så konstruktivt som möjligt.

måndag 26 mars 2012

Kommentarsväxling

H: Jag fick så fin respons på mitt [frustrerade inlägg om kropps- och matkommentarer], och jag tror att den kan vara intressant läsning både för den som får den typen av kommentarer om kropp och mat – och träning! – och för den som kanske ger dem. Tack jenks!


jenks: En sak som jag som f.d. ätstörd är trött på är att bli omyndighetsförklarad. Det är som om jag är diskvalificerad när det kommer till att få fatta mina egna beslut om hur jag äter och tränar.

Jag är så trött på att folk iakttar vad jag äter, hur jag äter och hur mycket jag tränar.
Jag älskar att träna, men det är tydligen inte ok för människor som har en extremt förenklad syn på ätstörningar.

Jag måste alltid äta om folk bjuder mig på godsaker, eftersom de (om de känner till min historia) annars ser på mig med misstänksamhet. Det här är så kränkande. Jag tycker det är jobbigt och vet inte hur jag ska konfrontera dessa vänner med hur jag känner.

Extra jobbigt är det om man är bland folk, om man kanske äter middag och säg äter sig mätt på maträtten och inte känner för att äta efterrätten - jag vågar inte göra som jag vill utan känner mig tvingad att anpassa mig för att slippa bli sedd som SJUK.

Jag förstår inte varför folk gör så här?
Och varför tror ens vänner att det är ok att prata om mig och spekulera om mig och mina ätstörningar med varandra?

Jag är tillexempel en kompis som jag berättat allt för.
Förra sommaren sprang jag väldigt mycket (inte för att jag är sjuk, för att jag vill och för att jag älskar det) och då tog hon sig rätten att prata om mig med en bekant (som jag valt att inte berätta för om ÄS) om att jag haft anorexi och sen började något slags ifrågasättande av min livsstil.

Känner du igen det här?
Vad ska man göra?
Jag orkar liksom inte bry mig, känner bara att de trampar på min integritet.

Hanna: Ja, jag känner igen det du beskriver, men snarare för att människor har delat sina erfarenheter av ätstörningar med mig än för att jag har befunnit mig i liknande situationer själv. (Jag har erfarenheter av att bli omyndigförklarad som till exempel f.d. deprimerad, men det är inte riktigt jämförbart ändå.) När jag var sjuk var det ingen som visste det förrän jag själv fattade att jag hade en ätstörning och började prata om det (och skrev om det här), eller anade det gjorde några säkert, men i efterhand är det bara en person som har sagt att den märkte det då. Dels har den personen kunskaper i medicin och erfarenhet av ätstörda, dels umgicks den inte så mycket med mig i vardagen, så det är verkligen inte självklart vem som kan upptäcka (om det går att upptäcka) att någon har en ätstörning. Många som har en ätstörning har inte en sådan vikt att människor börjar oroa sig för dem av den anledningen, och även om en umgås mycket med en person i vardagen är det sällan en är med hela tiden, vid varje måltid, varje toalettbesök, varje träningstillfälle och så vidare. För utomstående kan att älska att träna och att vara sjukligt besatt av att träna se likadana ut. Alltså, det finns en massa ätstörningar som inte uppmärksammas av utomstående. Slut på lång utläggning om upptäckbarhet.

Du beskriver det som att du hela tiden måste bevisa för folk att du inte är sjuk, och jag förstår att det gör dig trött och att det är jobbigt. (Bilden av vem som är frisk och vad som är friskt framstår också som väldigt förenklad och som ganska snäv. För vem är det okej att träna mycket eller att hoppa över efterrätten om en inte är sugen? Skulle det anses som okej att ifrågasätta någon som gör det med "Varför tränar du så mycket/Varför tar du ingen efterrätt, bantar du eller?" och skulle det säga något annat om ens syn på personen?) Du har gått från att ha anorexi till att bli f.d. ätstörd (nu vet jag inte hur din tillfrisknandeprocess såg ut, men oavsett är det en jäkla bedrift att ta sig därifrån och dit), nu blir du iakttagen och ifrågasatt och personer som står dig nära spekulerar om dig och dina ätstörningar. (Det är ju något som kan vara sårande i sig, att människor tar sig rätten att prata om en och berätta saker om en.)

