fredag 29 juni 2012

Hej sorg

H: Jag har en ganska diffus idé om weltschmertz. Googlar och får uppfattningen att det var något poeterna under romantiken drabbades av då de såg det som att den omgivande verkligheten inskränkte deras individuella fri- och rättigheter. Enligt Wikipedia avser ”[d]en moderna användningen av Weltschmerz i tyskan […] den psykiska smärtan av sorg som kan komma av insikten av sin egen svaghet och oförmåga i förhållande till världens all grymhet och ondska”. Fortsätter till [hikikomori]. Kommer att tänka på Lovecraft. Och Proust. Och ett antal uttryck från gymnasiet och mina första terminer på universitetet, från litteraturvetenskapen, dyker upp: Spleen. Mjältsjuka. Tristesse. Undanglidande, verklighetsfrämmande tillstånd.

I måndags blev jag väldigt ledsen. Jag pratade i telefon med en person som står mig nära och hen skämtade med mig. Så där ovarsamt som vi brukar göra. Som vi har pratat om att vi vill kunna göra. Det var bara det att det plötsligt träffade helt fel. Det kändes som om det högg mot min personlighet, mot ett karaktärsdrag jag någonstans är osäker på. Trots att jag vet att det inte var illa menat, trots att jag är övertygad om att det inte ligger något verkligt ogillande bakom.
Sedan dess har det fortsatt. Allt möjligt har fått mig att gråta. Jag har gråtit på tunnelbanan. Satt mig på hallmattan så fort jag kommit innanför dörren hemma och gråtit efter att ha ”hållit ihop” eftersom jag inte orkat med stressen av att gråta offentligt.

Jag dras till svåra ämnen, att prata om det, jag tror att mycket blir lättare bara av att dras fram i ljuset eftersom det är så lätt att känna sig ensam om det som är svårt om vi upprätthåller uppfattningen att det är så hemskt att det inte kan delas. Jag brukar tänka att det vidgar handlingsutrymmet för människor om det får synas att allt inte alltid måste vara perfekt.
Samtidigt har jag svårt för att visa sådant som traditionellt anses vara ”svaghet”. Det är typiskt mig att säga ”allt är inte lätt, men allt är bra”.


Min utrymmesvidgande åtgärd/kbt-övning/enpersonsprotest mot uppfattningen att Facebook är en plats där människor sållar sina liv för att framstå som lyckade visar sig samtidigt vara ett intressant litet socialt experiment. Det har inte varit så tyst i mitt Fb-flöde på länge. (Det kan vara för att jag är lite larvig, men jag lovar, "Fires of Pompeii" funkar när jag behöver gråta ur mig. Varje gång.)
Och jag får en gnagande misstanke om att sorg utan en tydlig och ”rimlig” anledning inte är något vi pratar om, i den mån vi alls pratar om sorg. Kanske för att den är socialt svårhanterlig, kanske för att den bryter mot normen att vi ska vara om än inte glada jämt så åtminstone inte ledsna hur som helst.

Det här tillståndet drar på sig en del ”men inte ska du vara ledsen”. Frågan är: Varför? Att jag är ledsen är ju inte i sig farligt. Det är tröttande, det är kanske inte produktivt, men det skadar mig kanske inte heller. Förr hade jag Resorb hemma eftersom jag var ute och söp och behövde rehydreras, numera brukar jag ha Resorb hemma eftersom jag ibland gråter så mycket att det känns som att jag behöver det. Det är förstås baserat på hur alkohol har fungerat för mig (jag dricker det inte alls längre), men att gråta känns betydligt bättre. Och det är ju inte som att det inte finns saker att sörja, vare sig på ett personligt plan eller på en mer övergripande nivå. Det drar i sin tur på sig en del dåligt samvete. Jag har det ju så bra, jämförelsevis! Jag har ju ingenting att vara ledsen för, egentligen. Och som feminist vet jag att jag inte ska gråta, utan kämpa. Med ilska kan vi göra revolution. Sorg är i jämförelse som lite ful i sin uppfattade passivitet.

Visst letar jag också förklaringar. Men oavsett om det finns medicinska orsaker eller om det är gamla sorgeämnen som plötsligt behöver gråtas över igen kvarstår ju faktum att jag ibland känner mig omotiverat jätteledsen och ensam om det eftersom det är en upplevelse få verkar dela. Jag vet att det blir bättre, och jag behöver inte tröstas. Men jag undrar varför vi inte kan prata om att bara vara ledsen.

måndag 25 juni 2012

Sorkarnas planet

H: I perioder läser jag inte så mycket (utanför jobbet), men i gengäld lyssnar jag en hel del på radio. Och ibland orkar en kanske inte analysera så mycket, men då kan en i stället ägna sig åt att recappa sådant en hört på radio. I fredags hade Vetandets värld i P1 tema ["Kärleken som forskningsobjekt"]. Här är min lyssning i en textversion. Det spårade ur, förstås.

--- start ---

Midsommarafton årets mest romantiska dag? Nja. Å ena sidan Mitt livs novell-versionen: svepande vit klänning, blomsterkrans i håret, gå naken baklänges runt en brunn. Å andra sidan: Årets kanske största fylleslag. Gräsbränna. Fästingar. Vi har alla olika bilder av vad romantik är.

