söndag 29 april 2012

Hell's kitchen

M: För några dagar sedan var jag på en festivitet med jobbet. Vi skulle delta i en så kallad inspirationsmatlagning. Upplägget var att vi samlades i ett jättestort kök där två stjärnkockar delade in oss i fyra matlag som skulle tillaga var sin rätt på en avsmakningsmeny, inte olikt något av de dussintals matlagningsprogram som går på tv. Ett koncept som, i teorin, låter ganska roligt. Jag älskar att laga mat och gillar verkligen mina arbetskamrater.
Men i praktiken blev det inte lika kul.

När vi kom till platsen för kvällens begivenhet sig bjöds vi på en välkomstdrink. Jag och en kollega bad att få något alkoholfritt och fick glas med något som ändå innehöll alkohol. 2 % är inte alkoholfritt. Efter att bestämt ha sagt till igen fick vi bättre alternativ resten av kvällen.

Sedan blev det dags för matlagning.
I sällskapet på cirka 25 personer fanns sammanlagt fyra vegetarianer och en vegan (dvs jag). Den ansvarige kocken, som i förväg informerats om min kosthållning bad att få prata med mig innan, och förklarade vad jag skulle "kunna" (jag avskyr för övrigt detta ord i sammanhang som dessa) äta. Lösningen för kvällen bestod huvudsakligen av att vi vegetarianer/veganer fick hålla till godo med det på menyn som inte var animaliskt = grönsaker. Inga alternativ i form av exempelvis soja- eller svampprodukter fanns, så det blev en proteinfattig kväll.

Alla fyra rätter som skulle tillagas innehöll animaliska produkter; i tre av dem var den bärande ingrediensen djurdelar, och den fjärde – desserten – bestod till stor del av ägg. Jag ville inte vara med och tillreda dessa så jag fick skala sparris.
När mat och dryck serverades presenterades alla måltider och det tillhörande vinet ingående. Allt kretsade kring vilket kött det var och vilken vinsort som passade till. Att inte konsumera kött och alkohol konstituerades tyst som ett tydligt – och problematiskt – avvikande beteende. Det var svårt att känna sig som något annat än en udda fågel med konstiga vanor i det här sammanhanget.

Jag fyller 34 om ungefär en vecka. Jag har då varit vegetarian i halva mitt liv och vegan i ungefär en femtedel. Dessutom har jag nästan helt slutat dricka alkohol. Vanligtvis brukar jag undvika situationer där detta stigmatiseras eller ses som/blir ett problem. Men den här typen av arbetsrelaterade arrangemang går inte alltid att slippa. För jag vill ju delta i de sociala aktiviteterna med jobbet.

Jag unnar verkligen mina arbetskamrater att ha roligt och jag ställer aldrig krav på dem att de ska försaka något för min skull. Jag brukar inte  framföra synpunkter på vad andra äter eller dricker om jag inte tillfrågas om det, eftersom jag (oftast) inte (längre) tror att skuldbeläggande är en särskilt effektiv grund för förändring. Om någon är nyfiken på och frågar om min veganism eller varför jag inte dricker alkohol så svarar jag gärna, under förutsättning att personen i fråga verkar uppriktigt intresserad och inte försöker provocera eller sätta dit mig.

När det är fika på jobbet eller vi går ut tillsammans brukar kollegorna anstränga sig för att det ska finnas veganska alternativ, vilket jag uppskattar väldigt mycket (jag hoppas att det märks). Och jag vet att de som styrde upp den här kvällen i förväg hade informerat företaget som arrangerar den här inspirationsmatlagningskvällen om mina och några andra personers preferenser.
Ändå slutade det med att jag fick uppbåda all min kraft för att inte tappa humöret och förstöra stämningen i egenskap av den arga vegannykteristen. Jag förmodar att jag ser väldigt sammanbiten ut på de bilder som togs under kvällen.

Jag skriver inte om den här tillställningen för att anklaga någon, utan för att jag tycker att den är ett bra exempel på hur normer kring alkohol- och köttkonsumtion kan ta sig uttryck – och för att jag önskar att det gick att följa med på sådana här arrangemang utan att den dominerande känslan innan, under och efteråt är att jag är ett problem som måste lösas.

tisdag 3 april 2012

Kommentarsväxling 2

jenks: Hej igen Hanna!

Sen du skrev här om kroppskommenterande så har jag tänkt på det här med att inte säga ifrån när det sker. Och att jag oftast inte säger något, trots att det liksom känns som att en dör litet inombords när en inte står på sig.
Oftast gör en precis som du beskrev, förbannar sig efteråt och tänker att nästa gång ska jag säga ifrån.