Sedan har situationen förstås (minst) två sidor (utan att säga att det är du mot dem, så enkelt är det inte). Å ena sidan du, som ska ha respekt för att du är frisk. (Du använder inte det ordet och jag vet att alla f.d. ätstörda inte identifierar sig med det - eller lägger samma innebörd i det -, jag hoppas att det är okej att jag använder det med det här förtydligandet.) Å andra sidan dina vänner, som säkert oroar sig för att de gillar dig, för att de vet att ätstörda kan vara manipulativa och sakna sjukdomsinsikt (vilket många ätstörda kan vara och göra, men långt ifrån alla!), för att de har hört att ju snabbare en får hjälp för en ätstörning, desto bättre chans har en att bli frisk och så vidare. Att det finns omtanke, även om den träffar snett.

Går det att prata med dem om saken? Du behöver inte säga att du uppskattar omtanken (om du inte känner att du gör det också), men just det som du skriver, att du känner att du blir iakttagen och ifrågasatt och att det får dig att må sämre än du skulle kunna göra. Jag vet inte hur långt tillbaka i tiden din anorexi ligger, men någon gång måste du ju sluta att misstänkas för att vara sjuk. Jag tycker också att du borde få välja vilka personer som vet om att du har varit sjuk och att du om du vill att någon ska veta det ska få möjlighet att berätta det för den själv i första hand.
Sedan tycker jag att om personer i din närhet oroar sig för dig skulle de kunna ta upp det med dig till att börja med i stället för att prata om dig. Som sagt, att alla ätstörda skulle vara manipulativa och sakna sjukdomsinsikt är en förenkling, och eftersom du har tillfrisknat kan jag tänka mig att du har bättre koll än många andra på var dina gränser för friskt ätande och tränande går och att du skulle kunna be om hjälp om du känner att du får problem med det.

Och! jag ser att du visst orkar bry dig, du skriver ju, du analyserar, du berättar hur det känns. Det är bra. Fortsätt med det.
Om du framöver orkar bry dig mer tror jag att det kan vara bra att göra det genom att konfrontera vännerna med hur du känner, min erfarenhet är att ens integritet nöts om den trampas på gång på gång. Men det du gör nu är bra. Du trampar inte på din egen integritet.

Jag tror att det finns en massa olika erfarenheter bland dem som läser här, så känner ni igen er, har ni tips - skriv gärna!

jenks: Tack för svar =)
Jo, det är verkligen sant. Jag var lite upprörd när jag skrev, det är klart att det är svårt för människor utan erfarenhet av ÄS att förstå. Och det är klart att oro grundat på omtanke kan slå fel.
Det är inte alls så att jag måste bevisa det konstant, men jag kan känna att vissa enstaka personer tycker att jag måste ”bevisa” att jag är frisk. Men grejen är att det inte är något bevis, precis som du säger, så är man inte med en människa vid alla dens måltider. Så även om en person en person man misstänker är sjuk äter en kaka så innebär det inte att den är frisk – bara för att du såg den äta en kaka.
Om du förstår.

Till saken hör att de flesta (utom en som också vart ätstörd) aldrig någonsin frågat mig direkt om mina ÄS. Jag talar aldrig, förutom med andra ätstörda, om min egen personliga sjukdomstid. Jag har dock pratat om ÄS ur ett politiskt perspektiv – alltså som feminist. Och då har jag använt min egen erfarenhet – fast utan att berätta hela helvetet liksom. Det är så de flesta vet.

Jag tycker man skall vara försiktig med att fråga sådana frågor med en anklagande underton.
Egentligen tycker jag inte att det någon annans ensak om jag väljer att träna mycket – om någon känner att de inte förstår hur det går ihop – alltså F.d. ätstörd + träning = frisk?
Så kan den (när inga andra människor är omkring) fråga mig om jag vill svara på en fråga angående ätstörningar och som berör mig och mitt leverne. Jag vill känna att det är jag bestämmer om huruvida jag vill prata om sjukdomen och på vilket sätt. Det finns tillexempel delar av mina år som ätstörd och deprimerad som jag inte vill prata om hur som helst – eftersom det är känsligt

Grejer är ju att när folk talar om en så spekulerar de om saker de inte vet något om – oavsett om det handlar om hur jag mår nu eller om hur jag mått och hur sjuk jag vart (alla vänner jag har nu lärde jag känna i tillfrisknadsprocessen eller efter) (processen tar kanske aldrig slut iofs?)
så allt som kommer spridas är desinformation, som kommer få mig att känna mig ännu mer osynliggjord eller ännu mer missförstådd. Det blir liksom som om man tar min historia ifrån mig och skriver om den.