Vad menas med "kärlek i överflöd?" Är det lite som när människor säger "nu har jämställdheten gått för långt"? (Svar: Antingen är det jämställt eller så är det inte jämställt.) Vad gäller kärlek kan jag inte föreställa mig ett tillstånd av för mycket. Det känns lite som att tänka på världsrymden.

"[...] kärlek mellan TVÅ partners".
"Eldig passion ELLER trygg rutin." (Okej, okej, nu lyssnar jag på Vetenskapens värld som fan läser Bibeln. Det lär fortsätta så.)

Kärlek tar upp en väldigt stor del av människors liv, men andelen forskning inom psykologi som handlar om kärlek är väldigt liten. Rimlig ingångspunkt.

Hjärnan, hjärtat – jag kan tänka mig en massa andra ställen där kärleken också sitter. (Magen, framför allt, för min del.) Lite tröttsamt med den där gamla uppdelningen mellan hjärna/förnuft och hjärta/känsla, kan jag tycka, men hjärtat har ju traditionellt sett haft monopol på kärleken ett tag, så det borde rimligen bli hjärnans tur att spela bollen också nån gång ...

Vänta, sa de just att förälskade personer är dumma i huvudet? Sa man inte det om ammande kvinnor också?

05:33: Och DÄR kom sorkarna! Om det någon gång görs ett monogamistbingo MÅSTE den där sorkstudien vara mittenrutan.

"om man håller ihop med en partner, så att säga, hela livet eller om man byter parter stup i kvarten" *kryssar i rutan för "svartvitt tänkande"*

*"hänvisning till valfri evolutionsrelaterad teori"*

08:09: Ständigt denna sork!

Aha, så kvinnor är GENETISKT oförmögna att skilja mellan sex/parning och kärlek/bilda par. Då har vi en förklaring till den idén också. Argumentera inte med generna.

Undrar hur de definierar svartsjuka egentligen? "Känsla av att inte få vara med och leka"?

Alltså, jag tycker att det är jätteintressant att de hänvisar till att vissa av kvinnorna i studien var singlar och vissa hade relationer, men det sägs (om jag inte har missat det) INGENSTANS vilken självupplevd sexuell läggning kvinnorna i studien hade. Jag undrar också hur de ingående männen upplevde studien.

Det här med att nervimpulser och olika hormoner skulle vara "hur oromantiskt som helst" – hur många andra processer blir mindre spännande och intressanta för att en vet hur de fungerar?

"när kärlek övergår FRÅN magi TILL kemi" – nej fan, jag hade redan kryssat i antingen–eller-rutan ...

Praktiskt tillämpningsområde? Not so much.

"SORKMÄNNISKORNA"! Det här är bara för bra.

På exakt vilket sätt är svartsjuka "en väldigt viktig del av parbandet"? Mer forskning på det området, tack.

"slå till", "drabbats" – nu har avdelningen krigsmetaforer fått sitt för i dag också.

Nuuu kommer anknytningsteorin! BINGO!

--- slut ---

tisdag 12 juni 2012

Ofredad på Sweden Rock

M: Förra veckan skrev jag om att [BLT/Sydöstran förhärligar det ofredande] som funktionärerna på Sweden Rock ägnar sig åt. Och det fanns visst ”tid att tafsa”. I dag hittade jag det här blogginägget: [En funktionär tafsade på mig under Sweden Rock]

”Jag har varit på rätt många festivaler. Jag har blivit muddrad hur många gånger som helst. Funktionären klappar längs ens kropp för att se att man inte har något med sig, typ en glasflaska eller ett vapen. Inga konstigheter. Det har alltid varit väldigt professionellt - de skulle lika gärna kunnat ta på ett bord. Men så ska jag in på området till Sweden Rock under lördagen, funktionären tar på mig som vanligt längst sidorna, känner längs ryggen - och klämmer tag om min röv. Hårt. Två gånger.”

Personen som utsattes för det här anmälde händelsen till polisen men har blivit informerad om att ärendet kommer att läggas ner.

Helt absurt.

Hur festivalarrangörerna ställer sig till det inträffade hoppas jag för övrigt att vi får reda på inom kort.

P.S. Som jag tidigare skrev skickade jag några frågor till den som skrev artikeln i BLT/Sydöstran, samt BLT:s ansvarige utgivare. Jag har ännu inte fått något svar.

lördag 9 juni 2012

För lite tid för att tafsa?

M: Det här är en skärmdump från [Blekinge läns tidning/Sydöstran] den 9 juni 2012.
 

Citat: ”Kollegan David Andersson förklarar att även om det kommer en extra het tjej som vill passera har han oftast inte tid att känna lite extra.”
 
1. Att ”känna lite extra”, det vill säga tafsa på människor du inte känner är sexuella trakasserier.
2. Sådant här får mig att skämmas för att vara journalist.

UPPDATERING: Nu verkar det som att artikeln har tagits ner från webben. Om den även publicerades i papperstidningen vet jag inte. Jag har för övrigt mejlat skribenten och den ansvarige utgivaren. Vi får se om jag får något svar.