tisdag 24 juli 2012

Det verkliga hotet mot Pride


(Även publicerad här.)

Varje år när det börjar vankas Pridefiranden i svenska städer kommer de som ett brev på posten, kolumnerna i många svenska tidningar om hur Pride har spelat ut sin roll, om ”homolobbyn”, om att det bara är ett ”ytligt spektakel” med människor som vill visa upp sig. Men jag tycker mig se att detta har mattats av något under de senaste åren. Hur kommer det sig i så fall? Det kan bara besvaras med en motfråga: Vad hände med politiken? Pride i allmänhet, och Stockholm Pride i synnerhet, har de senaste åren visat tendenser på att bli allt mer avpolitiserat (även om det förstås fortfarande arrangeras en del intressanta evenemang på Pride House).

Så varför tystnade kritiken? Det kan ha att göra med att den verkliga orsaken till den var en annan: Att Pride faktiskt hade en politisk relevans som kändes hotfull för konservativa och normkramare.

Men detta verkar vara historia nu. Och då byter kritikerna mål till något som känns hotfullt igen.

Förra året deltog bland annat Migrationsverket och Kristdemokraterna i Pride Park och Pride House, men inte utan att få mothugg. Bland annat blockerades Migrationsverkets tält under några timmar i en protest mot de avvisningar som skett tidigare under året, där hbtq-personer skickas tillbaka till sina hemländer där de riskerar förföljelse – och i visa fall även att dödas – för vilka de är. På ett KD-seminarium uppmärksammades partiets extremt hbtq-fientliga politik, bland annat att partiet vägrar skynda på ett avskaffande av tvångssteriliseringarna av transpersoner, av aktivister. Även på hbtq-festivalen i Göteborg har liknande aktioner förekommit, och tidigare i år skapade Uppsala Pride rubriker när de påminde om att Pride faktiskt är en politisk manifestation.

Aktioner som dessa kritiseras i dag i Svenska Dagbladet av skribenten Tobias Brandel i artikeln Pride kidnappas från vänster. Han menar att Pride ”kidnappats av vänsteraktivister”, att konflikter ligger ”långt ifrån festivalens grundtanke” och att ”alla bör välkomnas”. Tydligen oavsett hur långt de står ifrån tanken om solidaritet med hbtq-samhället.

Att ”alla ska med” är även festivalledningens inställning i år. I en intervju i senaste numret av gratistidningen QX säger festivalchefen Alf Kjeller ”vi ska vara en arena för hela communityt, vi ska inte vara politiska.” Detta uttalande säger egentligen allt om vad som är fel med Pride nuförtiden.

Lördagen den fjärde augusti ska den högerextrema och islamofobiska Counter Jihadrörelsen ha en internationell manifestation i Stockholm. Den sammanfaller med den sista dagen på Stockholm Pride och Prideparaden. Samtidigt som tiotusentals hbtq-personer demonstrerar för sin rätt att ta plats i samhället, och mångdubbelt fler tittar på, ska alltså dessa högerextrema element – bland annat deltar fascisterna i English Defence League – röra sig i staden. Jag är orolig för vår säkerhet – inte så mycket som för vad som kommer att ske under själva paraden, men för att Stockholm kan vara bli osäkert för hbtq-personer senare under dagen. Det ryktas till och med att Counter Jihadnätverket försöker rekrytera svenska fotbollshuliganer till sin manifestation.

Att demonstrationen sker samma dag som Prideparaden är ingen slump utan en del av en strategi som rasisterna i Europa har anammat – att försöka sig på en högerextrem form av pinkwashing genom att framställa sig som försvarare av hbtq-personer gentemot de homofoba ”muslimerna”.

Detta måste förstås uppmärksammas. Men det nämner inte Tobias Brandel med en rad. I stället framställs ”vänsterextremister” som ett hot mot Pride.

Allt detta pekar på en slående okunskap om – och kanske även ovilja att förstå – vad Pride är.

1969 inträffade det så kallade Stonewallupproret, där hbt-personer (queerbegreppet som vi använder det i dag hade ännu inte slagit igenom) i Greenwich Village i New York fick nog av myndigheternas trakasserier och slog tillbaka. Upproret, som började på Stonewall Inn, spred sig snabbt och blev upprinnelsen till de Prideparader som hållits i många länder sedan dess.

The first Pride was a riot.

Det försöker en del personer få oss att glömma.