Problemet, som jag upplever det, är att dessa kommentarer ofta är inlindande i en skämtsam ton. Vilket gör det svårt att just säga ifrån. De typer av kommentarer jag hör mest är fettfobiska, vanligast är att folk använder ord som ”tjockis” och ”fetto” som skällsord.

Nu när jag är ”normalviktig” så förekommer det att folk på ett skämtsamt sätt kallar mig fetto, eller tjockis. Oftast är det skämtsamt, som i att det ok att säga så till folk som inte är feta. Eller så är det en typiskt sexistisk kommentar där någon som på något sätt ogillar mig kommenterar min kropp (och förmodligen tänker att jag är kvinna och det värsta man kan säga till en kvinna är ju att hon är tjock, eftersom det är det värsta en kvinna kan va)

Men jag vet inte hur jag ska bemöta det här. Det känns som om en skall säga ifrån så måste en göra det direkt. Kommentarer som helt uppenbarligen åsyftar till att nedvärdera mig genom att kommentera min kropp istället för att bemöta mig i diskussion och kritisera något jag sagt, eller för den delen min personlighet, är lättare att reagera på. Jag känner lite samma sak när någon säger något rasistiskt, det är mycket svårare att försöka bemöta skämtsam rasism(på ett konstruktivt sätt och utan att bli föremål för skämt själv)

Till saken hör att jag häromdagen var jag hos en bekant och det bjöds på kakor. När en person sträckte sig efter sin fjärde kaka så hördes en annan person ” ska du äta EN TILL KAKA?” ”tjockis”
Tonen var inte elak på något sätt men det kändes inte ok. MEN trots att jag tänkt på det här så sa jag inte ifrån, eftersom jag inte kände alla som satt där och inte ville dra till min den uppmärksamheten.
o
Men liksom, varför säger folk så här utan att tänka?
Ibland när ingen annan reagerar som undrar jag om det är jag som överreagerar? Om jag säger ifrån, skapar jag en massa onödigt uppståndelse då? Och framförallt, hur säger man ifrån?

Hanna: Hej jenks!

Du undrar varför säger folk så här utan att tänka. Ja, det undrar jag också, jag tycker att det är galet att människor säger sådant här till och om varandra. Jag tror att en anledning är att de, som du skriver, inte tänker. Jag måste tro att människor i de flesta fall inte medvetet handlar i syfte att göra en illa för att jag över huvud taget ska kunna fungera socialt.

Jag kan tänka mig flera anledningar till att människor kallar andra för sådant som "tjockis" och "fetto".

- De vill på ett lite skämtsamt och inte farligt konfrontativt sätt göra en uppmärksam på att de tycker att ens matvanor inte verkar vara så hälsosamma. Två stora fel (utöver fettfobin): 1. Det antyder att de tycker eller tror att en är lite korkad och inte vet sitt eget bästa. En kan fråga sig hur smart det är. 2. De tror att de har något med ens matvanor eller hälsa att göra. Det har de i de flesta fall inte; har de det kanske de borde se över sin pedagogiska teknik.

- Människor relaterar till andra genom att relatera till sig själva. Det "tjockis" som yttras vid fikabordet kan vara något personer som sitter där tänker om sig själva när de tänker att de kanske ska ta en kaka till, och så kommer det ut som en kommentar om någon annan och riskerar därigenom att spä på både individens och den kollektiva skulden och skammen kring mat. Det är ett vanligt och viktigt sätt att relatera till andra genom att känna igen sig, men som synes går det över styr ibland.

- Människor vill framstå som bättre själva i kontrast till andra. (Enligt samma princip som att en "snygg" person gärna har en "ful" kompis för att själv framstå som "snyggare". Jag trodde att det här var en typ filmklyscha men nej, jag var på ett tjejfritidshäng häromsistens och fick reda på att det förekommer på riktigt. Alltså, ärligt talat. Men, återigen, mänskligt beteende, och konkurrens- och tävlingstänkandet är så genometablerat.)

- Orden anses som ofarliga: individer som människor oreflekterat kallar "tjockis" och "fetto" läses ofta som små (paradoxalt nog: fysisk litenhet eller litenhet vad gäller ålder), gulliga och glada, till exempel barn och djur. Jag säger "Knö på dä, tjockis" till katten när den ligger i vägen, till exempel. Och jag använder på motsvarande avsett kärvänliga sätt "dummer" och "pucko" till människor - vilket inte känns helt okej, nu när jag tänker på det. Tack för att du gav mig den reflektionen.

Det finns med all säkerhet fler skäl.