Mina ÄS hade väldigt lite med vikt och träning och göra (även om dessa aspekter såklart fanns)
och jag känner mig stigmatiserad när folk reducerar det till endast problem-med-maten-och-tycker-hon-är-tjock.

fredag 23 mars 2012

Uppdrag språkgranskning 2

H: Döm om min förvåning när jag surfade in på DN och hittade detta: "Albert heter egentligen Alba och lever sitt liv trovärdigt utklädd till man. Inte för att hon är transvestit eller har en annan sexuell läggning utan för att det blir lättare och tryggare så." Jag mejlade.

Språksynpunkt

Hanna till sprakfragan, jenny.nordlander

Hej DN!


I er artikel "Glenn Close säger hej då till butlern" (http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/glenn-close-sager-hej-da-till-butlern, 2012-03-22) står det "Albert heter egentligen Alba och lever sitt liv trovärdigt utklädd till man. Inte för att hon är transvestit eller har en annan sexuell läggning utan för att det blir lättare och tryggare så." Transvestism är inte en sexuell läggning, även om transpersoner ofta nämns i samband med homo- och bisexuella (jämför hbt-begreppet). Om det som avses är "en annan sexuell läggning än heterosexuell" undrar jag vad ni menar att detta faktum skulle ha för relevans för karaktärens klädsel.

Vänliga hälsningar,
Hanna

(Reflekterar igen över att DN inte längre har ett läsarombud, utan att detta blir en språkfråga, som enligt autosvaret "ska [...] vara formulerat som en fråga". Nu fick jag inte med något frågetecken, men jag är väldigt nyfiken på deras mening om det där med klädseln.)

Uppdatering: Jag fick svar från journalisten, som höll med om att det var otydligt vad "annan" syftade på i artikeln och som var mån om att det skrivna inte skulle misstolkas. Det som avses är enligt DN.ses förstasidesredaktör Jenny Nordlander annan sexuell läggning än heterosexuell, och "en annan sexuell läggning har självklart ingen relevans för klädseln [...] Jag antar att jag tänkte att folk skulle tro att det var för att hon ville träffa en kvinna och att det var svårt på den tiden".

Det står fortfarande "Inte för att hon är transvestit eller har en annan sexuell läggning" i artikeln, och jag tycker fortfarande att det är problematiskt. Nu tycker jag också att det verkar finnas en del att diskutera om DN:s syn på sina läsare och deras förförståelse.

tisdag 20 mars 2012

Fråga och svar

H: Det kom en kommentar på [mitt förra inlägg] som väckte så mycket tankar hos mig och som jag skrev ett så långt svar på att det fick bli ett eget inlägg. Anonym skrev:

"Det här var intressant; jag som ofta pratar om fettförbränning mest för att folk frågar mig och jag har en grundläggande förståelse för hur det går till, vill gärna vet hur jag ska relatera till sådana frågor för att kunna respektera dom personer som har eller har haft ätstörningar som kan tänkas finnas i omgivningen.

Och finns det andra saker som kan vara bra att veta när en pratar om näringslära eller träningslära för att kunna respektera dessa personer?

Den grundläggande informationen jag har fått från KÄTS har mest behandlat hur en ska agera som anhörig och inte hur en ska agera i en mer publik situation eller i en diskusion där personer som har eller har haft ätstörningar mycket väl kan förekomma utan ens vetskap. Och jag känner inte riktigt att den lilla kunskap jag har om ätstörningar räcker till för hur jag ska agera i sådana situationer.

Tacksam för svar!"

Jag vill börja med att nyansera mig lite. Det är klart att det finns en massa individuella anledningar till att människor intresserar sig för kalorier och fettförbränning, och det är inte min mening att skuldbelägga dem för det intresset. Men att tyckas förutsätta att alla alltid är intresserade av att och vill och strävar efter och mår bra av att bränna kalorier och/eller gå ner i vikt - till exempel genom att som instruktör på en idrottsanläggning peppa en hel grupp med kaloribrännarargument eller att som kollega recensera sitt eget och andras ätande vid lunchbordet -, det är där jag tycker att det blir fel och kan bli obehagligt och otryggt för många. Vi får en kaloribrännar- och viktminskningnorm som jag tror skapar en massa stress kring och ångest för mat. Min utgångspunkt är att prat om kalorier, fettförbränning, viktnedgång och så vidare ska vara ett tillval, inte något som serveras obligatoriskt i publika situationer.

