söndag 23 december 2012

I ett ätstört samhälle måste vi våga väga våra ord

H: Häromdagen var jag på gruppträning i en kommunal idrottshall. Det som hände då har hänt ibland under den tid jag valt att träna i grupp. Av olika anledningar har jag tänkt mer på det med åren och särskilt denna gång.

Under passet ”peppade” instruktören oss med att vi skulle bränna kalorier. Mer specifikt att det var bra om vi brände kalorier nu så att vi kunde stoppa i oss kalorier sedan under julhelgen.

Förutom det uppenbara att alla inte firar jul eller firar jul på samma sätt tycker jag att uttalanden av det här slaget från instruktörer på idrottsanläggningar är mycket problematiska. Jag tycker att personalen rimligen borde vara medvetna om att det bland besökarna på dessa idrottsanläggningar finns personer med tidigare erfarenheter av ätstörningar och personer med pågående ätstörningar. Personer för vilka varje kalori som de behåller utan att få ångest för det är en liten seger eller resultatet av en kamp. Personer som vill träna av andra anledningar än att bränna kalorier eller förändra sin kroppsform eller sin vikt: för att bli piggare, för att orka mer, för att bli mindre stressade, för att få utlopp för spänningar, för att sova bättre, för att få bättre blodcirkulation, för att svettas – av en massa olika anledningar, helt enkelt. Det borde vara en självklarhet och en självklar medvetenhet hos personal att alla som går på ett gruppträningspass inte gör det med målet att bränna kalorier.

På varje gruppträningspass kan det finnas personer som, även om de kanske inte har en aktiv ätstörning, har svårt att hålla ifrån sig okritiska argument om att bränna kalorier. Inte minst för att vi hela tiden möts av attityder att detta är gott, detta är önskvärt, något vi alla förväntas sträva efter. Men att bränna kalorier är inte något entydigt positivt, vilket det finns många andra effekter av träning som är.

När jag går på ett gruppträningspass finns det alltid minst en sådan person i rummet. Det syns inte. Det märks inte på mig att jag har varit sjuk, precis som det inte syns på alla personer som just nu har en ätstörning att de är sjuka. Ätstörningar är psykiska sjukdomar, visserligen med fysiska symptom, men de har detta gemensamt med många andra psykiska sjukdomar: de är ofta osynliga. Det kan göra dem enkla att dölja, svåra att hantera och lätta att förbise för dem som inte själva lever med dem.

Det här gäller givetvis inte bara idrottshallar och träningssammanhang. Det gäller matbord i hela landet: hemma, på arbetsplatser, i skolor. Det gäller överallt där människor vistas, för maten är en förutsättning för oss. Det gäller inte minst om vi firar högtider som traditionellt förknippas med mat och att äta tillsammans.

Jag önskar att vi tar med oss den här medvetenheten när vi sätter oss till bords med andra, tränar tillsammans eller pratar om kropp, mat och ätande: Även om vi känner varandra vet vi inte alltid säkert att de runt omkring oss inte har erfarenheter av ätstörningar, egna eller som närstående. Vi vet inte alltid hur våra ord och våra attityder tas emot. Och även om vi själva och de runt omkring oss vet vad våra ord betyder för oss och att det inte är illa ment kan någon annan som får höra oss uppfatta det helt annorlunda.

Texten har också publicerats på [ETC Debatt].