onsdag 26 september 2012

Vita insikter efter Tintingate

H: Bakgrunden, som den såg ut ur mitt perspektiv: I går spreds nyheten att en på Kulturhuset i Stockholm konstnärlig ledare, Behrang Miri, rensat ut alla Tintinalbum ur biblioteket Tiotretton – som riktar sig till barn mellan tio och tretton –, eftersom serierna innehåller rasistiska stereotyper. Senare under dagen tvingades Miri pudla, och albumen var tillbaka på hyllan igen.

Det här säger förstås något om hur mina kanaler ser ut: I de sociala medier jag följer med i såg debatten i huvudsak ut så att det var en massa vita människor som tog ställning. De som inte protesterade högljutt och känslosamt sa i alla fall "det här har jag problem med" eller "det här har jag inga problem med". Eller "det här är så himla löjligt".

Vi sa inte: "Vi förstår inte riktigt varför de här böckerna uppfattas som ett så stort problem, men vi förstår också att vi inte har hela bilden. Vi vill inte att några ska bli kränkta. Vad kan vi göra för att undvika det?" Våra argument om censur hade kunnat diskuteras i ett sådant sammanhang. (Jag vet en trolig anledning till att vi inte sa så: För att en inte gör det. En försvarar sig.) Vi fick ännu en chans, och vi missade den.

Över lag vore det väl bra om vi försökte lära oss att leva med vår skam, minimera skadeverkningarna av och, i möjlig mån, kompensera för våra onda handlingar (personligt och kollektivt och historiskt), i stället för att rationalisera och slå ifrån oss den.

Uppdatering: Läs det Kawa Zolfagary skriver i stället. [Dödsmaskinen: "Höj blicken från Tintin"]

lördag 15 september 2012

Läslust efter slukaråldern

H: En vän och jag brukade säga att en aldrig blir äldre än femton i vissa avseenden. Vi tänkte på kärlek då. Nu tänker jag på sex. Första gången för allt är första gången, gång på gång, oavsett hur många erfarenheter en samlar bakom sig.
Jag blev äldre vad gäller kärleken till litteratur. Det är numera sällan böcker biter tag, håller i, driver vidare. Men det gör antologin Het, en samling erotiska noveller med målgruppen just femton och uppåt. Den episodiska formen som är antologins lämpar sig bra för både febril läsning och läslig njutning. Här finns säkert inte något erotiskt för alla, men flera texter som jag tar till mig.

Lisa Bjärbos ”Fyrtio minuter eller En jävla evighet” är lystet könsobestämd och stämmer därmed väl överens med lustanatomin. ”Paris surprise” av Jenny Jägerfeld är ett frustande frustrationsvrål i faghagmiljö och Gunnar Ardelius ”Vattenmelon” går som en ungröd katt kring den heta språkgröten på en skrivkurs. Åsa Anderberg Strollo transcenderar i ”Använd det ofta och flitigt…” en tintomaragestalt som lämnar ett sött och gott spår efter sig i läsarkroppen.

Jag har förstått på recensioner av erotisk litteratur att det är kutym att skilja mellan litterära och erotiska kvaliteter, varpå de senare inte sällan undgår utvärdering. Det är, menar jag, att underskatta språkets förmåga att forma vårt liv och våra upplevelser. Det vi inte talar om blir lätt något vi inte kan tala om: något ensamt, skamligt – se inte minst på #prataomdet-rörelsen, där en hashtag öppnade för en störtflod av formulerade erfarenheter som dränkte in medieklimatet i veckor och fortfarande sprider ringar som scenproduktionen Fortsätt #prataomdet.
Snippa-reformen och kampanjen okejsex.nu har gett många ord för att tala om kroppen och om gråzonssex, men språket för det lustfyllda saknas ofta i det dagliga ordförrådet, såväl det ensamma som det flersamma. Så inte här. Det är en bitvis njutning att läsa Het: det är medryckande, jämnt välskrivet, ungt utan att låta ”svensk ungdomsfilm” och ger upphov till hallelujaögonblick som räcker i flera tunnelbaneresor där ingen antagligen anar eller, för den delen, är bjuden på fest i mina byxor.
 Jag hoppas att svensklärare på högstadiet och gymnasiet kommer att använda sig av Het i klassrummet som ett sätt att integrera sex- och samlevnadsämnet i sin undervisning. Med tanke på att sexualkunskap är obligatorisk för elever i Sverige sedan 1955 men fortfarande inte ingår i alla lärarutbildningar är det hög tid att fler tar upp den handsken.

Texten har också publicerats i ETC 37/2012.