Å, men om du har information från [KÄTS] känner du säkert redan till många föreställningar om ätstörningar och att de inte stämmer (att det främst är tonårsflickor som drabbas av ätstörningar, att anorektiska ätstörningar är vanligast, att det brukar går att se på människor om de har en ätstörning med mera), det är jättebra! Jag uttrycker ibland skepsis mot KÄTS - det är väl ganska självklart att en hittar en betydande förekomst av ätstörningar bland tonårsflickor om det är den grupp där en letar (KÄTS ätstörningsstatistik baserar sig på gruppen flickor och kvinnor i åldern 13-30), och att ätstörningar därmed av många uppfattas som sjukdomar som främst drabbar tonårsflickor -, men de gör också mycket bra, bland annat nyanserar de bilden av ätstörningar genom att inte bara tala om kliniska ätstörningar (diagnoser; till saken hör att diagnoskriterierna för ätstörningar är hårda).

En annan utgångspunkt för mig är att det inte bara är de kliniska ätstörningarna som "räknas", utan att ätstördheten också är ett större problem än de individuella ätstörningarna (utan att på något sätt förminska lidandet det kan innebära att som individ ha en ätstörning eller att vara anhörig till en person med en ätstörning). Bland annat tycker jag att sättet vi pratar om mat och träning på ofta är helt sjukt. Varför skulle målet med att äta vara att vi ska förbränna det vi har ätit, vore det inte vettigare att äta för att orka med det vi vill och behöver göra? En sak som jag stötte på nyligen var ett företag som skrev om några efterrätter eller vad det nu var som "syndigt goda". Är mat en fråga om religion eller moral? Det omoraliska med mat är väl att många har tillgång till mat i överflöd medan många andra inte ens har tillgång till den mat de behöver - inte vissa livsmedel eller smaker.

Okej, rent praktiska idéer då. Jag utgår från en träningssituation nu eftersom det var det jag fastnade för den här gången, förhoppningsvis går det att överföra till andra omständigheter.

Om jag ska drömma lite skulle jag önska att idrottshallen eller gymmet vore en mer kaloritryggad zon än den/det är nu. Att instruktörerna på gruppträningar inte pratade om det, att vågen i omklädningsrummet flyttades in i ett avskilt utrymme, att kaloriräknarfunktionen var ett aktivt tillval på gymmaskinerna.

Men direkta frågor bör kanske besvaras. Är det möjligt att, utan att det blir utpekande, prata om fettförbränning och så vidare specifikt med dem som är intresserade? Eller att ha den informationen tillgänglig på annat sätt, till exempel i en broschyr?

Om inte det är möjligt, utan diskussionen sker i en grupp där det kan antas finnas olika intressefokus, kanske markera att fettförbränning och så vidare är en av många möjliga aspekter på träning. Om något måste sägas om det i en publik situation kanske säga något i stil med "nu är det här inte intressant för alla, men ..." Prata om och lyfta fram många möjliga aspekter på träning som kan vara av intresse för flera: ökat välbefinnande, mer ork, bättre sömn, utlopp för stress ...

Sedan kommer det att vara personer som har eller har haft ätstörningar närvarande utan ens vetskap. Det är inte - eller åtminstone bara i få fall - möjligt att avgöra vilka, och jag vill inte lägga det ansvaret på någon träningsinstruktör eller liknande. Däremot ansvaret för vad en säger som till exempel träningsinstruktör. Att inte förutsätta att personer som har erfarenhet av ätstörningar inte finns i gruppen och att inte förutsätta att kalorier, vikt och kroppsform är av intresse för alla och därför inte utgå från kalorier, vikt och kroppsform för att motivera till träning.

Hoppas att detta var i alla fall en början till svar. Sist men inte minst vet jag att det finns många kloka tankar om bland annat dessa frågor hos [TransForm], så jag kan varmt rekommendera att ta kontakt med dem!

måndag 19 mars 2012

Nog x 2

H: I dag fick jag först, i samband med att jag berättade för en person om "Du ser lite hungrig ut"-situationen (som jag bloggade om [här]) veta att jag inte ska "ta saker så allvarligt". Nehej, men om jag inte står upp för att jag tycker att sådant här är jobbigt och inte acceptabelt nu när jag mår bra, vad har jag då att falla tillbaka på när jag börjar må sämre? Och om jag inte sätter ner någon fot och därigenom, genom att låta det bero, indirekt visar att det är okej att göra och säga sådant här, då kommer det att fortsätta att sägas och göras mot mig och mot andra, oavsett hur vi mår och hur väl vi kan hantera det. Ja, jag förstår att det är i all välmening jag uppmanas att inte ta saker så allvarligt men nej, det är inte ett alternativ att inte ta det allvarligt när jag orkar.