Det framstår som obehagligt att människor i sociala sammanhang, som du beskriver, dels tydligen håller koll på andras ätande, dels kommenterar det på sätt som kanske inte är menade som men som med sannolikhet kan uppfattas som kontrollerande och begränsande, både av den som är föremål för kommentaren och av andra i sällskapet. (Att säga ”ska du äta EN TILL KAKA?” ”tjockis” är kanske extremt, social kontroll av det här slaget kan ju också utövas genom blickar, ljud, att flytta kakfatet och så vidare.)
Den kontrollen gör att sammanhanget blir otryggt rent generellt och drar uppmärksamheten från andra, potentiellt mer positiva/konstruktiva aspekter av umgänget, så det känns som att alla skulle kunna vinna på att den upphör.

Men som du skriver är det inte lätt att veta hur en ska bemöta sådant här eller säga ifrån. Jag kan det inte heller, jag har till och med sagt upp mig från ett jobb hellre än att säga ifrån när det skedde (då tog jag dock upp det i ett möte med ansvarig person på arbetsplatsen senare). När det varit snack om kalorier och vem som äter "nyttigt" och så vidare vid till exempel luncher på skolor har jag valt att gå därifrån hellre än att ta upp det. Även om jag velat och som du vill kunna ta upp det när det sker.

Jag tror att det är viktigt att dels inte förbanna sig själv för att en inte säger ifrån eller vet hur en ska säga ifrån - det är trots allt inte något vi brukar få lära oss och få verktyg för att kunna göra -, dels inte ställa som krav på sig själv att ha nolltolerans för kommentarer av det här slaget, då tror jag att risken är stor att en inte orkar och kanske ger upp helt och hållet. Men att säga ifrån någon gång ibland, när en har energi till det, tror jag är bra och viktigt för en själv och troligen även för andra. Jag tycker inte att det är du (eller jag) som överreagerar, jag tror att det här kan vara sådant som andra i sällskap reagerar på, direkt eller indirekt, och om en genom att säga ifrån får någon enda att tänka efter eller gör handlingsutrymmet lite större för någon - även sig själv! - kan det vara värt det.

För att vara frågan framför alla kommer här ett relativt kort svar på hur en kan säga ifrån, mest beroende på att jag inte har några bra svar, bara funderingar. (VSASS-läsare, fyll gärna på med era funderingar och svar!) Vad en kan göra beror på hur trygg en känner sig i situationen och hur mycket uppmärksamhet det känns okej att dra till sig. Och också, om vi förutsätter att människor inte är medvetet taskiga, att inte mer än nödvändigt sätta dit den som kommenterar och få den att känna sig dum i stället - liksom vad gäller att inte förbanna sig själv för att en inte säger ifrån tror jag inte att det går att lära andra så mycket genom bestraffning.
När jag håller workshoppar med unga deltagare säger jag ibland när jag ger dem regeln att de inte får avbryta varandra att "det kanske är helt okej i den här gruppen att ni avbryter eller svarar för varandra, men eftersom jag inte känner er vet jag inte om det är okej för alla, så jag vill inte att ni gör det i alla fall", det kanske går att resonera på ett liknande sätt i sällskap där alla inte känner alla? Om en inte känner sig bekväm med att säga "jag tycker att det här samtalsämnet är [till exempel: obekvämt]" kanske en kan säga något i stil med "alla här känner ju inte varandra så väl och det här samtalsämnet kanske inte är så bekvämt för alla så vi kanske kan lämna det" eller köra en mer skämtsamt avväpnande angreppsvinkel och säga "nämen hörni, det där är väl ett tråkigt samtalsämne, synd på så goda kakor" eller något. Om någon säger "tjockis" eller "fetto" direkt till en själv tycker jag att en rak fråga kan vara ett bra svar: "Varför kommenterar du min kropp?" Det är svårt att ha bra motkommentarer på sådana kommentarer som det egentligen borde vara självklart att inte fälla och att slippa få.

Sammanfattningsvis tycker jag att det handlar om att säga ifrån om en känner sig trygg i sammanhanget och att, oavsett om en säger ifrån eller inte, reagera för sig själv och inte förminska sina reaktioner inför sig själv, även om det är lätt att när ingen annan reagerar undra om det är en själv som överreagerar. Det kan dock vara en fin balansgång mellan att reagera på något och att dö inombords för att sakernas tillstånd är som det är. Samhället är rätt sjukt vad gäller synen på kropp, mat och ätande och det är inte så konstigt att människor - även en själv - dras med i det. Jag tror att det är jätteviktigt att inte helt sluta reagera även om en kanske måste begränsa sig i fråga om det, både socialt och för sig själv för att orka med. Prata med någon en litar på. Hitta likasinnade. Läsa på och skaffa sig kunskaper. Skriva. Få utlopp för sin frustration på effektiva och minimalt skadliga sätt. Stay sane.