Senare på dagen gick jag och tränade. Det resulterade i det här:

"Hej [idrottshallens namn]!
Jag tycker att ni är jättebra och det här är första gången jag har anledning att klaga på er. Jag har femton års erfarenhet av ätstörningar och bland annat därför vill jag inte bli peppad av instruktörer att bränna kalorier när jag går på gruppträning. Kan ni snälla snälla stå för att träning handlar om välbefinnande och inte om att bränna fett? Då kan idrottshallen bli en tryggare och mer positiv plats för fler.

PS Jag är frisk nu och har bl.a. arbetat förebyggande mot ätstörningar. Hör av er om ni vill bolla idéer. Vänliga hälsningar, Hanna"


JA, vi med (erfarenheter av) ätstörningar finns överallt. I idrottshallen. Vid salladsbuffén på restaurangen. I klassrummet. I kön i mataffären. Vid disken i bageriet. Vid lunchbordet i personalrummet eller på skolan. NEJ, ni får inte ha ert jävla kaloriprat i fred någonstans.

PS Jag kan lugnt säga att jag är frisk nu bland annat för att om jag inte vore det skulle jag inte orka bry mig.

fredag 16 mars 2012

Frustration 2

H: Jag glömde en "favorit" (som dock inte uttalats i samband med Ätstört):

"Jag förstår inte att du har haft ätstörningar, du som är så smart."

Ja, för ätstörningar (och andra psykiska sjukdomar) är det alltså bara människor som är lite korkade som får eller har, eller hur menar du? Och om du tycker så, hur långt är det till åsikten att detta att få eller ha ätstörningar (eller andra psykiska sjukdomar) i någon mån är ens eget fel? Inte så jättelångt kanske? Suck.

torsdag 15 mars 2012

Frustration

H: Jag var på ett ställe och pratade om Ätstört. Jag tog mig själv som exempel på person med egna erfarenheter av ätstörningar, eftersom jag kunde använda mina erfarenheter som utgångspunkt för en massa olika saker: svårigheten att förstå vad som händer om ens egen variant av ätstörningar inte är den som vanligtvis syns, utan snarare anses vara en fråga om karaktär som kan besvaras genom att "ta sig i kragen"; att ord för saker kan göra det enklare att prata om dem; svårigheter att få korrekt information; bemötanden i vården. Jag framhöll särskilt att jag inte hade haft en anorektisk ätstörning och att det inte går att bedöma huruvida någon har en ätstörning efter vad personen i fråga väger.

Efteråt fick jag höra "Men du ser inte så smal ut nu?" och kommentarer om mina runda kinder och armar.

Jag var på ett annat ställe och skulle prata om Ätstört. Innan pratet skulle jag vara med och äta middag. Jag hade glatt tackat ja till det erbjudandet, det kändes som en bra ingångspunkt till det samtal jag hade hoppats kunna hålla. Vid middagen kom en i personalen fram till mig och frågade om jag var hungrig. Jag svarade ja och något om att jag hade varit ute och flängt under dagen, så ... Personen petade mig i midjan och sa "Du ser lite hungrig ut".

Jag önskar att jag hade gått därifrån. Jag önskar att jag hade nolltolerans för kommentarer om min vikt och min kroppsform. Jag önskar att jag inte vid dessa och vid andra tillfällen blev ifrågasatt både som sjuk och som frisk. Jag önskar att människor hade närvaro nog att hålla tyst med vad de tänker om vissa saker. Jag önskar att jag fick definiera mig själv. Jag önskar att episoder som de här inte fastnade och tog lika stor eller större plats i mina tankar än alla de gånger - för de är många fler - som ätstörningar är föremål för konstruktiva, politiska, givande samtal.

Jag önskar att jag hade bra svar när den här typen av kommentarer ges, så jag ska skaffa mig dem. Jag önskar att jag kunde störa den allmänna bilden av den ätstörda personen, så jag tänker inte sluta prata. Så nu önskar jag mest att jag ska orka.

lördag 10 mars 2012

Plötsligt händer det

H: Någon gång ska en tydligen få sig en glad överraskning när en slösurfar in på AB.
Detta kan också användas som textexempel när en föreslår pronomenet hen som nytt ord i SAOL, vilket kan göras [här].

fredag 9 mars 2012

Kontra-negging


Bildtext: ”Son, don't try to play 'make you feel bad' with the Michael Jordan of making you feel bad.”

M: Jag älskar den här serien. Läs mer på [xkcd].